Jag saknar Covid tiden och 2021

Finsn väl inget som hindar att du fortsätter spela golf på sommaren och åker skidor på vintern. Och sen utöver det håller dig för sig.

Välj när det inte är många när du är ute i affärer. Säg nej till socialt liv.

Lite jobmöten lär du behöva stå ut med om du inte väljer att byta jobb till lokförare eller nått.

Det är lätt att romantisera det som är förgånget. Jag kan sakna tiden då vi var extremt noggranna med hygienen och ingen kom till jobbet när de var förkylda. Nu härjar förkylningar och magsjuka där jag bor och jag har fått mig två härliga doser av förkylningar de senaste fyra månaderna.

Men jag saknar inte oron över mina äldre släktingar och hur isolerade de blev. Jag saknar inte att gymmen stängde ner och oron över att förlora jobbet. Jag bytte karriär från restaurang till vården efter pandemin och jag kan inte ens tänka mig hur alla som jobbade inom vården under pandemin kämpade. Vilka hjältar. Själv packade jag matlådor till äldre och funktionsnedsatta och blev döless på hur ensidigt jobbet var. Men jag var tacksam att jag överhuvudtaget fick behålla jobbet.

Jag saknar inte att det var slut på toapapper, blöjor, handsprit, munskydd och plasthandskar i affärerna för att vissa egoister tyckte att det var deras rättighet att hoarda så ingen annan fick tillgång.

Ah, pandemitiden.....mistantropens paradis. Det är lätt att bli nostalgisk när man tänker tillbaka på de smått apokalyptiska vibbarna. 

Jag håller med dig. 

Covid tiderna var verkligen "LIMITED EDITION" tider. 

Jag var i Berlin under covid tiden och man kunde åka buss gratis överallt och alla hade på sig ansiktsmasker och tjejer var mycket snyggare med ansiktsmasker med dessutom. 

Tycker om att man kunde ta corona tester ute på stan gratis och det var mysiga tider. Så jag menar det när jag säger LIMITED EDITION, LIMITED EDITION är till för att uppskattas när de väl finns och jag tog all tid på mig att njuta av stunden. 

Kanske fanns det de som mindes medeltidens pest med värme och förtjusning också. Eller varför inte kolera eller andra epedemier?
Aids kommer ju också till minnes liksom svininfluensa och fågelvarianten.
Det var tider det!!
Sitta i karantän är ju verkligen toppen!

Saknar inte det.

Så himla egoistiskt att längta till en period när så många dog (oftast ensamma) eller blev mycket sjuka. När så
många äldre blev ännu mer isolerade. 

Igen tvingar dig att vara social, men att tycka det är ok med en pandemi för att du ska få slippa folk är sjukt. Så egoistiskt. 

Väx upp och lev ditt så isolerat som du vill, önska inte olycka till andra för att du inte vågar.

Antagligen är tråden startad av någon som totalt saknar empati för situationen.

Jag saknar inte de  korkade restriktionerna. Om något så har man insett att många människor är korkade. Under pandemin var varje host och nyss livsfarligt och man skukle vara hemma. Nu går folk till jobb med förkylningar, feber och influensor. Motiveringen är "kan jag stå upp kan jag arbeta". 

Det enda positiva med redtruktionerna var att man slapp ha folk flåsandes i nacken när man stod i kön till kassan på ica.

För många av oss som är ensamma var den tiden underbar. Man kände sig normal! Pratade Med en terapeut som sa att ganska många trivdes bättre under pandemin av en rad olika skäl. Medan andra mådde dåligt . Vi människor är olika?

Jag vet många som drabbades svårt av covid, och skulle aldrig önska tillbaka själva pandemin. Däremot var det en fin tid sett till att folk reste mindre, vi blev mer digitala och tog större hänsyn till varandra i form av att man höll sig hemma när man var sjuk och hjälpte varandra med matinköp till exempel. Sedan var det som att vi glömde bort allt det där och nu struntar folk i både hyfs och handhygien, och folk ska flyga långväga för att få lite sol igen. Vi fick klarare vatten, renare luft, jorden kunde få en stunds respit från vårt destruktiva sätt att leva. Nu är vi tillbaka på samma skeva kurs och förstör för oss själva och andra, för att "det ska vara gott att leva" (för en själv).

Jag saknar inte den tiden, men jag förstår vad du menar - det var ett lugn och en tystnad i samhället som var rogivande.

Jag skulle tycka det var intressant om internet var obrukbart under ett år eller två. 

Det är väl ok att känna så? Jag saknar självklart inte att människor blev sjuka och dog och ängslan och oron. Absolut inte, och därför vill jag självklart inte ha tillbaka den tiden. Däremot önskar jag att det positiva med den tiden kunnat vara kvar. Min och mannens relation var bättre än någon annan tid. Vi umgicks mer, hann och orkade gå långa promenader tillsammans och ha förtroliga samtal. Vi hade tiden och orken att ta hand om varandra. Jag började längta efter att göra trevliga saker som jag aldrig annars orkar ens tänka på. Naturen mådde bättre - färre bilköer, mindre resande. Det kan jag verkligen sakna nu när jag spenderar tre timmar om dagen som jag inte har antingen i bilköer eller på olika bussar och tåg bara för att kunna jobba från en viss plats, vilket är helt onödigt för mig som gör 99% av mitt jobb på en dator. Nej, jag vill inte ha tillbaka den tiden men jag vill också kunna känna mig som en människa igen som jag annars knappt gör pga vardagspressen.

Hatade covidtiden djupt och innerligt. Jobba hemifrån var fullkomligt pest och alla restriktioner också. Sen sorgen över alla som dog. En barndomskamrat förlorade båda föräldrarna inom loppet av några månader. 

För mig fanns det inget positivt med pandemin. Jag såg min svärfar gå in i dimman på grund av avsaknad av stimuli, mitt förskolebarn var livrädd för att bli sjuk, eftersom varje symptom innebar minst en vecka hemma, och så skräcken för bli sjuk, innan man samlat ihop tillräckligt med data och visste hur sjukdomen påverkade människor med min grundsjukdom.

Och tiden efter, när barnen blev sjuka i precis allt eftersom de under lång tid inte drabbats av sjukdomar. De där dagarna när flera av mitt barn kompisar låg på sjukhus i allvarlig RS eller lunginflammation. Det var inga spädbarn vi pratar om, utan barn som skulle börja skolan till hösten. 

Jag tänker på alla de som dog ensamma. Jag tänker på alla de som inte fick träffa sina anhöriga en sista gång. Jag tänker på min mans uppväxtort, där hela äldreboendet drabbades samtidigt. Där äldre stod utanför för fönster och vinkade till sina älskade respektive, för det var den enda kontakten de kunde ha efter 50 års äktenskap. 

Jag har svårt att se vad som var positivt med det!