Fru med svår depression
Jag lever i en väldigt svår och känslosam situation där min fru lider av svår depression och utbrändhet.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre.
Det har gått så pass långt att hon har flyttat hem till sin mamma då hon inte klarar av vardagen längre.
Vi träffas nästan aldrig, på 1 månad så träffas vi cirka 3 gånger.
All kommunikation sker genom text.
Hon vill aldrig prata i telefon.
Hon blir väldigt lätt irriterad så vi bråkar konstant.
Inte bara det, tidigare var hon nära att ta livet av sig pga flera svåra psykiska besvär som ekonomi, barn osv.
Att träffa henne går inte heller när hon bor hos sin mamma då hennes mamma inte vill ha mig där.
Min fru behöver verkligen få ha det lugnt omkring sig men nu när hon bor hos sin mamma så är det alltid folk där, även hennes barn har hon mycket mer fast hon inte ska då barnens pappa hellre låter barnen få vara hos henne.
Så av att ha flyttat till hennes mamma har gjort hennes vardag ännu mer stressad och ohälsosam för hennes eget bästa, detta har hon även sagt själv.
Hon har även funderat på att bli självinlagd pga detta.
Så all press och irritation av att hon bor där och aldrig blir lämnad ifred gör att all ilska och irritation går utöver mig.
Vet inte om detta har så stor betydelse, men pga detta så har vi ju haft ganska många bråk där hon sagt ett flertal gånger att det kanske vore bäst om vi gick isär men sen har hon ångrat sig. Men iaf, sista gången vi hade ett större bråk så ändrade hon sin status på Facebook till singel för att sen göra det dolt. Och när jag försöker få henne att ändra sin status på sin relation till gift igen så påpekar hon att det inte har så stor betydelse längre, att det inte är viktigt för henne längre vad hon har för relationsstatus på sin Facebook. Det får ju en att undra lite och man får sina egna tankar kring det.
Så här har det nu varit i flera månader och jag mår själv väldigt dåligt av detta då jag verkligen saknar henne och vill leva och vara med henne, men hon blir bara arg och irriterad när jag pratar om det.
Hon kan umgås och göra saker med alla andra än mig dessutom då folk kommer dit och barnen vill leka med kompisar osv.
Men det är enbart mig som hon inte kan eller vill träffa.
Så ni förstår min frustration över detta och vilka tankar man börjar få om varför det är så här.
Jag behöver verkligen någon att få uttrycka detta till och få prata om det och kanske få tips och råd över allt detta och hur ni själva ser på detta och tolkar det.