Inte kär i min sambo längre?

Du är högst rimlig. Ska ni ha ett liv ihop med barn så MÅSTE ni kunna kommunicera och i många fall fatta snabba beslut samtidigt. 
Ni ska absolut inte skaffa barn under dom förutsättningarna  om han inte förstår hur viktigt det är att kunna prata . Då är risken stor att du sitter ensam upptagen med bebis och han gör något annat och är liksom inte närvarande.  

Ironiskt nog måste ni just prata om detta. Ska ett förhållande funka i längden och man ska kunna se och bekräfta varandra och förstå hur den andra mår så måste man kommunicera.  Man för förhållande framåt. 

Risken är också stor att det blir missförstånd och feltolkningar om viktiga saker om man inte kan prata. "Det har jag aldrig sagt"  eller "varför har du inte sagt något "..   osv.    Kanske du blir gravid utan att han faktiskt ville det i värsta fall... 

Ställ krav på honom . En rimlig nivå av kommunikation är ett måste.
. 

Ja det är konstigt. Men hur blir det om ni måste bestämma något viktigt tillsamman? Då måste man ju prata mer för att komma fram till något?

Om ni kan prata praktiskt om olika saker, så att ni tillsammans kan forma ert liv på ett vettigt sätt, så kan det fungera.

Om du kan leva med att han inte uttrycker sig så mycket verbalt i andra sammanhang. Det kan kännas känslomässigt ensamt i så fall.

Uttrycker han att han uppmärksammar dig på andra sätt? T.ex. kramar om dig när du visat att du är ledsen eller hjälper till och gör mer hemma när du har uttryckt att du är är jättetrött? I så fall svarar han ju, men med handlingar. Och då är du inte ensam. 

Hur länge har ni vart tillsammans och när blev ni sambo? Om ni inte vart ihop så länge så kanske det gick fort fram med att flytta ihop? Det kan fungera att flytta ihop tidigt men likväl så kan det bli pannkaka.
Tar tid att riktigt lära känna någon och hur någon är som person lär man ju märka relativt snabbt. 

 

Men hur kunde ni ens bestämma att flytta ihop om han knappt svarar dig när du pratar? Hur gick kommunikationen när ni bestämde hur ni skulle lägga upp er ekonomi?

Är han  likadan när ni träffar era familjer och kompisar?

Ja, hur är han i andra sammanhang, är han alltid fåordig och svår även för andra att samtala med? Då ligger det i hans personlighet och det kräver att han verkligen tränar på sina sociala skills. Men är det bara med dig borde det inte vara så svårt för honom att bättra sig. Om han inte vill/kan det passar ni kanske inte ihop?

När det gäller praktiska saker kan vi prata jättebra och hat ett superbra samarbeta kring allt i vardagen. Problemen eller vad man ska kalla det kommer när det är mer umgänges-samtal eller hur jag ska beskriva det. När jag vill berätta om min dag eller något som hänt så svarar han med ett okej typ. Inte mer. Frågar jag om hans dag säger han bara att det var bra. Han kan inte vidareutveckla det mer än så. Försöker jag prata om något djupare, typ fråga hur det känns mellan oss och hur han känner om mig och vårat liv ihop i olika sammanhang om vi tex diskuterat något, då upprepar han bara att det känns bra och han älskar mig över allt annat. Även när jag försöker ställa följdfrågor  så verkar han verkar genuint inte KUNNA vidareutveckla något mer än så. Utan det kommer bara att ja det känns bra mellan oss och jag älskar dig om och om igen i exakt samma ordföljd. Liksom jo jag älskar dig med men nu vill jag veta hur du känner om det här känslosamma jag sa om vår relation, vad tänker du om det jag säger? Så blir det samma svar igen. Han upprepar bara samma ord om och om igen, det känns som att prata med en vägg. Och tyvärr blir det i mig att det inte känns helt genuint utan mer som typ repliker när jag bara får samma mening om och om igen oavsett i vilket sammanhang jag frågar hur han känner. Han kan liksom inte tänka att i det här sammanhanget och det här samtalet tycker, tänker och känner jag på detta viset utan det blir bara samma replik att det känns bra mellan oss och han älskar mig mer än allt om och om igen hur jag än försöker formulera frågan och vad samtalet än handlar om. 

vet inte hur jag ska förklara det. Men tänk att du försöker prata om tex detta nu att jag känner att vi inte pratar tillräckligt och han svarar bara att han älskar mig över allt annat oavsett hur mycket frågor jag ställer om hur han tänker kring att jag känner att vi inte kan prata. Jag får panik av att inte nå fram alls eller få igång något typ av samtal. Och det gäller även vanliga icke djupa samtal, om jag försöker berätta om min dag, något speciellt som hänt får jag bara ett ojdå eller okej och sen inget mer. Frågar jag om hans dag för jag höra att det var bra och sen tar samtalen slut. Är helt utmattad av att försöka driva samtal med någon som svarar med enstaka ord.
Tilläggas ska kanske också att mitt i att jag försöker få igång ett givande samtal där vi ska förstå varandra så kan han börja skämta sexuellt, eller när jag berättar om en vän som blivit gravid efter lång kamp var hans svar att hon hade minsann fått ligga. Jag kan inte få ett vuxet givande svar i någon typ av samtal utan allt blir ytligt eller omoget. Det känns som jag är ensam vuxen.
han är likadan med familj och vänner också, även om jag upplever att han anstränger sig mer med andra. Men han ger lika ?tomma? och intetsägande svar till dem. Och även sexskämt där med. En av mina vänner reagerade en gång och sa att oj det var ett konstigt svar på det vi pratade om?? Skämdes ihjäl.  

förutom detta är han världens finaste, han kramar och pussar mig hela tiden och visar ömhet och bekräftelse. När jag blir ledsen över detta säger han att han ska försöka bli bättre - och det uppskattar jag så mycket men vill inte heller vara taskig och typ försöka ändra på honom. Får dåligt samvete över att jag blir ledsen. 

Vi har varit tillsammans i snart ett år och bott ihop i två månader. Jag tror att jag var så nykär innan att jag inte märkte av det. Jag har alltid känt att han inte är lika pratig som jag, men jag babblar på ganska mycket så har nog inte märkt det riktigt innan vi nu bor ihop och den där nyförälskelsen har lagt sig lite. Kan känna nu att det gick lite för fort med att flytta ihop. Och skäms för det så vågar inte erkänna det för någon. Vill verkligen att det ska fungera dock, han är världens snällaste person. 

När det kommer till praktiska saker har vi en fantastisk kommunikation och samarbete. Så allt med flytt och ekonomi och vardgspusslet fungerar fläckfritt! Det är mer när det kommer till det här att umgås-prata, att sitta vid ett köksbord eller i soffan och kunna prata och ha givande samtal som flyter på eller djupare samtal det liksom tar stopp från hans sida. 

han är i det stora hela likadan med alla andra med, men upplever att han ställer lite mer frågor till dem även om hans svar när de ställer frågor är lika korta och innehållsfattiga liksom som till mig. Pratar man med honom så får den andra personen helt enkelt hålla låda och får inga egentliga svar mer än några okej och oh det var inte kul ibland.

Ja alltså det där är jättevanligt bland män. bara För att du får korta eller likartade svar behöver det inte betyda att det inte är genuint, men alla människor är inte så verbala kring känslor. Det praktiska pratet verkar funka bättre för er. Jag tror inte du ska försöka förändra honom, det går i inte, däremot kan du såklart lyfta dina behov och se vad du får för respons. Vill du stanna i relationen får du nog ställa in dig på att han aldrig helt kommer möta dig i det verbala känslopratet, för ni verkar vara på rätt olika nivå,  men han kanske bekräftar dig på andra sätt?  

Tyvärr är han lite speciell. Och han kommer förmodligen inte att ändra på sig. Kan du leva så år ut och år in?