• Anonym (Svår depression)

    Fru med svår depression

    Jag lever i en väldigt svår och känslosam situation där min fru lider av svår depression och utbrändhet.
    Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre.
    Det har gått så pass långt att hon har flyttat hem till sin mamma då hon inte klarar av vardagen längre.
    Vi träffas nästan aldrig, på 1 månad så träffas vi cirka 3 gånger.
    All kommunikation sker genom text.
    Hon vill aldrig prata i telefon.
    Hon blir väldigt lätt irriterad så vi bråkar konstant.
    Inte bara det, tidigare var hon nära att ta livet av sig pga flera svåra psykiska besvär som ekonomi, barn osv.
    Att träffa henne går inte heller när hon bor hos sin mamma då hennes mamma inte vill ha mig där.
    Min fru behöver verkligen få ha det lugnt omkring sig men nu när hon bor hos sin mamma så är det alltid folk där, även hennes barn har hon mycket mer fast hon inte ska då barnens pappa hellre låter barnen få vara hos henne.
    Så av att ha flyttat till hennes mamma har gjort hennes vardag ännu mer stressad och ohälsosam för hennes eget bästa, detta har hon även sagt själv.
    Hon har även funderat på att bli självinlagd pga detta.
    Så all press och irritation av att hon bor där och aldrig blir lämnad ifred gör att all ilska och irritation går utöver mig.

    Vet inte om detta har så stor betydelse, men pga detta så har vi ju haft ganska många bråk där hon sagt ett flertal gånger att det kanske vore bäst om vi gick isär men sen har hon ångrat sig. Men iaf, sista gången vi hade ett större bråk så ändrade hon sin status på Facebook till singel för att sen göra det dolt. Och när jag försöker få henne att ändra sin status på sin relation till gift igen så påpekar hon att det inte har så stor betydelse längre, att det inte är viktigt för henne längre vad hon har för relationsstatus på sin Facebook. Det får ju en att undra lite och man får sina egna tankar kring det.
    Så här har det nu varit i flera månader och jag mår själv väldigt dåligt av detta då jag verkligen saknar henne och vill leva och vara med henne, men hon blir bara arg och irriterad när jag pratar om det.
    Hon kan umgås och göra saker med alla andra än mig dessutom då folk kommer dit och barnen vill leka med kompisar osv.
    Men det är enbart mig som hon inte kan eller vill träffa.
    Så ni förstår min frustration över detta och vilka tankar man börjar få om varför det är så här.
    Jag behöver verkligen någon att få uttrycka detta till och få prata om det och kanske få tips och råd över allt detta och hur ni själva ser på detta och tolkar det.
  • Svar på tråden Fru med svår depression
  • Lynx123

    Jobbigt! Tänker att du nog måste ta en funderare på om du vill fortsätta. Det låter dessutom som att din fru mer eller mindre har checkat ut redan.

  • glassgumman78

    Hej

    Jag lider med dig.
    Att leva nära någon som mår psykiskt dåligt är extremt tärande. 
    Hon kan just nu antagligen bara tänka på sig själv och använder sig av dig som en kräkpåse. Hon kan inte se dina behov eller se hur detta påverkar dig. Hennes mentaliseringsförmåga är nedsatt på grund av sjukdomen.

    Men även om man å ena sidan kan förstå varför hon gör som hon gör betyder det ju inte att hon är utom ansvar.
    Det hon gör blir en form av psykisk misshandel och du blir på ett sätt medsjuk i hennes dåliga mående.
    Du behöver sätta tydliga gränser gentemot henne och du behöver mest troligt ta hjälp för din egen del för att komma fram till hur du ska göra detta på ett konstruktivt sätt.

    Lägg ner kontakten med henne tills vidare
    Hör inte av dig. Fokusera på dig själv. Ditt liv/vardag ska inte cirkulera kring henne och hur hon mår utan om dig och ditt mående.
    Hon har ju folk runtomkring sig.

    Kolla med kommun/vårdscentral/kyrka om det finns någon samtalshjälp som inriktar sig mot anhöriga till psykisk sjukdom. Annars vilken samtalshjälp som helst

    Lycka till 
    Massa styrkekramar

  • Dexter dot com

    Det låter ju tyvärr som hon fasar ut dig från sitt liv. Förbered dig på en skilsmässa, sök samtalshjälp och fokusera på att få ett värdefullt liv utan henne . 

  • Anonym (Anonym)

    Det där skulle kunnat vara jag för länge sedan. Har själv varit med om nästan allting du skriver. Jag till och med flyttade hem till mina föräldrar för jag hade så svår ångest och depression. Nu har jag tagit mig uppåt efter skilsmässa och byte av yrkeskarriär. Mitt äktenskap trasades sönder av mitt dåliga mående sedan så var vi klara med varandra från mitt håll. Det jag undrar är: vet du vad kärnan är till din frus dåliga mående? Vad har fått henne utbränd? Ett arbete hon vantrivs på? Utebliven återhämtning? Man måste hitta kärnan för att kunna veta vad man ska förändra/arbeta med för att komma på fötter igen. Fråga gärna om du undrar något?
    Mitt ex har varit i exakt samma situation du är i!

  • mamaleona

    Håller med tidigare. Trodde först ni hade barn tillsammans, men det undrrlättar jumycket att ni inte har det. Ta din egen tid, låt henne höra av sig. Fundera orkar du verkligen stå bredvid, kan ta tio ÅÅÅR om det vill sig....kanske bättre att gå vidare...

  • Shameless

    Aldrig i livet att jag hade orkat med det där. Hon har bortprioriterat dig och verkar ju ärligt talat som att hon inte bryr sig om dig speciellt mycket. Det framstår som att du har gått från att vara en av huvudrollerna i hennes liv till att bli en statist.

    Jag förstår att hon har det jävligt tufft men är ingen ursäkt att behandla dig som skit. Hade gått vidare om jag vore dig...

  • Hellishen

    Hur länge har ni varit gifta? Hur gamla är barnen? Hur många bra år har ni haft ihop och hur många dåliga? 

    Om det inte är dina barn så skulle jag ansöka om skilsmässa som ett svar på hennes idiotibeteende med facebookstatus och samtalet därefter. Du kan ju kontra med att civilstatus inte spelade någon roll och då är du hellre ogift. Att låta henne behandla dig sådär leder bara till total misär och raderad självkänsla för dig. 

  • Anonym (Picasso)
    Anonym (Svår depression) skrev 2025-10-26 12:54:46 följande:
    Fru med svår depression
    Jag lever i en väldigt svår och känslosam situation där min fru lider av svår depression och utbrändhet.
    Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre.
    Det har gått så pass långt att hon har flyttat hem till sin mamma då hon inte klarar av vardagen längre.
    Vi träffas nästan aldrig, på 1 månad så träffas vi cirka 3 gånger.
    All kommunikation sker genom text.
    Hon vill aldrig prata i telefon.
    Hon blir väldigt lätt irriterad så vi bråkar konstant.
    Inte bara det, tidigare var hon nära att ta livet av sig pga flera svåra psykiska besvär som ekonomi, barn osv.
    Att träffa henne går inte heller när hon bor hos sin mamma då hennes mamma inte vill ha mig där.
    Min fru behöver verkligen få ha det lugnt omkring sig men nu när hon bor hos sin mamma så är det alltid folk där, även hennes barn har hon mycket mer fast hon inte ska då barnens pappa hellre låter barnen få vara hos henne.
    Så av att ha flyttat till hennes mamma har gjort hennes vardag ännu mer stressad och ohälsosam för hennes eget bästa, detta har hon även sagt själv.
    Hon har även funderat på att bli självinlagd pga detta.
    Så all press och irritation av att hon bor där och aldrig blir lämnad ifred gör att all ilska och irritation går utöver mig.

    Vet inte om detta har så stor betydelse, men pga detta så har vi ju haft ganska många bråk där hon sagt ett flertal gånger att det kanske vore bäst om vi gick isär men sen har hon ångrat sig. Men iaf, sista gången vi hade ett större bråk så ändrade hon sin status på Facebook till singel för att sen göra det dolt. Och när jag försöker få henne att ändra sin status på sin relation till gift igen så påpekar hon att det inte har så stor betydelse längre, att det inte är viktigt för henne längre vad hon har för relationsstatus på sin Facebook. Det får ju en att undra lite och man får sina egna tankar kring det.
    Så här har det nu varit i flera månader och jag mår själv väldigt dåligt av detta då jag verkligen saknar henne och vill leva och vara med henne, men hon blir bara arg och irriterad när jag pratar om det.
    Hon kan umgås och göra saker med alla andra än mig dessutom då folk kommer dit och barnen vill leka med kompisar osv.
    Men det är enbart mig som hon inte kan eller vill träffa.
    Så ni förstår min frustration över detta och vilka tankar man börjar få om varför det är så här.
    Jag behöver verkligen någon att få uttrycka detta till och få prata om det och kanske få tips och råd över allt detta och hur ni själva ser på detta och tolkar det.
    Förstår jag dig rätt? Ni är gifta och hon har barn sedan tidigare. Ni har inga gemensamma barn?
    Hur gamla är ni på ett ungefär?
    När var det senast lugn och ro, bara bra?
  • Anonym (qwerty)

    Om en FB status betyder något för er så känns det som läge för skilsmässa 

  • Anonym (A)

    Vilken jobbig situation. Tyvärr verkar ju din fru redan ha checkat ut från ert gemensamma liv. Eftersom ni inte har gemensamma barn så kanske du gör bäst i att gå vidare?

  • Anonym (F)

    Försök att få en samtalskontakt att prata med (anhörigkontakt i psykiatrin,  kurator på vårdcentralen eller diakon i svenska kyrkan, man behöver inte vara religiös.)

    Jag misstänker att din fru redan har separerat från dig i tankarna. Hon tar små steg och prövar sig fram,  för man är inte så handlingskraftig när man är deprimerad/utbränd. 

    Så du får inrikta dig på att ta hand om dig själv och påbörja sorgearbetet. För man sörjer faktiskt en relation som går sönder, trots att den andra personen lever.  

Svar på tråden Fru med svår depression