Börja med antidepp igen

Låter väl smart att börja igen. Har du inga biverkningar av dom så finns det ingen anledning att inte börja igen. 

Vet inte om det är bra för hjärnan, men att  vara ständigt nedstämd är ju inte heller bra. Själv så har jag svår depression, tar två typer av antidepp (det räckte inte med en) i ca 1.5 år nu. Mår inte väldigt bra, men skapligt iaf. Kan inte ens tänka mig att sluta med antidepp. Fråga din läkare - vad hen tänker hen om din situation och eventuell behandling?

Ja det får nog bli en tur till doktorn igen. Tråkigt att inse att jag i grunden är en hopplöst deprimerad människa som behöver medicin för att må bra, jag hade hoppats att jag var frisk nu. Får väl vara tacksam att det finns hjälp att få!

Om du är sönderstressad, utarbetad och trött så kan det så klart trigga igång depressionen igen.

Så du får tänka från två håll: Se om du steg för steg kan få återhämtning och försöka börja ändra några saker i ditt liv till det bättre OCH ta hjälp av medicinen för att orka det dagliga och börja ändra det som är möjligt att ändra.

Det är inte antingen eller. Be också om en samtalskontakt på vårdcentralen med en terapeut, du är ju både deprimerad och har andra bekymmer av olika slag!

Jag har ätit antidepressiva i 23 år, gjort några långa uttrappningar och haft uppehåll men har insett att det går inte utan. 

Det är inte fel att äta antidepressiva om man har ett behov av det, vissa klarar sig inte utan. Men! Vården har en tendens att fokusera på kortsiktiga terapiformer, ibland behöver man en annan typ av samtalsterapi än den som erbjuds för att faktiskt förändra något. Man behöver också själv förändra sitt liv, att göra samma sak som innan och förvänta sig ett annat resultat är ju bara tokigt. Sen en sista sak är att de flesta läkare rekommenderar på tok för snabba nedtrappningar än vad som faktiskt är bra. Finns massor att läsa på ämnet om man misstänker att det är det som orsakat återfallet. Men som sagt, du kanske faktiskt behöver antidepressiva en längre period än det du redan haft, vissa behöver det tillsvidare, och det är precis lika okej som att "klara sig utan".

Tycker jag låter som en väldigt klok idé. Det är absolut inga problem att gå hela livet med SSRI - för jag antar att det är det du pratar om här? - tvärtom är det en nödvändighet för vissa av oss. Det SSRI gör är att hämma återupptaget av serotonin i hjärnan - det är alltså bara frågan om att det fixar till en obalans mellan ämnen (signalsubstanser) som redan finns i hjärnan, inte att det tillsätter nån extern drog som i längden kan vara skadlig.

Jag förstår att det känns nedslående att vara "en hopplöst deprimerad människa som behöver medicin för att må bra", men du tänker på det på fel sätt. Du är inte en hopplöst deprimerad människa eftersom medicinen hjälper! Att den funkar så fantastiskt bra för dig visar ju med all önskvärd tydlighet att det i ditt fall enbart är frågan om en rent fysisk åkomma - en obalans i signalsubstanserna - som lätt justeras med rätt medicin.  

Lycka till!

Men TS har en svår livssituation för närvarande. Om den lättar och TS får återhämtning, så är det kanske möjligt att långsamt trappa ner medicinen så småningom.

Men just nu var det tydligen inte möjligt.

Så kan det förstås vara, och då är det ju bra. Min poäng var att det inte är nån fara även om hon behöver fortsätta livet ut. Sen vad gäller hennes nuvarande livssituation är det ju inte helt tydligt om det från början var livssituationen som triggade igång det dåliga måendet igen, lr om det var det dåliga måendet som gjorde/gör att livssituationen är som den är och känns som den känns. Jag får väl lite intrycket att det snarast är det senare alternativet. Så att det att hon slutade m medicinen gjorde att depressionen kom tillbaka, vilket i sin tur påverkade och påverkar relationen till mannen, gjorde och gör att det käns tufft med jobbet, osv.