Jag kan inte känna samhörighet

Svårt svara på, du har inte fått några svar på flera timmar.  Eftersom ditt inlägg blir mest svammel

Vem är du, ålder, kvinna eller man? Lever du i relation nu, inte relation? I vilka sammanhang känner du detta?

Någonstans har du väl en ambition. Hur försörjer du dig annars? Annars utbildning etc. Är du sjukpensionär?

Det låter som att du ändå är ofrivilligt ensam. Annars skulle du inte känna som du gör. 

Kanske en depression, jag skulle kontakta vårdcentralen. Du kanske får remiss till en psykolog eller medicin om du mår dåligt.

Ja, skulle nog behövas lite mer info för att någon ska kunna Svara på ett bra sätt?kram 

Inlägget är inte svammel. TS beskriver en känsla som jag tror delas av ganska många, åtminstone tidvis. Om jag tolkar TS rätt så har detta inte med ensamhet att göra, känslan finns där även när hen är i sällskap med andra. Finns absolut inget som säger att TS inte skulle ha ett jobb eller leva ett utåt sett helt vanligt liv.

Jag har tyvärr inga konkreta råd att ge mer än att försöka hitta en terapeut som förstår problemet. Jag tror att med rätt hjälp är det möjligt att komma ifrån denna känsla, även om det är svårt att tro där du befinner dig just nu.

Jag känner detsamma. Även just exakt nu, när jag sitter mitt emot en egentligen trevlig kollega. Som att verkligheten är på andra sidan ett osynligt fönster och alla andra är där och kan nå varandra. Jag har alltid känt så här, så jag vet inte vad det kommer sig av. Förmodligen är det någon slags kronisk depression/dystymi eller någon slags npf eller något.

Jag känner igen mig i ditt sätt att tänka, från när jag har varit nere i depressiva perioder. Det är en plats som jag är uppriktigt skräckslagen över att hamna i igen, för det är, i brist på bättre ord, fruktansvärt. 

Jag vet att du nog inte kan höra detta just nu, men det finns en vändning. Det finns ljus och det kommer bättre tider. Kanske är det något som kommer att passera av sig självt, men kanske det kan krävas lite hjälp från terapi eller mediciner. 

Jag ville bara säga att jag vet hur det känns och du är inte ensam om att känna som du gör.

Jag känner exakt som dig. Som att man inte har någon tillhörighet nästan..
Skriv privat om du vill prata. Jag gör gärna det. Få som förstår ens känsla

Om man inte hade en nära kontakt med någon vuxen under barndomen så kan en kvardröjande känsla av ensamhet finnas. 

Det man kan göra är att gå i terapi, för att få möjlighet att vara öppen med en annan människa. Man kan också odla vänskaps- och kärlelsband. Glimtvis kan man då uppleva känslor av en relation.

Har du inte råd med terapi (högkostnaddsskydd gäller på vårdcentralerna), så kan du prata med en diakon i Svenska kyrlan, man behöver inte vara religiös. 

Försök att utveckla en samhörighet med naturen också. Promenera och upplev årets skiftningar och hur vädret känns. Lär känna ett husdjur, grannens katt eller hund, t.ex.

Småprata med grannar eller någon person som arbetar med service.

Det handlar om att utveckla sin förmåga att relatera till andra människor/djur/naturen, om man har varit hämmad i det av någon anledning tidigare.

Ett alternativ är att du har någon form av autism och därför inte känner igen dig i de människor som du möter till vardags. I så fall är lösnimgen att umgås med sådana som du själv liknar, eller som har samma intressen som du har. 

Tillägg: Det kan naturligtvis vara depression om du inte alltid har känt så här. Eller dystymi, som är en mildare form av depression, ofta har man då haft en påfrestande barndom. Kanske nrist på engagemang från föräldrarna eller jar fått.en dålig behandling. 

" kanske brist på engagemang eller har fått en dålig behandling"

Känner igen mig i mycket. För mig förändrades mycket när jag läste boken "vuxna barn till emotionellt omogna föräldrar". Det var som att jag kund ese hela mitt liv i ett helt annat ljus och att allt föll på plats. Nu vet jag inte vad du har dör relation till dina föräldrar men om du känner igen dig det minsta i titeln skulle jag rekomendera att du läste den boken.

Jag känner igen mig i känslan, har haft den länge. jag tror det är en kombination av föräldrar som var otillgängliga/inte uppmärksammade mig samt att jag var något utfryst socialt bland jämnåriga. Jag försöker jobba emot känslan, men har svårt för umgänge i grupp. Enskilt umgänge med personer jag känner mig trygg med går bättre.