Bo på olika orter

Lätt att säga att du kan köra dom till skolan, hämta osv. Vad händer vid dåligt väder/vägarbeten, olyckor mm, då tar det ju betydligt längre tid att komma fram i tid. Vem kör dom om du blir sjuk? De verkar ha kompisar, skola och aktiviteter där ni bor nu. Så det kan bli mycket skjutsande, samt att de även vill tillbaka till kompisar på t ex helger. Svårt för barnen att vara spontana. 

Risken finns att barnen antingen väljer att bo mer hos den andre föräldern eller att de av medlidande för dig går med på varann vecka men trivs inte. 

Med tanke på att du inte tycker att det är för mycket att skjutsa barnen varje dag till skolan, så borde det ju inte vara några problem för dig att åka till den hemort så ofta du vill under varann vecka, samt även under barnveckan så barnen får träffa din familj. 

Min pappa flyttade från min stad när han och mamma skildes. Det blev liksom aldrig en bra vardag med honom efter det.

Ju äldre barnen blir desto mer av deras liv pågår utanför hemmet. Att då vara hos en förälder i en helt annan stad flera mil, kan bli ohållbart. Då går det inte lika lätt att vara flexibel, hänga med vänner, vara med på aktiviteter. Risken är att barnen inte vill komma och bo med dig om ett tag, eller att de gör det, men då får avstå annat viktigt i sina liv.

Så du får fundera vad som är mest värt, att du mår bra och bor där du vill bo eller att barnen har en vettig uppväxt med båda föräldrarna nära. 

Hur gamla är barnen?  Deras ålder spelar in ganska mycket.  Är dom fortfarande relativt små (lågstadiet typ) är det oftast lättare att få en ny tillhörighet med nya vänner och nya sammanhang.  Boka in lite aktiviteter även på den nya orten så dom får möjlighet att komma in i kompisgäng. 
Väldigt många barn har inga problem med att ha två världar att röra sig mellan och det är vanligt i stora delar av landet att ha kortare  mil mellan föräldrarna . 

Det du behöver i så fall är en plan B för hur du löser det praktiska när det händer saker utanför din kontroll. Snöstorm,  bilen trasig, du är sjuk etc som gör att barnen inte kommer till skolan. 

Samt fundera på hur du löser det om du träffar ny kärlek och funderar på att flytta igen åt något håll ? 

5 mil är inte långt så vad hindrar dig från att leva redan nu med familj och vänner etc på din hemort när du inte har barnen? (Jsg tänker helger,  lediga dagar, kvällar , middagar etc) 

Har två exempel hyfsat nära, att dela.
1) min egen familj. Pappa bodde kvar på orten i kanske 5-6 år efter skilsmässa från min mamma. Vi bodde varannan vecka. Pappa flyttade sedan 3 mil bort och vi fortsatte att bo varannan vecka men ju äldre vi blev desto sämre funkade det. Även om vi fick hjälp med skjuts så blev det hattigt. Och alltid stressig känsla till skola, aktiviteter. Så småningom blev det boende hos mamma, varannan helg hos pappa. Dock landade våra föräldrar i att skolorna var bättre på orten där pappa bosatt sig så något år senare blev det tvärtom. Kanske ovanligt men vi var heltidsboende hos pappa och hos mamma varannan helg.
Vi var alltid välkomna hos mamma, hade man läxor man ville göra ifred eller bara sova över och snacka med mamma en kväll så var man alltid välkommen. Särskilt som det kom bonussyskon i pappas hus så småningom.
2) mitt syskon har ett barn och delad vårdnad med föräldern. Den andra föräldern flyttade 4 mil bort när barnet var 6 år, och barnet började skolan där. Det är SÅ påfrestande! Mitt syskon har ett jobb som kräver att man är på plats och kan inte jobba på distans. Är ute i rusningstrafiken både till och från den andra kommunen både på morgonen och på eftermiddag/kväll. Det går inte att undvika utifrån arbetstiderna och att barnet ju ska hämtas/lämnas varannan vecka. Inte optimalt. Och barnet ska inte bara dit utan hen ska ju hinna tillbaka till hemkommunen där arbetsplatsen ligger så det är väldigt tidiga mornar. Väldigt!

5 mil är förvisso inte så långt men det innebär ändå att både du och barnen måste vara beredd på att offra vissa saker i era liv för att få det att fungera .  Är du beredd på det? 

 Det innebär också att ni på andra plan måste steppa upp och vara synnerligen välfungerande för att tidiga mornar, eventuella busstider,  logistik  etc ska fungera . Så hur ni funkar som familj är också viktigt att tänka på om du tex har svårväckta barn,  långsamma barn eller du själv är kaotisk och notoriskt sen på morgonen....  Finns det risk att du/barnen får fler "sjukdagar" för att livet inte går ihop på morgonen?  Nåt att fundera på  

Hur lång är kortiden i normal morgon- och efm trafik? 5,5 mil på motorväg är ju inte riktigt samma sak som 5,5 på små byvägar.

Men tänker som en ovan; 'om du inte tycker att det är för mycket att skjutsa barnen varje dag till skolan, så borde det ju inte vara några problem för dig att åka till den hemort så ofta du vill'. Prova detta varje dag under ett par månaders tid och se hur det fungerar, och efter det fundera over om du vill ha dina barn att gora detta varje dag.

För min del handlar det om känslan av rotlöshet. Jag känner att det börjar påverka mig mycket. Och jag vill inte komma dit hän att barnen känner att jag inte är glad. Det viktigaste för mig är att jag och barnen har det härligt och är glada ihop. Vi är synnerligen välfungerande. Vår morgon-ritual är på 25 minuter och då kollar barnen ändå på TV en stund. 

Jag åker redan till hemstaden ett par dagar i veckan, men då jag inte har boende där så blir det svårt att vara där "på riktigt" eller vad man ska säga. Det känns rätt splittrat och känns som att man är gäst i båda städerna.

Körtiden är ca 40 minuter enkel väg. 35 minuter när allt går "fläckfritt" så att säga. Jag har möjlighet till att arbeta på distans.

Ok, distansarbete kan förenkla.
Samtidigt skulle jag personligen kunna känna att okej, jag ska jobba hemifrån idag men ÄNDÅ ska jag sitta och köra x antal mil fram och tillbaka (2ggr på en dag kanske till och med) för att jag gjort de val jag gjort.
Men om det är din dröm att bo på den platsen så kanske du får ge det ett försök i alla fall. 

Risken är ju att det istället blir barnen som kommer att leva i den där rotlösheten. Att leva i två hem är redan det en rotlöshet, att sen ha det ena hemmet långt ifrån det andra, och sitt vardagsliv kan bli väldigt tungt. 

Barnen kommer kanske mer och mer att se ditt hem som att de hälsar på, är gäster i ditt hem, din stad. Och att de när de blir äldre mer och mer väljer bort att komma dit när deras egen tillvaro i sin egen hemstad blir allt viktigare. 

Om barnen börjar känna att de inte är glada i allt resande och att bo långt bort från sina vänner och annat. Hur tänker du då?

Jag förstår verkligen vad du menar, och det är något jag själv tänkt mycket på också. Det viktigaste för mig är att barnen känner sig hemma hos mig ? inte som gäster som kommer och hälsar på.

Om jag skulle flytta vill jag göra det på ett sätt som fortfarande ger dem stabilitet och glädje. Vi har en stor familj på hemorten som dom känner sig trygga med.

Att de har sina egna rum och rutiner, kompisar som de kan träffa även hos mig, och att vardagen fungerar ? även om det blir mer resande.

Jag vill kunna vara delaktig i deras skola och aktiviteter, oavsett avstånd, och se till att de känner att båda hemmen verkligen är deras. Det är klart att det finns risker med att bo i två städer, men jag tror också att det går att skapa trygghet om man planerar noga och är närvarande i umgänget med barnen.

Så det är inget lätt beslut, men jag försöker verkligen tänka igenom det ur deras perspektiv, vad som blir bäst för helheten. Det finns många som säger att om föräldern inte är glad och inte mår bra så märker barnen det också.

Arbeta på distans? Då ska du alltså först lägga 80 minuter på pendling innan du är hemma och kan börja arbeta. Sedan lika mkt till innan barnen är hemma. Men du arbetar kanske inte heltid. 

Har barnen samma tider och aktiviteter samma dagar? Hur gamla är dom?

Då tycker jag att du arbeta med detta istället. Det går att ändra sitt tanlkesätt, och din familj och umgänge på hemorten har du ju kvar och kan umgås med på den barnfria veckan. Det är ju inte för alltid.
Men att du låter barnen riskera att bli rotlösa känns märkligt. Borde inte faktumet att du bor på ett bra ställe för barnen göra att du mår bra, att dina barns mående gör att du också mår bra? 
Ni kan ju åka till din familj på helgerna. 

Jag skulle lägga min tid och energi på att må bättre psykiskt och att få en mer meningsfull tillvaro i nuvarande bostadsort istället. Du kanske inte bara ska sticka till din hemort hela tiden utan jpbba på att hotta vänner och fritidssyssrlsättning på bostadsorten istället. Bjud hem din familj och gör roliga saker där du bor så du får positiva associationer istället.

Är du säker på att ditt mående beror på att du vantrivs? 

Det kanske är tvärtom egentligen,  att du vantrivs pga att du faktiskt inte alls mår bra.

Man kan inte flytta eller fly ifrån sina problem,  en dag kommer dom ikapp dig ändå fast du bor på din hemort. 

Kanske först satsa på att ta tag i ditt mående med vad du nu kan behöva den vägen , kurator, hitta nya vänner etc och se sen om flytt fortfarande kan kännas aktuellt .