Vad är det för fel på mig?

Testa att isolera dig några veckor och se om du trivs? Antagligen tröttnar du efter några dagar och så är det problemet löst. Personer som du vet inte vad ensamhet är.

Det har jag testat, i en dryg månad. Det var helt underbart. 

Jag vet vad ensamhet är, och för mig är det 110 % positivt. Däremot vet jag inte vad det innebär att lida av ensamhet - det är helt sant. Men hade jag kunnat ta på mig andras ofrivilliga ensamhet så att de slapp lida hade jag ju gjort det.

Okej, då förstår jag dig. Jag tycker också om att vara ensam och har alltid gjort. 

Tänker att vi alla människor är olika och trivs med olika saker, och inget är rätt eller fel. En del vill ha människor runt sig andra inte.

Du frågar "vad som är fel på dig". Du verkar ha många omkring dig som du är väldigt och mån om och din text handlar till största delen om att andra ska ha det bra. Kan det vara så att du har höga krav på dig själv när det gäller att finnas där för andra? Du kanske bränner ut dig? 

Du har valt att skaffa flera barn som nu är vuxna. Vill du inte träffa dina barn? Eller förväntar de sig mycket hjälp och stöd av dig så att det blir för mycket? 

Har du alltid känt såhär eller är det nåt som kommit de senaste åren? Hur mår du i övrigt fysiskt och psykiskt? 

Du har föräldrar som behöver dig. Det är ju vanligt att bli utbränd och deprimerad i samband med att ens föräldrar åldras och behöver hjälp. Du kanske behöver en samtalskontakt? 

Jag arbetar hemifrån sedan några år tillbaka, och det passar mig utmärkt, jag har aldrig mått så bra! Men då har jag vuxna barn som FINNS och som jag hör ihop med och har kontakt med, även om de har sina egna liv nu. Så det är inte samma sak som om jag skulle vara helt ensam i världen. DET tror jag skulle ha känts otryggt, särskilt med tanke på om man skulle råka ut för något - sjukdom, olycka, så småningom demens.

Samhället går ju inte att lita på idag, och även om det i allmänhet fungerar så kommer ju inte en biståndsbedömare eller hemtjänstpersonal att bry sig om en på samma sätt som ens egna barn. Så jag är glad över mina barn främst för tryggheten, men jag mår utmärkt ensam i vardagen!

Jag är uppväxt som endabarn och har aldrig haft några problem med att roa mig själv. Så jag mår aldrig dåligt av att vara ensam "ensam" så att säga. Inte på främmande platser heller, jag reser oftast ensam också.

Utan problemen har varit när jag blivit ensam utanför en grupp, men ändå varit tvungen att vara nära den gruppen hela dagarna, som i skolan. Att gå ensam efter korridorerna, sitta ensam i matsalen, inte ha någon självklar kompis att göra grupparbetena med, höra om kalas som andra varit på som jag inte varit bjuden på och sådant. Jag önskar att mina föräldrar hade låtit hemskola mig (fast det är förstås svårt i Sverige, i bland annat USA , Finland och på Åland är det mycket lättare att få igenom det).

Vet inte om jag förstår fullt ut. Jag har verkligen inget behov av andra människor och trivs bra med att vara ensam. Har inga vänner kvar eftersom jag inte skött relationerna med dem. 
Min dotter ringde en gång och sa - Hej, det är ditt förstfödda barn!
Min krets besår nog av två barn, särbo och morsan thats it!
Underligt nog har jag haft ett väldigt socialt yrkesliv som säljare och verkligen varit duktig på att möta människor av alla sorter.
Kanske är jag för bra på att lägga relationer bakom mig?
Känner mig inte ensam dock, har ju (även om de inte är många) de som bryr sig om mig. 

Var det underbart att inte träffa din partner på en månad? 

 Exakt, tycker det blir rätt koniskt. Är väl ingen svårighet att vara ensam 1 en månad och när man dessutom vet att man har människor som finns där haha 

Lätt att se igenom detta, personem ifråga avundas folk som verkligen klarar av att vara ensamma utan någon. Ren projicering som handlar mer om personers osäkerhet. Med allra största sannolikhet en person, som är väldigt beroende av andra.  Har stött på ett par sådana. Oftast har dom en hel radda av folk omkring sig. 

Dessutom brukar inte personer som klarar av leva själva utan någon. Basunera ut det. Vi talar om människor som levt så i flera år och har noll bekräftelsebehov. 1 månad! Haha 

Har du läst om olika anknytningsmönster? Kan vara ett tips annars för att börja förstå varför du känner som du gör.

Det ligger väldigt mycket i det du säger - jag är och har alltid varit en sån där som slår knut på sig för att alla andra ska ha det bra, och som totalt utplånar sig själv i processen.  Inte pga att jag är en god människa, utan pga nåt dysfunktionellt behov av att rättfärdiga min egen existens. Om jag inte kan göra allt för andra är jag bara en waste of space för jag har inget eget värde. Men ja - det har nog helt enkelt blivit för mycket. Men det är även det här att jag verkligen inte känner något som helst eget behov av att träffa  någon eller faktiskt interagera med någon. Hade jag kunnat läsa en rapport varje dag om hur mina olika närstående har det, så att jag vet att de har det bra och vad de pysslar med och tänker och känner, utan att blanda in mig själv (och att de som sagt helt hade glömt bort att jag existerar) så hade det varit helt perfekt. Samtidigt vet jag inte riktigt hur det skulle vara möjligt för mina barn att leva gott och lyckligt utan något behov av mig, för ja - iaf två av dem behöver mycket stöttning och hjälp från mig; de lider båda av psykisk ohälsa och jag är den enda de känner att de kan prata med.

Har det alltid varit så här? Jag vet faktiskt inte .. jag har alltid haft s fullt upp med alla hela livet att jag liksom aldrig stannat upp och känt efter vad jag själv vill.

Jag mår ganska kasst både fysiskt och psykiskt så det hjälper ju Inte direkt. Ja, alltså, jag har gått his fler psykologer än jg kan hålla räkning på genom åren, men nu var det ett tag sen. Kanske skulle ta upp det igen fast med fokus på detta snarare än på de issues som varit i fokus tidigare..  

Tack för ditt genomtänkta svar ❤️

Det är precis detta som är min hake - tänk om jag drabbas av nåt som andra verkligen måste ta hand om och engagera sig i???? Det är en helt fasansfull tanke!!! Så skönt det hade varit att inte behöv oroa sig över hur andra påverkas av vad som händer med mig.
Åh, ja - det kan jag verkligen förstå måste ha varit hemskt ... att få det upptryckt i ansiktet att man är oönskad är ju en helt annan sak 😔

Ja. Vi hade en överenskommelse om att isoleringen fick brytas om det hände nåt eller han behövde hjälp med nåt lr så (och det gällde även alla andra), så jag visste ju att alla hade det bra. Och då var det bara underbart att få vra ifred. Den enda kontakt jg hade med någon var med de två barn som behöver mycket stöd, men under den månaden var det enbart telefonkontakt med dem.

Men wow! Ja! Det är ju så klart så här det är! Gud vad fint att du kunde hjälpa mig att reda ut det hela och ringa in exakt vad mitt problem är! Har du möjligtvis något tips på hur jag kan få mig själv - mina känslor, mitt sätt att reagera osv - att fatta detta också, så att jag istället kan bejaka det behov av andra som jag tydligen har? Det hade hjälpt inte bara mig, utan även alla dem som vill att jag ska luta mig mer mot dem.

Åh - det ska jag kolla upp! Tack för tips!

Jag vet precis vilken typ du pratar om - men ts stämmer ju inte in på den typen på en enda punkt (eller iaf inte baserat på det hon sagt hittills). Lite komiskt (eller ska jag säga "koniskt"?) att du svänger dig med fina termer som om du har någon form av koll på det här med psykologi, när du uppenbart är så fullständigt ute och cyklar.
Vad menar du med att ts "basunerar ut" att hon klarar av att leva själv utan någon? Har hon skrivit en massa andra trådar om detta? Har du träffat henne och vet att hon tjatar om detta i tid och otid även annars? Att anse att ts "basunerar ut" att hon klarar sig utan andra baserat på just den här tråden är ju bara löjligt; det är ju inte ens syftet med tråden att tala om att hon gör det! Syftet med tråden verkar ju i stället vara att ventilera frustration över att inte passa in i mallen av den mänskliga människan, eller vad man ska säga.

Åh, ts - jag lider verkligen med dig ... jag har själv svårt att förstå, eftersom jag själv är raka motsatsen; jag har ett stort behov av att vara nära dem jag bryr mig om, att träffas, kramas, prata, finnas där osv. Men jag kan förstå att det är ett lidande. Det verkar ju vara frågan om en kombination av känslomässig utmattning och dålig självbild; du skriver att du hela livet har slagit knut på dig för alla andra och nu har det blivit för mycket (inte så svårt att se), men jag tänker att den andra sidan av myntet - att du inte vill att någon ska oroa sig över dig, och att du vill att andra ska glömma bort att du finns - kommer sig av att du inte känner att du har något eget värde. Jag kan tänka mig att det blir lite som när man får en helt oförtjänt komplimang: man känner sig dum och som att man har lurats på nåt vis, och det känns ju jättejobbigt. Fast i ditt fall blir det gånger tusen. Ja, jag kanske har helt fel, men jag tänker att det kanske kan vara så.

Det var en kommentar jag verkligen retade mig på:
-Kvinnor söker sig till trygghet och därför är det mer stigmatiserat

ang. att gilla att vara ensam alltså. Det verkade blandas ihop med feminism, så därför uppstod en dispyt.

det var det ordet jag hakade upp mig på. för mig har ensamheten alltid varit min trygghet. Jag behöver få vara ensam. min hjärna blir överstimulerad och jag blir ganska irriterad. Eller trött.

sedan störde det mig ännu mer att få helt förvrängda kommentarer, som gjorde mig lack att han verkligen inte förstod, t ex:

Många av oss har omedvetna rädslor ,rädsla att bli övergiven,kontrollerad, nekad, de är hämtad från hur vi har tolkat andra sedan vi var barn,
Om jag färstår dig rätt så vill du aldrig vara nära någon som inte är värd dig i oro att han ska sänka dig stämmer det? 
Vad tror du kommer att hända om vi har lekt med tanken och du skulle haft uppfattning så: jag är inte orolig för att träffa nån och vet att jag kan klara mig och ta hand om mig även om nån skulle visa sig inte värd mig?

Men jag har förstått för länge sedan att det finns en störd person där ute som bara vill vända på allt om mig. Han lyckas inte, tack och hej.