Anonym (TS)

Fri 31 Oct 23:28

36 svar

Ni med sambo och barn med NPF, hur får ni vardagen att gå ihop?

Ni som har både sambo och barn med NPF, hur får ni vardagen att gå ihop?

Det tär på mig att vara den enda "fungerande" i vår familj. Att ständigt hålla koll på tider, påminna, pusha, motivera. Komma ihåg gympagrejer, förbereda inför utflykter, komma ihåg att köpa fika inför utflykter, motivera till dusch och tandborstning osv. Sambon har också diagnos (add med autistiska drag) och har väldigt svårt med minne och struktur. Han fixar tandborstning varje kväll och att lägga fram medicin på morgonen åt barnen, men det är typ det. Det kan han ha i "sin rutin". Allt annat behöver jag påminna om eller göra själv.

Det gäller även hushållssysslor såsom att plocka ur diskmaskinen, starta en tvätt, fixa vinterskor eller liknande. Sådant kommer han aldrig på själv.

Jag lämnar och hämtar från skola/fritids, planerar middag, lagar oftast middagen, fixar lunch på helgerna, inventerar kläder inför byte av säsong, påminner om läxor, dusch, tandborstning. Tack gode gud säger jag att barnen inte har några fritidsaktiviteter för det hade jag aldrig fixat också.

Sambon är väldigt rutinstyrd. Han vaknar samma tid, har samma rutin på morgon och kväll och har svårt att bryta den. Minsta förändring så glömmer han hälften t ex att ta fram medicinen eller ta med sin matlåda. Han klarar därför inte att lämna på morgonen då det är för stor förändring i rutinen. Att hämta efter går inte då han är urusel på att passa tider. Han slutar kl 16 men lämnar sällan jobbet före kl 16.30.

Det blir en stor belastning för mig att fixa allt, hålla koll på allt osv.

Ni som har liknande problematik. Hur får ni vardagen att gå ihop? Vad för hjälpmedel har ni?

Anonym (ASPochADD)

Igår 09:30

#21

Det första som behöver komma på plats är att mannen erkänner att han behöver ändra på sig. Tycker han att det funkar bra eller att han inte gör något fel så finns inte motivationen.

ADD behöver struktur och rutin, i alla fall min make och ena barn. De är glömska, men inte slarviga, och blir lätt överväldigade om det blir för stort och utanför rutin och har en tendens att försvinna bort i tankarna.

Vi har en stor whiteboard-tavla på väggen vid grovingången (som vi använder till vardags istället för den vanliga hallen). På den sitter en mindre kalender(papper), varje familjemedlems vecko-schema (papper) och på tavlan är det uppritat ett veckoschema med varje personers namn och tomma rutor under veckodagarna. Där kan maken och barnen kolla innan de går hemifrån om de ska ha gympa i skolan (alltså att de ska ha gympakläder med sig), vilket barn som har vilken kvällsaktivitet osv. I de tomma rutorna skriver jag i saker som är utanför rutin för den dagen, tex att ett barn har matteläxa, att jag blir sen hem från jobbet en dag eller att det ska bytas däck på bilen.
Bredvid tavlan hänger alla väskor, hjälmar och nycklar och det står en byrå under med en liten plastlåda per person. Syftet med lådan är att direkt när man kommit in ska man hänga av sig väskan och nycklarna där och tömma sina fickor i lådan, så att inte nycklar och plånbok följer med in i någon ficka eller väska utan att man alltid vet var de är. På byrån finns också en laddningsstation där alla sladdar till mobiler och paddor ska vara, och när enheterna laddas ska de vara på byrån.

I byrån har alla varsin låda med säsongens små ytterplagg (vantar, keps, solkräm osv).

Jag har bara framme de kläder som ska användas, och städar undan sneakers och sommarjackor under vintern, för att det ska vara så få saker som möjligt i hallen.

Ska det införas nya rutiner tar vi en i taget och först när den sitter kan vi ta nästa.

Inför arbetsuppgifter som är utanför rutin, som storstädningen inför jul, skriver jag detaljerade listor med exakt vad som ska göras, en för varje person.

Till barnen har vi ett belöningssystem där vi fyller i staplar när de gjort sina tilldelade sysslor (efter ålder och mognad, som att tömma diskmaskinen eller torka av matbordet) eller hjälpt till hemma utöver dem. I toppen av varje stapel finns en belöning (åka till badhuset, myskväll med film och godis som de väljer osv). De behöver det konkreta i att se stapeln fyllas och växa.

Anonym (XXX)

Igår 11:16

#22

Anonym (TS) skrev 2025-11-02 19:39:54 följande:

Jag skulle säga att hans svårigheter märks betydligt mer ju äldre barnen blir. Mer krav, mer saker att hålla reda på t ex gympa, läxor etc, mer regler, jobbiga samtal med barnen osv. Generellt fler personer i familjen ställer till det. Han har fått sin diagnos många, många år efter vi träffades och i början fungerade han ganska väl. Han gick till jobbet, lagade mat, tvättade osv. Det var inte så noga hur och när. När vi fick barn började hans svårigheter sakta krypa på. Började komma försent till jobbet när han skulle lämna på förskolan t ex. Glömde grejer barnet skulle ha med till förskolan. Glömt tvätta gympakläderna till nästa gympa.
Innan barnen behövdes det inte städas så mycket, någon snabb maträtt till oss två, en tvättmaskin i veckan räckte. Att han inte alltid slutade jobbet i tid var inget jag ens reflekterade över. Men ju fler personer, desto svårare. Tandläkartider, utvecklingssamtal, VAB osv. Allt sånt är svårt. De första åren med barnen var han varken föräldraledig eller vabbade. Han hade så mycket att göra på jobbet tyckte han. VAB har han fått träna på. Han har varit så rutinstyrd att det varit svårt att släppa jobbet för att vara hemma, något som blivit bättre med åren. Men hans svårigheter har som sagt kommit smygandes. Att han ägnade mycket av sin fritid åt sina intressen var inte ett stort problem när vi var ensamma. Men när dessa intressen går ut över familjen blir det problematiskt.

Han får inte så mycket stöd från vården då han har ett fungerande liv med jobb och familj. Då det finns dem som har så stora svårigheter att de inte ens klarar ett jobb.

Därför var min fråga hur ni gör för att underlätta vardagen. Inte en fråga om jag ska lämna eller inte. Utan för att minska min belastning.

Så redan efter första barnet visste du detta. Ändå blev det fler barn.

Ni får göra som andra som inte klarar av livspusslet. Plocka bort allt onödigt som tar energi. Se över er ekonomi, dra in på allt onödigt, gå ner i tid, kanske flytta till billigare, köp in tjänster. Ta hjälp av släkt och vänner.

Anonym (han)

Igår 11:22

#23

Anonym (ASPochADD) skrev 2025-11-06 09:30:09 följande:

Det första som behöver komma på plats är att mannen erkänner att han behöver ändra på sig. Tycker han att det funkar bra eller att han inte gör något fel så finns inte motivationen.

ADD behöver struktur och rutin, i alla fall min make och ena barn. De är glömska, men inte slarviga, och blir lätt överväldigade om det blir för stort och utanför rutin och har en tendens att försvinna bort i tankarna.

Vi har en stor whiteboard-tavla på väggen vid grovingången (som vi använder till vardags istället för den vanliga hallen). På den sitter en mindre kalender(papper), varje familjemedlems vecko-schema (papper) och på tavlan är det uppritat ett veckoschema med varje personers namn och tomma rutor under veckodagarna. Där kan maken och barnen kolla innan de går hemifrån om de ska ha gympa i skolan (alltså att de ska ha gympakläder med sig), vilket barn som har vilken kvällsaktivitet osv. I de tomma rutorna skriver jag i saker som är utanför rutin för den dagen, tex att ett barn har matteläxa, att jag blir sen hem från jobbet en dag eller att det ska bytas däck på bilen.
Bredvid tavlan hänger alla väskor, hjälmar och nycklar och det står en byrå under med en liten plastlåda per person. Syftet med lådan är att direkt när man kommit in ska man hänga av sig väskan och nycklarna där och tömma sina fickor i lådan, så att inte nycklar och plånbok följer med in i någon ficka eller väska utan att man alltid vet var de är. På byrån finns också en laddningsstation där alla sladdar till mobiler och paddor ska vara, och när enheterna laddas ska de vara på byrån.

I byrån har alla varsin låda med säsongens små ytterplagg (vantar, keps, solkräm osv).

Jag har bara framme de kläder som ska användas, och städar undan sneakers och sommarjackor under vintern, för att det ska vara så få saker som möjligt i hallen.

Ska det införas nya rutiner tar vi en i taget och först när den sitter kan vi ta nästa.

Inför arbetsuppgifter som är utanför rutin, som storstädningen inför jul, skriver jag detaljerade listor med exakt vad som ska göras, en för varje person.

Till barnen har vi ett belöningssystem där vi fyller i staplar när de gjort sina tilldelade sysslor (efter ålder och mognad, som att tömma diskmaskinen eller torka av matbordet) eller hjälpt till hemma utöver dem. I toppen av varje stapel finns en belöning (åka till badhuset, myskväll med film och godis som de väljer osv). De behöver det konkreta i att se stapeln fyllas och växa.

Så du är ett slags projektledare boendestödjare för din man? Istället för att vara två vuxna som samverkar i livet?

Vad bidrar din man med i er tillvaro? Förutom att han kan genomföra nåt som du noggrant planerat åt honom? Hinner du jobba eller är du anställd som assistent åt din man och era barn?

Herregud vad jag inte skulle vilja leva med en vuxen man som beter sig som om han bor på gruppboende med anställd personal.

Har du belöningsschema för mannen också? Hur ska han annars känna sig nöjd över att han lyckas lägga smutskläderna i tvättkorgen eller få med sig vantarna på morgonen?

Anonym (han)

Igår 11:26

#24

Anonym (TS) skrev 2025-11-02 19:39:54 följande:

Jag skulle säga att hans svårigheter märks betydligt mer ju äldre barnen blir. Mer krav, mer saker att hålla reda på t ex gympa, läxor etc, mer regler, jobbiga samtal med barnen osv. Generellt fler personer i familjen ställer till det. Han har fått sin diagnos många, många år efter vi träffades och i början fungerade han ganska väl. Han gick till jobbet, lagade mat, tvättade osv. Det var inte så noga hur och när. När vi fick barn började hans svårigheter sakta krypa på. Började komma försent till jobbet när han skulle lämna på förskolan t ex. Glömde grejer barnet skulle ha med till förskolan. Glömt tvätta gympakläderna till nästa gympa.
Innan barnen behövdes det inte städas så mycket, någon snabb maträtt till oss två, en tvättmaskin i veckan räckte. Att han inte alltid slutade jobbet i tid var inget jag ens reflekterade över. Men ju fler personer, desto svårare. Tandläkartider, utvecklingssamtal, VAB osv. Allt sånt är svårt. De första åren med barnen var han varken föräldraledig eller vabbade. Han hade så mycket att göra på jobbet tyckte han. VAB har han fått träna på. Han har varit så rutinstyrd att det varit svårt att släppa jobbet för att vara hemma, något som blivit bättre med åren. Men hans svårigheter har som sagt kommit smygandes. Att han ägnade mycket av sin fritid åt sina intressen var inte ett stort problem när vi var ensamma. Men när dessa intressen går ut över familjen blir det problematiskt.

Han får inte så mycket stöd från vården då han har ett fungerande liv med jobb och familj. Då det finns dem som har så stora svårigheter att de inte ens klarar ett jobb.

Därför var min fråga hur ni gör för att underlätta vardagen. Inte en fråga om jag ska lämna eller inte. Utan för att minska min belastning.

Det enda som kan minska din belastning är ju att han får en annan assistent som tar hand om honom. Att du är i princip ensamstående förälder är ju som det är, men om du levde ensam eller hade en assistent åt mannen så har du iaf inte en vuxen man att dadda runt med.

Anonym (ASPochADD)

Igår 11:44

#25

Anonym (han) skrev 2025-11-06 11:22:57 följande:

Så du är ett slags projektledare boendestödjare för din man? Istället för att vara två vuxna som samverkar i livet?

Vad bidrar din man med i er tillvaro? Förutom att han kan genomföra nåt som du noggrant planerat åt honom? Hinner du jobba eller är du anställd som assistent åt din man och era barn?

Herregud vad jag inte skulle vilja leva med en vuxen man som beter sig som om han bor på gruppboende med anställd personal.

Har du belöningsschema för mannen också? Hur ska han annars känna sig nöjd över att han lyckas lägga smutskläderna i tvättkorgen eller få med sig vantarna på morgonen?

Herregud vad jag inte skulle vilja leva med en sådan negativ, nedlåtande och självgod person som du.

Ja, maken behöver verktyg för att komma ihåg saker. Det gör honom inte till en hjälplös nolla som inte kan planera eller genomföra något själv. Han jobbar (är akademiker med ett välbetalt jobb, precis som jag), skjutsar barn, handlar (ja, han måste ha lista för att komma ihåg alla saker. Men vem behöver väl inte det?), fixar tvätt och disk. Bara för att jag står för planerandet och strukturen så betyder det inte att han inte gör eller bidrar med någonting.

Människor med NPF fungerar delvis på ett annat sätt, men de är inte sämre än andra, de behöver bara delvis andra saker.

Kan det vara jobbigt ibland att leva med någon med NPF? Ja, absolut. Men det kan vara jobbigt att leva med någon utan också. Alla människor har områden som vi är svaga på, och områden som vi är starka på. Det är väl inte fel att man hjälper och stöttar varandra och täcker upp för den andras svaga sidor?

Jag lever hellre med en sådan som min man än med en sådan respektlös och fördomsfull elaking som du.

Anonym (han)

Igår 11:51

#26

Anonym (ASPochADD) skrev 2025-11-06 11:44:46 följande:

Herregud vad jag inte skulle vilja leva med en sådan negativ, nedlåtande och självgod person som du.

Ja, maken behöver verktyg för att komma ihåg saker. Det gör honom inte till en hjälplös nolla som inte kan planera eller genomföra något själv. Han jobbar (är akademiker med ett välbetalt jobb, precis som jag), skjutsar barn, handlar (ja, han måste ha lista för att komma ihåg alla saker. Men vem behöver väl inte det?), fixar tvätt och disk. Bara för att jag står för planerandet och strukturen så betyder det inte att han inte gör eller bidrar med någonting.

Människor med NPF fungerar delvis på ett annat sätt, men de är inte sämre än andra, de behöver bara delvis andra saker.

Kan det vara jobbigt ibland att leva med någon med NPF? Ja, absolut. Men det kan vara jobbigt att leva med någon utan också. Alla människor har områden som vi är svaga på, och områden som vi är starka på. Det är väl inte fel att man hjälper och stöttar varandra och täcker upp för den andras svaga sidor?

Jag lever hellre med en sådan som min man än med en sådan respektlös och fördomsfull elaking som du.

Ja, man får ju beundra ditt försvar av din stackars man som är så inkompetent. Men ändå så bra.

Fungerar inte sämre än andra? Märkligt, det du beskriver låter ganska ordentligt sämre än andra. Och att diagnosen ADHD kräver att det ska finnas ett funktionshinder.

Och visst kan man välja att leva som assistent åt någon, och att ens barn växer upp med någon som knappt klarar vardagen. Fint att du är nöjd med ditt val!

Anonym (ASPochADD)

Igår 12:05

#27

Anonym (han) skrev 2025-11-06 11:51:46 följande:

Ja, man får ju beundra ditt försvar av din stackars man som är så inkompetent. Men ändå så bra.

Fungerar inte sämre än andra? Märkligt, det du beskriver låter ganska ordentligt sämre än andra. Och att diagnosen ADHD kräver att det ska finnas ett funktionshinder.

Och visst kan man välja att leva som assistent åt någon, och att ens barn växer upp med någon som knappt klarar vardagen. Fint att du är nöjd med ditt val!

Ja, man får ju beundra hur du försvarar din rätt att vara elak och hånfull, hur otroligt smart och insiktsfull du är som kan veta så mycket om mig och min man bara genom att läsa ett anonymt inlägg på nätet. Naturligtvis är det mig och alla andra det är fel på, vi förtjänar din elakhet eftersom vi inte är som du. Återgå du till din bubbla där alla ska fungera precis som du, och håll för guds skull alla de andra, sämre människorna på bekvämt avstånd så att du kan se ned på dem i fred.

fornminne

Igår 12:05

#28

Anonym (ASPochADD) skrev 2025-11-06 11:44:46 följande:

Herregud vad jag inte skulle vilja leva med en sådan negativ, nedlåtande och självgod person som du.

Ja, maken behöver verktyg för att komma ihåg saker. Det gör honom inte till en hjälplös nolla som inte kan planera eller genomföra något själv. Han jobbar (är akademiker med ett välbetalt jobb, precis som jag), skjutsar barn, handlar (ja, han måste ha lista för att komma ihåg alla saker. Men vem behöver väl inte det?), fixar tvätt och disk. Bara för att jag står för planerandet och strukturen så betyder det inte att han inte gör eller bidrar med någonting.

Människor med NPF fungerar delvis på ett annat sätt, men de är inte sämre än andra, de behöver bara delvis andra saker.

Kan det vara jobbigt ibland att leva med någon med NPF? Ja, absolut. Men det kan vara jobbigt att leva med någon utan också. Alla människor har områden som vi är svaga på, och områden som vi är starka på. Det är väl inte fel att man hjälper och stöttar varandra och täcker upp för den andras svaga sidor?

Jag lever hellre med en sådan som min man än med en sådan respektlös och fördomsfull elaking som du.

Vad händer om du inte kan eller vill stå för planerandet och strukturen längre? Om du inte orkar skriva detaljerade listor längre?

Alla har styrkor och svagheter. Ingen är bra på allt. Kritiken handlar inte om det, utan om att så mycket verkar hänga på dig för att det ska fungera. Du väljer att ta detta ansvar, men alla som hamnar i den situationen har inte valt det.

De flesta vill ha en partner som är självgående. Som inte måste påminnas om allt eller att man måste strukturera upp allt. Till barnen ja, men inte till partnern. Det är ingen jämlik relation.

Alla barnfamiljer jag känner har en kalender eller liknande på väggen och alla glömmer saker ibland. Det är inget konstigt. Skulle jag storhandla utan inköpslista, skulle jag glömma hälften. Det handlar inte om att man måste sköta allt perfekt eller komma ihåg allt, utan om att SJÄLV ta ansvar för att planera och organisera, SJÄLV ta ansvar för sin vardag. Inte lägga det på partnern.

Anonym (ASPochADD)

Igår 12:25

#29

fornminne skrev 2025-11-06 12:05:36 följande:

Vad händer om du inte kan eller vill stå för planerandet och strukturen längre? Om du inte orkar skriva detaljerade listor längre?

Alla har styrkor och svagheter. Ingen är bra på allt. Kritiken handlar inte om det, utan om att så mycket verkar hänga på dig för att det ska fungera. Du väljer att ta detta ansvar, men alla som hamnar i den situationen har inte valt det.

De flesta vill ha en partner som är självgående. Som inte måste påminnas om allt eller att man måste strukturera upp allt. Till barnen ja, men inte till partnern. Det är ingen jämlik relation.

Alla barnfamiljer jag känner har en kalender eller liknande på väggen och alla glömmer saker ibland. Det är inget konstigt. Skulle jag storhandla utan inköpslista, skulle jag glömma hälften. Det handlar inte om att man måste sköta allt perfekt eller komma ihåg allt, utan om att SJÄLV ta ansvar för att planera och organisera, SJÄLV ta ansvar för sin vardag. Inte lägga det på partnern.

Det tar inte speciellt mycket tid eller kraft för mig att skriva upp saker på en tavla. Om jag skulle glömma det någon gång så är det inte hela världen om han en gång missar att jag slutar sent eller en tandläkartid. De flesta människor missar saker ibland. Och ibland kommer han i håg saker som inte står på tavlan eller på en lista.

Om jag skulle försvinna så skulle han säkert lösa vardagen ändå. Kanske glömma fler saker, men barnen skulle ha rena kläder och mat på bordet och skjutsas till aktiviteter. Min man är inget hjälplöst våp bara för att han har NPF.

Det fina med att leva tillsammans är att man kan hjälpas åt. Jag kan täcka upp för hans svaga sidor och han kan täcka upp för mina. Jag tycker att det är så det ska fungera, att man gör det man är bra på. Så länge bägge parter är nöjda med hur de gör i sitt förhållande och så länge det funkar, så spelar det väl ingen roll vem som gör vad?

Jag tycker det är jätteokej att inte vilja skriva upp saker på en tavla åt sin man och familj. Man vill olika saker, prioriterar olika. Det är så det ska vara. Det är också jätteokej att undra, fråga hur något funkar eller hur resultatet blir. Men jag tycker inte att det är okej att börja håna, kalla min man för inkompetent och skriva sådana saker som (han) gjorde åt mig. Helt anonymt, naturligtvis.

Anonym (han)

Igår 12:51

#30

Anonym (ASPochADD) skrev 2025-11-06 12:05:15 följande:

Ja, man får ju beundra hur du försvarar din rätt att vara elak och hånfull, hur otroligt smart och insiktsfull du är som kan veta så mycket om mig och min man bara genom att läsa ett anonymt inlägg på nätet. Naturligtvis är det mig och alla andra det är fel på, vi förtjänar din elakhet eftersom vi inte är som du. Återgå du till din bubbla där alla ska fungera precis som du, och håll för guds skull alla de andra, sämre människorna på bekvämt avstånd så att du kan se ned på dem i fred.

Oj vad du går igång. Beskriv inte din mans inkompetens i ett öppet diskussionsforum om du inte vill att nån ska svara på inlägg om hans inkompetens.

Anonym (TS) Trådstartaren

Igår 12:58

#31

Anonym (han) skrev 2025-11-06 08:31:18 följande:

Jag skulle nog ha tänkt till både ett och flera varv innan jag skaffade familj och barn med en så icke-fungerande person. Vuxenlivet bygger ju på att man är någorlunda självständig och klarar av att hantera livet. Och klarar man inte mer än det du beskriver att din man klarar så bör man ju inte skaffa barn tex.

Ni blir ju inte partners i livet, utan han är mer som ett extra barn till dig, eller att du är hans boendestödjare. Du skulle troligen ha det enklare utan honom, en person mindre att ta hand om, och mindre irritation över att du är ensam vuxen i din familj.

Hur var han innan ni skaffade barn? Och hur gick era tankegångar kring att han inte klarar av normala vardagssysslor och ändå tänkte att ni skulle skaffa barn?

Ni kanske kan ansöka om assistans eller boendestöd för honom, så att han får stöd i att klara av vardagen och kan bära sin del av ansvaret?

Läs mitt tidigare inlägg angående hur han fungeraee innan barn.

Anonym (ASPochADD) skrev 2025-11-06 09:30:09 följande:

Det första som behöver komma på plats är att mannen erkänner att han behöver ändra på sig. Tycker han att det funkar bra eller att han inte gör något fel så finns inte motivationen.

ADD behöver struktur och rutin, i alla fall min make och ena barn. De är glömska, men inte slarviga, och blir lätt överväldigade om det blir för stort och utanför rutin och har en tendens att försvinna bort i tankarna.

Vi har en stor whiteboard-tavla på väggen vid grovingången (som vi använder till vardags istället för den vanliga hallen). På den sitter en mindre kalender(papper), varje familjemedlems vecko-schema (papper) och på tavlan är det uppritat ett veckoschema med varje personers namn och tomma rutor under veckodagarna. Där kan maken och barnen kolla innan de går hemifrån om de ska ha gympa i skolan (alltså att de ska ha gympakläder med sig), vilket barn som har vilken kvällsaktivitet osv. I de tomma rutorna skriver jag i saker som är utanför rutin för den dagen, tex att ett barn har matteläxa, att jag blir sen hem från jobbet en dag eller att det ska bytas däck på bilen.
Bredvid tavlan hänger alla väskor, hjälmar och nycklar och det står en byrå under med en liten plastlåda per person. Syftet med lådan är att direkt när man kommit in ska man hänga av sig väskan och nycklarna där och tömma sina fickor i lådan, så att inte nycklar och plånbok följer med in i någon ficka eller väska utan att man alltid vet var de är. På byrån finns också en laddningsstation där alla sladdar till mobiler och paddor ska vara, och när enheterna laddas ska de vara på byrån.

I byrån har alla varsin låda med säsongens små ytterplagg (vantar, keps, solkräm osv).

Jag har bara framme de kläder som ska användas, och städar undan sneakers och sommarjackor under vintern, för att det ska vara så få saker som möjligt i hallen.

Ska det införas nya rutiner tar vi en i taget och först när den sitter kan vi ta nästa.

Inför arbetsuppgifter som är utanför rutin, som storstädningen inför jul, skriver jag detaljerade listor med exakt vad som ska göras, en för varje person.

Till barnen har vi ett belöningssystem där vi fyller i staplar när de gjort sina tilldelade sysslor (efter ålder och mognad, som att tömma diskmaskinen eller torka av matbordet) eller hjälpt till hemma utöver dem. I toppen av varje stapel finns en belöning (åka till badhuset, myskväll med film och godis som de väljer osv). De behöver det konkreta i att se stapeln fyllas och växa.

Tack för dina fina tips!
Vill också tala om att den negativa personen i tråden förmodligen aldrig haft en partner som ställer upp på de sättet vi gör för våra partners med svårigheter.

Anonym (han)

Igår 12:59

#32

Anonym (ASPochADD) skrev 2025-11-06 12:25:53 följande:

Det tar inte speciellt mycket tid eller kraft för mig att skriva upp saker på en tavla. Om jag skulle glömma det någon gång så är det inte hela världen om han en gång missar att jag slutar sent eller en tandläkartid. De flesta människor missar saker ibland. Och ibland kommer han i håg saker som inte står på tavlan eller på en lista.

Om jag skulle försvinna så skulle han säkert lösa vardagen ändå. Kanske glömma fler saker, men barnen skulle ha rena kläder och mat på bordet och skjutsas till aktiviteter. Min man är inget hjälplöst våp bara för att han har NPF.

Det fina med att leva tillsammans är att man kan hjälpas åt. Jag kan täcka upp för hans svaga sidor och han kan täcka upp för mina. Jag tycker att det är så det ska fungera, att man gör det man är bra på. Så länge bägge parter är nöjda med hur de gör i sitt förhållande och så länge det funkar, så spelar det väl ingen roll vem som gör vad?

Jag tycker det är jätteokej att inte vilja skriva upp saker på en tavla åt sin man och familj. Man vill olika saker, prioriterar olika. Det är så det ska vara. Det är också jätteokej att undra, fråga hur något funkar eller hur resultatet blir. Men jag tycker inte att det är okej att börja håna, kalla min man för inkompetent och skriva sådana saker som (han) gjorde åt mig. Helt anonymt, naturligtvis.

Problemet ligger ju inte i att ha strukturen eller skriva upp saker på en kalender. Utan problemet är ju att det bara är en av de vuxna i familjen som tar ansvaret för planeringen och ens klara av att ha den där strukturen.

Och att den andra vuxna personen är den som ska ha strukturen och planerandet gjort åt sig.

Det blir en konstig ojämlikhet i relationen.

Om nån skulle beskrivit sin nyvuxna tonåring som ni beskriver era män så skulle folk säga åt er att sparka ut dem och se till att de skärpte sig. Men vuxna män, pappor, då går det bra att de inte klarar nåt alls?

Anonym (Nenne)

Igår 13:01

#33

fornminne skrev 2025-11-05 06:49:48 följande:

Om han inte själv vill förändra sig så kommer han ju inte att ändras heller. Då får du antingen ha det så här eller lämna.

Det finns många hjälpmedel och strategier för att klara vardagen bättre, men det bygger på att personen själv vill och tar ansvar. Han har ansvar även om han har npf. Men han behöver inte ta det ansvaret så länge du täcker upp för honom.

Dålig förmåga att sätta sig in i andras situation hör till autismspektrum och försvårar för TS partner att fullt ut förstå och få den rätta motivationen. Där gäller för TS att vara rak med att hon inte orkar mer och själv kanske kommer att bli sjukskriven för stress.

Dålig förmåga att komma ihåg, strukturera, planera och följa en plan hör till ADD.

Där finns det ju saker man kan göra.

Motion som ger pulshöjning och anfåddhet en gång per dygn kan förbättra koncentrationen och reglera energinivån.

Högvärdig fiskolja förbättrade koncentrationen hos en tredjedel av deltagarna med ADD i en studie som genomfördes på Gillbergcentrum på Göteborgs universitet. För hela gruppen med ADHD, dvs även de med hyperaktivitet, syntes det däremot ingen skillnad.

Det finns särskilda mediciner mot ADD, man kan behöva prova sig fram till rätt dos/rätt medicin.

Om TS partner klarade att tvätta när ni inte hade barn, så kanske det kan schemaläggas eller åtminstone göras vid tillfällen några gånger i veckan även nu? Likaså något städmoment borde också gå att få in varje vecka. Hota med att lämna honom om han prioriterar sin fritidsaktivitet framför de sysslorna.

Men sedan får nog TS förlika sig med situationen.

Det finns ju firmor som Hello Fresch som levererar färdiga matkassar och recept hem till folk, så det bara är att laga för familjen.
Man kan ju beställa dubbla kassar och frysa in resten.

Kolla om du kan köpa överbliven mat från gårdagen eller från lunchserveringen från restauranger.

Vissa affärer har hemkörning av kassar där du har beställt varorna på nätet. Andra har så att man hämtar kassen själv, men den är då redan ihopplockad.

Se till att få en pusch -notering om barnens lärare skriver något på skolplattformen, om det är tekniskt möjligt.

Gör ett schema för var och ett av barnen för vad de ska ha på sig för kläder på måndagar, tisdagar o.s.v. Om det går, låt barnen använda schemat.

Tagga ner på ambitionerna, ät gröt eller liknande på kvällen om ni har ätit vanlig lagad mat till lunch. Det viktiga är ju att få i sig något c-vitaminrikt och något som är lite mörkare grönt varje dag.

fornminne

Igår 13:07

#34

Anonym (ASPochADD) skrev 2025-11-06 12:25:53 följande:

Det tar inte speciellt mycket tid eller kraft för mig att skriva upp saker på en tavla. Om jag skulle glömma det någon gång så är det inte hela världen om han en gång missar att jag slutar sent eller en tandläkartid. De flesta människor missar saker ibland. Och ibland kommer han i håg saker som inte står på tavlan eller på en lista.

Om jag skulle försvinna så skulle han säkert lösa vardagen ändå. Kanske glömma fler saker, men barnen skulle ha rena kläder och mat på bordet och skjutsas till aktiviteter. Min man är inget hjälplöst våp bara för att han har NPF.

Det fina med att leva tillsammans är att man kan hjälpas åt. Jag kan täcka upp för hans svaga sidor och han kan täcka upp för mina. Jag tycker att det är så det ska fungera, att man gör det man är bra på. Så länge bägge parter är nöjda med hur de gör i sitt förhållande och så länge det funkar, så spelar det väl ingen roll vem som gör vad?

Jag tycker det är jätteokej att inte vilja skriva upp saker på en tavla åt sin man och familj. Man vill olika saker, prioriterar olika. Det är så det ska vara. Det är också jätteokej att undra, fråga hur något funkar eller hur resultatet blir. Men jag tycker inte att det är okej att börja håna, kalla min man för inkompetent och skriva sådana saker som (han) gjorde åt mig. Helt anonymt, naturligtvis.

Att man hjälps åt är självklart. Om din man skulle fixa att rodda vardagen någorlunda även utan dig, har ni ju inte TS problem. Då är detta egentligen en icke-fråga för er. Du strukturerar och organiserar åt hela familjen för att underlätta, men du måste inte göra det. Och du behöver inte fixa allt själv.

TS är uppenbarligen i en annan situation. Hon och andra har ibland ofrivilligt hamnat i situationen att om de inte finns där, då rasar allt. Deras sk partners klarar inget utan vägledning, de klarar knappt att ta hand om sig själva.

Det handlar inte om npf. Jag vet flera med npf som är helt självgående och ofta utmärkta föräldrar, med rätt stöd och hjälpmedel. De fixar inte allt perfekt men det funkar. Och det är okej. Ingen är perfekt.

Så finns det de som inte fixar det alls. Då ska man kanske inte ha familj och barn.

Jimmy75

Igår 20:41

#35

Anonym (han) skrev 2025-11-06 11:22:57 följande:

Så du är ett slags projektledare boendestödjare för din man? Istället för att vara två vuxna som samverkar i livet?

Vad bidrar din man med i er tillvaro? Förutom att han kan genomföra nåt som du noggrant planerat åt honom? Hinner du jobba eller är du anställd som assistent åt din man och era barn?

Herregud vad jag inte skulle vilja leva med en vuxen man som beter sig som om han bor på gruppboende med anställd personal.

Har du belöningsschema för mannen också? Hur ska han annars känna sig nöjd över att han lyckas lägga smutskläderna i tvättkorgen eller få med sig vantarna på morgonen?

Det slipper du ju också. Så sitt ner, håll flabben och skrolla vidare. Hon skrev det som hjälpande inlägg till TS och inte för att få allmänhetens åsikter om saken. Och om du till äventyrs undrar varför JAG inte bara skrollar vidare så är det för att du beter dig som ett rövhål med dina kommentarer och åsikter där uppe från dina höga hästar och en socialt kompetent människa gör inte så. Sitter du på torget och pekar och har synpunkter på människor som är avvikande på andra sätt också? Ska vi ta och kritisera rullstolsburna människor för att de inte kan ta trapporna också? Eller blinda för att de behöver hjälpmedel och anpassningar?

Anonym (han)

Idag 08:15

#36

Jimmy75 skrev 2025-11-06 20:41:44 följande:

Det slipper du ju också. Så sitt ner, håll flabben och skrolla vidare. Hon skrev det som hjälpande inlägg till TS och inte för att få allmänhetens åsikter om saken. Och om du till äventyrs undrar varför JAG inte bara skrollar vidare så är det för att du beter dig som ett rövhål med dina kommentarer och åsikter där uppe från dina höga hästar och en socialt kompetent människa gör inte så. Sitter du på torget och pekar och har synpunkter på människor som är avvikande på andra sätt också? Ska vi ta och kritisera rullstolsburna människor för att de inte kan ta trapporna också? Eller blinda för att de behöver hjälpmedel och anpassningar?

Märkligt hur ihärdigt alla försvarar mäns inkompetens poch kvinnors osynliga arbete att serva dessa män. Män med funktionshinder som tydligen klarar av en akademisk utbildning och ett jobb, men inte kan tvätta eller borsta tänder på sina ungar utan att frun skriver lappar som påminnelse.

Ja, jag förundras över att kvinnor går med på detta.
Och jag förundras att mön kommer undan med det. Och det som nyligen kallades strategisk inkompetens kan nu kläs i dräkten funktionshinder. Men funktionshindret uppträder bara där det passar.

Om det verkligen var ett så allvarligt funktionshinder som dessa fruar beskriver så borde mannen ha rätt till assistans eller boendestöd. Men istället så ska kvinnan ställa upp och vårda vuxen man som ett barn. Och till och med kvinnor själva försvarar detta.

På vilket sätt hjälper det TS att få tips om hur hon ytterligare ska kompensera för sin mans inkompetens? Ett steg närmare utbrändhet för henne?

Ni med sambo och barn med NPF, hur får ni vardagen att gå ihop?

INNEHÅLL