Har vi skapat ett göra-slut-samhälle?

Det kan ligga något i detta. Upplevelsen är ändå att det är betydligt fler bonusfamiljer idag. Folk som för andra eller tredje gången försöker bygga upp en familj igen.

Tror det är viktigt att om ett förhållande så hålla länge så ska man inte ses hela tiden. Viktigt att vara ifrån varandra ibland och tror ärligt att det sämsta är att ha samma arbetstider och på det bo ihop. Ska man bo ihop så är skiftarbete att föredra alternativt att en eller båda har något intresse som gör att de är ifrån varandra nögra timmar var vecka. 

Säger sig självt att man till slut ledsnar på sin partner om man är ständigt med varandra. Är väl också en orsak till att många idag är särbos för de vet att det inte skulle fungera att bo ihop. 

Jag har en särbo sedan 3 år och tanken är väl att vi kommer att flytta ihop i framtiden men jag vet att det kommer att fungera då vi jobbar olika samt att vi kan vara ifrån varandra och behöver inte umgås hela tiden. 

Tack för detta.

Ja, vart tog kärleken vägen? 

Är det de orealistiska förväntningarna på ett romantiskt och perfekt liv skapade av bla media och romantiska filmer som i alla fall bidrar till att det spricker i vissa fall?

Många är livrädda för att leva själva och vissa söker efter nyförälskelse men tröttnar så fort fjärilarna i magen lagt sig. Vissa nöjer sig för att de har tröttnat på att leta efter/vänta på den rätta.

Det finns ju ett begrepp som kallas "the seven year itch" som innebär att relationer kan börja krackelera efter ca sju år, men klarar man det sjunde året tillsammans så finns det en god chans att förhållandet kommer vara i många år framöver, eller till och med för alltid. Detta gäller både vänskap och kärleksförhållanden och det tycker jag stämmer rätt bra. En del vänskaper har runnit ut i sanden efter att vi umgåtts i nästan sju år, och vissa passerar sjuårsstrecket utan att jag lägger märke till det. Det längsta förhållandet jag hade innan jag gifte mig för 15 år sedan var visserligen "bara" 4 år, men det är ganska länge när man är tonåring/i tidiga tjugoårsåldern.

Haha, tack men jag är 52 år, och har alltid haft möjlighet att byta. Jag är inte tillsammans med min man för att jag inte haft andra möjligheter. Jag skulle för den delen aldrig leva med någon bara för att, för då lever jag hellre ensam.

Jag lever med honom för att han är min bästa vän, den som alltid finns där för mig, för att vi trivs så bra tillsammans och för att vi älskar varandra. Sen går alla förhållanden upp och ner, och måste jobbas på. Jag är nöjd och inte alls intresserad av att byta, och de flesta jag känner har långvariga förhållanden.

Jag tycker mer synd om folk som hela tiden tror att gräset är grönare, för jag tror att det är därför de aldrig hittar rätt. Förväntningarna är för stora och överdrivna på vad ett förhållande innebär. Låter jobbigt att ständigt behöva hålla på med dejting, riskera träffa en massa skitstövlar, och aldrig få det lugn, ro och trygghet ett långvarigt förhållande innebär.

Jag är lika ointresserad av det som att hela tiden handla nytt på slit och släng butiker som SHEIN och Temu. Det märks att slit och släng attityden finns överallt i samhället nu för tiden från mobiltelefoner till kläder och förhållanden. 

Om det är så illa som du påstår och man bara skaffar en ny hela tiden för att få fjärilar i magen och nyförälskelse sex så blir det svårt att bilda familj. Det låter som att barnen blir de som får ta den värsta smällen. 

Däremot håller jag med om att man inte ska stanna i dåliga förhållanden, eller om kärleken är helt över. Tror dock folk är för otåliga, och tror att kärlek och förhållanden inte är något man ständigt behöver jobba på.