Det finns väl en del uttryck, beteenden och ord som är "typiska" för det decennium man växte upp i. En del verkar hänga med upp i åldern, trots att tidsandan förändras, tekniken utvecklas och nya trender ersätter de gamla.
Är du färgad av din uppväxt, och vad är det för "typiska" grejer som hängt med för dig?
Kul tråd! Här är några reflektioner från mig.
Jag är född -90 och ser hur jag växte upp mellan det analoga och digitala, men med en, från tidig ålder, gradvis introduktion av den moderna tekniken.
Positivt:
Jag växte upp med budskapet du kan bli vad du vill vilket är ett arv från 80- och 90-talets individualism. Jag tror det här mantrat la grunden till min självständighet och målmedvetenhet.
Negativt:
Med samma budskap, du kan bli vad du vill, medföljde också i mitt fall stor prestationsångest, rädsla för att misslyckas och en destruktivt hög kravbild på mig själv.
Gen X här.
Livet är inte på blodigt allvar.
Växte upp utan att alla dumheter man gjorde dokumenterades för evigt på internet.
Nyckelbarn
Man hick hemifrån och hade en tid man skulle vara hemma, vad man gjorde och vart man var hade föräldrarna ingen aning om.
Självdistans.
Det är skönt att ha någon men jag behöver ingen att leva med för att må bra.
Van att ta hand om mig själv sedan unga år (laga mat, tvätta, städa) vilket gjorde att det inte var en chock att flytta hemifrån.
Blir inte "kränkt" bara för att någon har en annan åsikt. Diskussioner är kul!
Gen X här.
Livet är inte på blodigt allvar.
Växte upp utan att alla dumheter man gjorde dokumenterades för evigt på internet.
Nyckelbarn
Man hick hemifrån och hade en tid man skulle vara hemma, vad man gjorde och vart man var hade föräldrarna ingen aning om.
Självdistans.
Det är skönt att ha någon men jag behöver ingen att leva med för att må bra.
Van att ta hand om mig själv sedan unga år (laga mat, tvätta, städa) vilket gjorde att det inte var en chock att flytta hemifrån.
Blir inte "kränkt" bara för att någon har en annan åsikt. Diskussioner är kul!
Stor igenkänning på den. Mina föräldrar visste inte vad jag sysslade med mellan skolan och middagen. Fördelen med det var man fick lära sig att klara själv och lösa sina egna konflikter.
Ibland var det rätt galet som att vi jumpade på isflak, klättrade på tak, seglade jolle (växte upp i skärgården) och åkte skridskor långt ut på havet utan vuxna. De skickade med oss isdubbar. Jag minns att jag eldade grejer också för att se vad som skulle hända för vi hade både tändare och fickknivar.
Idag hade våra föräldrar blivit socanmälda men vi klarade oss och det blev folk av oss med.
Jag tror inte att det är bra att vara så fokuserad på sina barn som många föräldrar är idag. Det leder till en osjälvständighet som snarare försvårar än hjälper.
Samtidigt har samhället förändrats så jag måste ha ett annat säkerhetstänk med min son. Jag har inte alls gett honom samma frihet.
Gen X här.
Livet är inte på blodigt allvar.
Växte upp utan att alla dumheter man gjorde dokumenterades för evigt på internet.
Nyckelbarn
Man hick hemifrån och hade en tid man skulle vara hemma, vad man gjorde och vart man var hade föräldrarna ingen aning om.
Självdistans.
Det är skönt att ha någon men jag behöver ingen att leva med för att må bra.
Van att ta hand om mig själv sedan unga år (laga mat, tvätta, städa) vilket gjorde att det inte var en chock att flytta hemifrån.
Blir inte "kränkt" bara för att någon har en annan åsikt. Diskussioner är kul!
Jag är 70-talist och märker att många i min ålder inte tar saker på så stort allvar som yngre och äldre generationer. Vi var ju den ironiska generationen och ibland var det svårt att veta om någon var allvarlig eller ironisk.
Jag såg en bild i sociala medier där en s.k. boomer och en gen Z står och skriker åt varandra medan en person från gen X (min generation) tar ett glas rött och roat tittar på. Det är lite så det känns.
Den som tog sig själv på stort allvar när jag var ung blev ofelbart driven med.
Det är därför jag kan skratta lite för mitt inre när någon berättar om sina pronomen/hur den vill bli tilltalad/vilka diagnoser den har etc. eller vill ha ett safe space och säger saker som att ord är våld.
Det är inte så att jag tycker att det är fel eller att jag inte förstår varför och jag skulle självklart inte driva med någon eller bli provocerad och gapa om känsliga snöflingor som många boomers gör, men jag har svårt att förstå hur man kan ta sig själv på så stort allvar.
Min generation var ju mästare på självironi.
Det är nog en generationsgrej även om alla är individer och det finns förstås personer från min generation som tar sig själva på alldeles för stort allvar.
Jo men var det några som fick uppleva normlöshet så var det vi 70-talister som växte upp när skolan var ett enda långt experiment av 68-vänstern.
Det var lärare i näbbstövlar och plyschoveraller som var öppet vänstervridna och pratade om fri sex och gerillarörelser.
Jag kom själv från en konservativ familj och fick en chock när jag började i dåtidens proggskola.
Jag har vänner som växte upp i kollektiv där folk sprang runt näck och rökte braj. Bara barnprogrammen från den tiden var ju rena propagandan och faktiskt ofta inköpta frän öststater.
Jag tycker snarare att föräldrar i min ålder och 80-talister är rätt präktiga och normativa när det gäller föräldraskap. Det är inte mycket fri uppfostran utan tvärtom helikopterföräldrar som är otroligt engagerade och vägledande i sina barns uppfostran. Det är något som de verkar ta på allvar iaf.
Jag har flera vänner som har hemmasittande barn som de måste serva tills de själva blir utbrända. Det kan man ju se som en motreaktion till våra föräldrar som knappt visste vilken klass vi gick i. Vi rullade runt i baksätet utan bälte medan föräldrarna rökte i bilen.
Nej
Var ganska påverkad av det när jag hade flyttat hemifrån. Men nu, sådär 12 år senare kan jag inte tycka det längre. Nu är jag mer en egen person. Men jag har sparat vissa delar liksom.
Jag har alltid varit närmst pappa. Även nu när han är 70 och är på äldreboende och knappt kan prata eller göra något själv. Det spelar ingen roll. Han kommer alltid vara allt.
Så jag håller inte med om att man är närmst far- och morföräldrarna.Farfar fick jag aldrig träffa. Inte pappa heller. Morföräldrarna finns inte sedan länge
Allt handlar ju om vilken relation man har, hur nära man är, hur man pratar med varann. Jag fixk höra pappas djupaste tankar, vare sig de var ledsna eller glada. Vilka tjejrt han raggat på förr. alla bus han gjorde. Allt :)