Man som stormar ut från hemmet

Det är lite samma här. Mannen vill ha uppmärksamhet även att de tre barnen kräver all min tid och uppmärksamhet så jag inte ens har tid för mig själv.
Ändå är han som ett fjärde barn. Män kan nog vara lite så.

Nej jag sköter allt hemma, inklusive städ. Dottern städar själv med behöver hjälp att ta tag i det. Han tycker att det varit en loop av att hon är stökig. men jag ser ju att hon inte har en endaste yta att ställa saker på. Så det blir ju svårt. 

men nej han tar inte hand om något praktiskt. Det enda han gör för hemmet är att ansvara för att ta in posten.

Det är faktiskt väldigt svårt att få en bild av hur ni har det eftersom du framställer din man som en ganska grotesk person och då hamnar sympatierna automatiskt hos dig. Men en sak är väldigt tydlig och det är att du inte känner någon respekt för din man. Och ur en mans perspektiv är en sådan relationsdynamik precis som ett svart hål. Egentligen finns då bara tre val för honom: bli en toffel, bli en skugga av ditt forna jag eller lämna. 

Men jag tänker att en gång i tiden måste du ha känt respekt för honom? Då är frågan vad som hände? Kanske fanns fröet till din bristande respekt där redan från början? Då borde din man aldrig ha gått vidare med relationen. Eller så är ni helt enkelt inte alls ämnade för varandra?

Det är faktiskt väldigt svårt att få en bild av hur ni har det eftersom du framställer din man som en ganska grotesk person och då hamnar sympatierna automatiskt hos dig. Men en sak är väldigt tydlig och det är att du inte känner någon respekt för din man. Och ur en mans perspektiv är en sådan relationsdynamik precis som ett svart hål. Egentligen finns då bara tre val för honom: bli en toffel, bli en skugga av ditt forna jag eller lämna. 

Men jag tänker att en gång i tiden måste du ha känt respekt för honom? Då är frågan vad som hände? Kanske fanns fröet till din bristande respekt där redan från början? Då borde din man aldrig ha gått vidare med relationen. Eller så är ni helt enkelt inte alls ämnade för varandra?

Nej jag sköter allt hemma, inklusive städ. Dottern städar själv med behöver hjälp att ta tag i det. Han tycker att det varit en loop av att hon är stökig. men jag ser ju att hon inte har en endaste yta att ställa saker på. Så det blir ju svårt. 

men nej han tar inte hand om något praktiskt. Det enda han gör för hemmet är att ansvara för att ta in posten.

Mer eller mindre, men det har eskalerat mer senaste året. Och det handlar mycket om att jag har börjat prioritera mig och dottern mer. Jag har ofta hjälpt min man med saker men har senaste året känt att jag inte får ut något av det. Man kan säga att jag skötte grovjobbet medans han står utåt och får beröm för det goda arbetet. Jag fick inget. Jag tröttnade på det och börja som sagt sätta mig och dottern i första hand. Det här kom med stora protester från min man. Och det är ju inte konstigt när assistenten sa upp sig..så han vänder alltid det här också till jag var annorlunda förut men det var han också. Förut fick jag något för det jag gjorde men sen blev det bara en vana från hans sida att jag skulle ordna allt.

14 år, då är det hög tid att börja lära sig att göra saker själv, så långt är allt bara bra. Inte uppfostra en bimbo som ska ha allt serverat på silverfat (välj passande ord för en kille). 

Men sen blir det fel. Inte stå där och övervaka. Antingen litar man på henne eller så gör man det tillsammans, en studs fader/dotter interaktion, ett tillfälle för umgänge och för den del lärande. 

Att han går ifrån när sinnet spårar ur är i grunden bra, finns män som inte gör det, börjar agera i affekt och i värsta fall blir våldsamma. Han går iväg för att lugna sinnet, i grunden en bra sak. Tryck inte ned honom när han kommer tillbaks, blir bara en negativ spiral då. Vi män är egentligen mycket enkla, vi är helt nöjd om våra kvinnor är glada, mer behöver vi inte. I det utgår jag från att en bra karl klarar sig själv. Men det kräver kommunikation och ett visst mått av självinsikt. Tro mig, han vill att både du och dottern ska må bra och vara glada, han vet bara inte hur, det är där det felar, jag talar inte då om att lyda dig eller dottern. Tänk dig att du har en nära riktig vän, din soulmate. Hur skulle den vänskapen utvecklas om du började ställa krav och ge order? Vänner hjälper man och gör saker för/med för att man vill, inte för att man förväntar sig nåt tillbaks, är ju inget affärsförhållande.

Av vad du beskriver låter det som den bästa lösningen för både dig och din dotter är att du skiljer dig från din man.

Du kan försörja dig själv, du får redan nu sköta allt hushållsarbete, du och dottern slipper bråk. Varför stannar du hos honom, det låter inte som att du älskar honom?

Om han blir extra upprörd och självömkande när du säger att du vill skiljas, föreslå parterapi. Det hjälper nog inte när kärleken försvunnit men ni behöver ju fortfarande samarbeta om dottern.

Varför bor dottern så trångt att hon inte har någonstans att göra av sina grejer? Det borde vara något som kan fixas om ni flyttar.