Man som aldrig har fel.

Är du trygg annars i relationen och inte rädd för honom så kan du faktiskt fråga honom om hur han själv upplever situationer då han inte kan erkänna fel. Försök att ställa frågor där du genuint vill lära dig förstå honom. Vad som händer i honom när han märker att han har fel, om hur han själv I stunden hör sina egna lögner. Han kommer förmodligen inte vilja prata om det, eller gå runt ämnet. Då säger du bara att det är något du måste få prata om och förstå. Det är något ni måste hantera på annat sätt än genom bråk. Sedan berättar du varför med de orden du skrev ovan. Att du emotionellt börjar ta avstånd från honom mer och mer för varje gång ni hamnar i de situationerna. va tydlig och hård med att det här är något han måste kunna prata om, om den här relationen ska fungera i längden. 

Han kommer förmodligen be dig om exempel och dessa exempel kommer han att använda för att slippa prata om det. Säg då istället att om han på allvar inte förstår vad du pratar om så är problemet större än du trodde. Säg att du inte tror på honom när han säger att han inte förstår vilka situationer det gäller och att det faktiskt är ointressant. Han precis som alla andra har faktiskt svårt att erkänna fel eller säga förlåt, men i olika grad. Det är mänskligt och vi har mycket svårare när vi är i affekt. Återgå sedan till frågan vad som händer i honom när det händer. vill han inte prata om det då, säg att det inte är något du kommer att släppa. Säg att du tror på relationen, men inte så länge ni inte kan prata om detta. 

 

Nu är det inte jag som behöver stå ut med honom och jag vet ju bara vad som framkommit här, men enligt mig är det i det sammanhanget NOLL skillnad mellan att kalla dig som person efterbliven eller kalla saker du gör för efterblivet. Det faktum att han är petig och ska börja jiddra semantik i den frågan visar både på att han är medveten om laddningen OCH att han drar mästrandet till sin spets.

Det är lätt för mig att sitta här på läktaren och komma med synpunkter och jag kan bara beklaga den situationen du beskriver. Jag hoppas verkligen att något i den här tråden gjuter mod i dig att bita ifrån.

Då hälsar en 50-årig man här att det enda som är efterblivet i hela den här historien är mannens beteende. Försök snacka bort det med att det kommer från bittra, manshatande kvinnor. Det här kommer smack rakt upp och ner från en man med huvudet rätt påskruvat och jag poängterar att man säger inte så till sin partner - aldrig någonsin, under några som helst omständigheter.

Du Jimmy, det här med att jamsa med det som flera kvinnor redan har skrivit, det ger dig inga pluspoäng. För dig verkar det jätteviktigt att skriva det som majoriteten redan har skrivit.

Om du är 50 år gammal bör du begripa att det finns två sidor av historien och att vi bara får höra TS version. Ta dig samman och försök se helheten i historien och inte bete dig som en 14-årig flicka som inte vågar annat än att följa grupptrycket härinne.  

Ett bra och konstruktivt råd! Se detta TS :)

Jag hade nog frågat om han tror att kuken trillar av om han erkänner att han har fel.

Som att prata med en galning, man säger ja till allt!

Obs. Inget skämt detta funkar! Kan till och med leda till nåt bra, om den andre partner själv (till slut) "hör" hur den agerar...

Lågaffektivt bemötande kallas det. Kan med fördel användas i olika situationer. 

Annan tanke, är han trött på ert förhållande och på väg bort?

Har inte hängt med i tråden (sorry) så jag vet inte om frågan är relevant. 

Det kan annars vara ett beteende, att göra sig umbärligt, så att en lika gärna kan gå. 

Generell kommentar bara...

Det är möjligt att det fungerar, men som partner blir man troligen frustrerad när han ofta fastnar i en återvändsgränd.

Lågaffektivt bemötande är att inte själv hetsa upp sig i en situation. Hålla sig lugn trots att situationen är provocerande. Däremot behöver man inte själv hålla med om vad den andra personen säger. Men hellre lirka sig fram, än att höja rösten och kräva.

Tekniken utvecklades för att bemöta människor som har autism och svår ADHD. De kan låsa sig helt om en annan person går upp i känslomässig styrka i ett samtal. De reagerar på känslouttrycket och kan inte hantera det. Går själva upp till stormstyrka och kan få stora utbrott.

Tekniken ska få situationen att behålla ett visst lugn. 

Att de personerna är så lättantändliga beror på att den med autism inte alltid förstår och har svårt att skilja på andras känslor och de egna. Personer med ADHD har ofta mycket starkare känsloutslag på allt som händer än vad andra har. Blir mycket argare, ledsnare eller gladare osv. 

Båda kategorierna är oftare mer allmänt stressade i livet för att de har svårare att hantera vardagen. Ligger redan närmare ett psykisk överbelastning än andra människor. Med lågaffektivt bemötande vill man förhindra att de kommer över gränsen och inte kan hantera situationen.

Man tar ett steg tillbaka och behåller lugnet i rösten och i kroppsspråket. Men man kan fortfarande vilja att personen ska t.ex. gå till skolan.  Man försöker hitta sätt och kompromisser så att personen kommer iväg till skolan. 

Jaha? Och du bara sväljer det? Varför? Är du uppväxt med att man använder den sortens språk till varandra i familjen?

Håller med. Den sortens ordklyverier är bara för att berättiga ett oberättigat beteende. Så säger man helt enkelt inte. Punkt.

Har du min man? 

Skämt åsido... Vi har det exakt likadant här och det (i kombination med att han är fruktansvärt lat) håller på att driva bort all min lust att fortsätta jobba på förhållandet.

Varje gång jag en snuddar vid att han skulle ha sagt eller gjort något fel förvandlas han till en tjurig tolvåring.
Han kan vara inte ha fel - någonsin.

Hur tror du din man skulle reagera på ett ultimatum? T ex att "Antingen så följer du med mig på parterapi eller så avslutar vi vårt liv tillsammans".
Jag gör min del tror ärligt talat att min skulle svara något i stil med att "Ja, om du måste vara så jävla besvärlig och allting är mitt fel så är det väl lika bra att vi skiljer oss'.

Om han inte alltid har varit sådan så kan man kanske misstänka depression eller liknande psykiska besvär. 

Men allvarligt! Det är ett foruminlägg med en frågeställning... Ska hon behöva redogöra för allt runtomkring för att få lite input på just sin undran?

Jag tolkar mellan raderna som att ts låter det bli mannen "som vinner," då hon inte orkar bråka och att hon ofta får ta på sig skulden för sådant som enbart beror på honom.

Dessutom skriver hon ju att även barn och vänner reagerar på hans beteende.