Hur många chanser ger ni en dejt?

Jag träffade vad jag trodde var en super-kille. Hade inget pirr. Dock ingen attraktion heller. Men han var ju så super: lyhörd, generös, god moral, etc etc.
Det tog mig åtta år innan jag fattade jag hade satsat på familj och barn med en psykopat vars riktiga person var, är och förblir okänd för mig. I mitt fall var avsaknadet av pirr när så mycket annat verkade bra min mänskliga instinkt att något var djupt fel med människan. Jag lyssnade inte, och har fått ångra mig flertalet ggr sedan dess. 

Hur skulle du känna om han avsluta erat dejtade? 

Missförstå mig rätt, jag har nog aldrig upplevt detdär pirret och himlastormade någonsin. 

Har lagt det åt sidan och träffar en kille som har samma "proböem" vi har setts i över 1 år och någonting har växt fram mellan oss. Kräver att man pratar så ingen får falska förhoppningar på vägen bara. Nu har vi blivit kära utan första pirret. 

Ni har gått för fort fram med sex på era dejter och har ovanligt snabbt hamnat i ett läge där ni redan lever som ett fullfjädrat par utan att ha hunnit känna efter spänning, osäkerhet och åtrå. Det som skapar det där pirret (om man verkligen intresserad) och det växer sedan starkare till en förälskelse. Det kan gå väldigt fort.

Men jag har förstått att dejting idag inte fungerar på samma sätt som förr. Idag är det mer av en "shopping" marknad med alla appar och ständigt finns tanken "det kanske finns någon bättre i nästa vända". Man blockerar medvetet eller omedvetet sina känslor.

I det här fallet tror jag inte du kommer känna något större såvida det inte visar sig att han är på väg att glida dig ur händerna. Så ställ dig den frågan...hur skulle det kännas om du visste att han samtidigt träffade andra? Kanske inte sex men "sonderade terrängen" så att säga? 

Du behöver heller inte fundera på när eller hur det känns när pirret infinner sig. Det märker ALLA och känslan är universal. Omöjligt att missa. Sedan behöver den kanske inte vara som en tonårings där alla livsval för stunden kretsar kring EN person.

BTW - jag är man och vi känner på samma sätt när vi verkligen är intresserade av en kvinna.

Kan bara utgå från mig själv men för mig växer inte känslor fram. Jag måste känna dom direkt när jag träffar någon. Jag hade gått vidare. Men du kan ju funka annorlunda. 

Jag träffade vad jag trodde var en super-kille. Hade inget pirr. Dock ingen attraktion heller. Men han var ju så super: lyhörd, generös, god moral, etc etc.
Det tog mig åtta år innan jag fattade jag hade satsat på familj och barn med en psykopat vars riktiga person var, är och förblir okänd för mig. I mitt fall var avsaknadet av pirr när så mycket annat verkade bra min mänskliga instinkt att något var djupt fel med människan. Jag lyssnade inte, och har fått ångra mig flertalet ggr sedan dess. 

Nu har sex fast pirret saknas?