Ni som lämnat en våldsam/destruktiv relation

Ring kommunen du bor i.dem har skyldighet att hjälpa dig bort från det. Jag har själv precis gjort den resan. Be att få prata med någon på vuxenenheten.om han är övervakande finns risken att han har koll på din telefon, så låna någon annan telefon eller gå till kommunen. Kvinnojouren kan hjälpa dig och stötta dig, kommunen har mer resurser och skyldigheter. Lämna honom så fort du kan, barnen kommer förstå när allt kommer omkring. Du måste vara hel för att kunna vara en bra mamma ❤️ 
Snälla uppdatera här så jag och vi andra får följa din resa.
Ett tips från mig, skriv upp alla viktiga lösenord, telefonnummer på ett papper som du alltid har med dig, typ i behån. Och ha alltid legitimation och gärna pass i handväskan. Om de blir aktuellt med hjälp från kommunen, vet man aldrig när de händer, så mest för att underlätta för dig sen. Jag skulle vilja ge dig min mailadress för att hjälpa dig ta dig igenom de här, men jag har skyddad identitet så jag vill inte lämna ut den här. Men jag finns här iaf om du behöver ❤️

Angående huset och allt gemensamt, kommer du få hjälp med av kommunen. Så snälla låt inte det vara ett hinder.
Livet är för kort för att slösa bort på dåliga människor, ditt liv är värt mer än så. Du ska inte känna dig värdelös för att du tar steget, de är det rätta för dig och dina barn! 
Och du behöver inte göra en anmälan för att få hjälp. 

Mina barn ville inte heller vara hos oss med kompisar just för att "pappa är så oberäknelig" och de är lite äldre än din yngsta. Att din äldsta dessutom är i åldern då man knappt ser dem ändå gör det ju inte lättare. 
Eftersom det inte är alltför länge sedan jag var där du är (och kände samma saker) så är det också ett sätt för mig att dela vidare och "betala" för all hjälp och verktyg jag fått. För jag vet att jag varit lyckligt lottad i "hjälp från socialtjänsten"-lotteriet. Och kan jag hjälpa andra genom att dela med mig så gör jag det gladeligen! Plus att det behöver pratas om mer för man känner sig jäkligt ensam när man står där och tankarna snurrar! 

Kom ihåg att han kan även ändra sig totalt och plötsligt vara den där bra personen igen och då gäller det att komma ihåg att det är den bra personen som är den falska. Han har visat dig sin rätta personlighet i våldet. Om du inte nappar på "sockret" ska du se att hoten etc återkommer. Det har du säkerligen redan märkt av samt att det blir längre mellan att den "goda" visar sig. 

För gärna digital dagbok nånstans. Där du kan skriva ner både vad han gjort men också dina egna tankar kring allt. Även alla steg du gjort för att slå dig fri.

Och jag är stolt över dig! Både att du ser vad som sker, hur han verkligen är, att du tagit första steget, att du kontaktat kvinnojouren! Vi finns här och hejar på dig! Vi tror på dig när du själv vacklar! 

Tack för att ni svarar på mina meddelanden. Det är hemskt att höra när andra går igenom/har gått igenom samma som man själv gör. Men det värmer att ni vill dela med er och så tacksam för er medmänsklighet ????

Man känner sig så oerhört liten i hela situationen och alla tankar gör att man blir rädd för att ta sig vidare. Just nu är det en "lugn" period. Vilket gör att man tvivlar på sig själv och sina tankar. Man gör allt för att undvika påhopp och nya bråk. Jag önskar det vore mycket enklare att bara resa sig upp och gå. Ni är modiga som gjort det och jag är stolt över att ni vågat ta klivet ut i det okända. 

Kantarellen - ägde ni boende tillsammans? Fick du hjälp med detta av din kommun? Just nu snurrar det väldigt mycket praktiska tankar. Hur säljer och rensar man ens ett gemensamt boende. Och om jag inte kan bo kvar i samma stad, vad händer då? Jag står ju som ägare på halva huset och kommer vara betalningsskyldig. Hur ska det gå till? Jag försöker tänka att detta inte ska stoppa mig. Kan socialen hjälpa till i dessa frågor? 

Tack för kloka ord!

Nej, den där åldern över lag är inte lätt. Den tillhör väl också någon typ av frigörande över lag. Han är en tyst själ så det kan också vara så att han tycker det är jobbigt att vara hemma, fast han uttrycker det inte, men han skulle inte vara ensam med den känslan om det är så. 

Det är just därför det är så viktigt att föra någon form av dagbok. När dessa lugnare perioder kommer. Samtidigt, hur lugnt är det egentligen om lugnet är beroende av att du går på äggskal för att inte dra igång något alls? 

Har du haft ditt möte med kvinnojouren? Ta alla dessa funderingar gällande bodelning etc med dem. Det finns inget du säger som de inte har hjälpt andra med. 

Det tar tid att lämna och du behöver låta det ta den tiden, annars är risken stor att du går tillbaka när han lägger in charmoffensiven när du lämnat. Hade inte jag haft stöd från mina vänner eller min mamma vete tusan om jag hade kommit loss när allt brakade samman. 

Skriv, ventilera, fundera här så mycket du vill! 

Kan det vara så att sonen vet hur pappan behandlar dig, han är ändå 16 år. Jag tror att han inte trivs hemma och han vill inte ta hem kompisar för han skäms. Barn vet mkt mer än vad man tror. Han kanske brottas med sina känslor, dels ilska för att du inte gör något, dels ilska för hur hans pappa är. Samtidigt är ni hans föräldrar som han älskar. Och han vet inte hur han ska hantera dessa känslor, därför ser han till att inte vara hemma. 

Så, för barnens skull, gå vidare och lämna. Annars är risken stor att ditt förhållande till dina barn blir förstört. De kommer att känna att du inte gjorde något.

Jag vill bara säga tack till alla som svarar på mina frågor och tankar här inne. Ville bara uppdatera er lite då någon skrev och önskade det. 

Jag har haft en första kontakt med kvinnojouren och vi har bokat in en ny kontakt. Jag har även ringt socialtjänsten för en första kontakt. De ville boka ett möte på plats för att prata mer om min situation och hur de kan hjälpa till. Jag bokade inget besök direkt för kände att jag behövde ta in samtalet lite först. Går jag dit blir jag ett ärende för dem direkt och jag gissar att man ringer i den stora klockan med alla åtgärder som krävs för barnen. Och det förstår jag såklart. Men måste bara landa lite i alla tankar. 

Jag fick telefonnumret till den jag pratade med så jag kan ringa igen om jag vill ha nåt mer telefonsamtal innan jag bokar ett möte med dem, så det tänker jag att jag kommer göra. 

Det är mycket funderingar och tankar om väldigt mycket just nu.

Förstår att det är mycket som snurrar just nu. Har du börjat skriva ner dina tankar nånstans som han inte kommer åt? Mest för din egen skull, att hjälpa till att få ordning på tankarna. Sedan hjälper det inte att julen står för dörren,med ledighet, press etc. Hos oss var just julen ofta en källa till konflikt och spända situationer där man gick ännu mer på äggskal för att inte trigga något.

Du har tagit de första, viktiga stegen. Det är skrämmande att ge sig ut på okänt vatten och försöka hitta sig själv igen men att leva kvar i "fängelset" är inte värt det. 

Jo, jag skriver ner så mycket tankar, funderingar och frågor jag kan på ett ställe han inte kommer åt. Det är skönt att få skriva av sig. 

Nej, det är jobbigt att julen närmar sig. Han kommer vara hemma mycket mer än vanligt vilket kommer bli otroligt jobbigt. Jag har inte tagit en enda extra ledig dag, vill inte slösa mina semesterdagar och det är tillräckligt många röda dagar som det är i år. Han kommer vara hemma helt i två veckor. Men han kommer inte bidra med något alls och alkoholintaget ökar alltid såhär års för hans del, vilket bidrar till ännu mer rädsla och trippande på tå. 

Jag hoppas verkligen att jag ska klara mig ur detta. Vill inte som du säger fortsätta leva i detta fängelse. 

Hoppas att du och dina barn kan njuta av julen på ett annat sätt i år.

Se till att göra slag i saken, det är vanligt i din situation att vända och börja bagatellisera saker, känna att man överdriver, bli påverkad av partner etc.

Följ din inre kompass och skapa dig ett eget liv utan honom. Vet med dig att det ändå bara är en tidsfråga, låt inte fler år gå till spillo på någonting osunt

Det är därför det är viktigt att skriva journal/dagbok så man kan se vad som faktiskt hänt och vilka känslor man haft mär man börjar tveka eller den andre förnekar att saker ens skett. Och speciellt sedan när man berättat att man tänker lämna eller har tagit steget och den andre börjar lova att ändra sig, kärleksbombar etc. Att då ha nedskrivet varför man gjort valet är ett enormt stöd.