Ni som har barn med någon ni inte är ihop med mer, hur fixar ni det? För mig låter det som ett personligt helvete att behöva inte bara fortsätta träffa sitt ex regelbundet tills att barnet är vuxet men även behöva uppfostra tillsammans, komma överens om grejer och på ett sätt samleva ihop. Hur klarar ni av det? Och gör det med god min så för barnets skull? Vill gärna att ni berättar hur det faktiskt är att ha ett gemensamt barn med ett ex.
Separerad sedan drygt 1,5 år. Barn i yngre tonåren. Han avskyr mig. Jag är roten till allt ont i hans liv (både innan och efter separationen). Det var en dramatisk separation men han är arg för att jag valde att inte vilja försöka igen med parterapi (något jag föreslagit många gånger tidigare men han då tyckt varit onödigt). Att jag sa till honom 6 månader innan vi faktiskt separerade att jag inte orkade längre räknas inte.
Så, han har barnen varannan helg samt på lov. Han flyttade så pass långt bort att något annat inte är möjligt. Han kommunicerar till 90% via barnen (han frågar dem, de frågar mig). Max 10% är direkt till mig och då i skriftlig form då vi inte kan prata. De gånger vi faktiskt pratar och om jag inte håller med eller ställer någon fråga så blir det bråk (och alltid mitt fel).
Jag visste att en separation skulle bli konfliktfylld och väntade så länge jag kunde innan jag inte klarade längre. Just för att barnen skulle vara större när det väl skedde.
Hur det funkar beror väl på i stora drag varför man separerade . Finns det besvikelse och osämja mellan föräldrar kan samarbete bli något jobbigt.
Nej man måste inte träffa varandra alls egentligen, finns många föräldrar som enbart kommunicerar med sms och har byte av vecka i skolan och där högtidsdagar är strikt uppdelade . Många gånger är det betydligt bättre för barnet att göra så. Ibland har man som förälder ingenting att säga varandra och dp finns det ingen anledning att varken ses eller ha kontakt. Var och en sköter sitt.
Jag har umgåtts med mitt ex då och då för att vi ändå var gifta I 15 år och i grunden är goda vänner även om skilsmässan var smutsig. Vi har firat skolavslutningen och nån födelsedag ihop med barnen men det har runnit ut i sanden av olika skäl. Han träffade en ny kvinna efter nåt år också och då blir det naturligtvis glesare mellan man ses.
Separerad sedan drygt 1,5 år. Barn i yngre tonåren. Han avskyr mig. Jag är roten till allt ont i hans liv (både innan och efter separationen). Det var en dramatisk separation men han är arg för att jag valde att inte vilja försöka igen med parterapi (något jag föreslagit många gånger tidigare men han då tyckt varit onödigt). Att jag sa till honom 6 månader innan vi faktiskt separerade att jag inte orkade längre räknas inte.
Så, han har barnen varannan helg samt på lov. Han flyttade så pass långt bort att något annat inte är möjligt. Han kommunicerar till 90% via barnen (han frågar dem, de frågar mig). Max 10% är direkt till mig och då i skriftlig form då vi inte kan prata. De gånger vi faktiskt pratar och om jag inte håller med eller ställer någon fråga så blir det bråk (och alltid mitt fel).
Jag visste att en separation skulle bli konfliktfylld och väntade så länge jag kunde innan jag inte klarade längre. Just för att barnen skulle vara större när det väl skedde.
Det beror helt på exet och till stor del också om man skiljs åt som vänner eller inte.
Mitt ex var jättebitter första året, trots att det inte var otrohet eller liknande inblandat. Han vill inte skiljas även om att leva ihop skulle innebära att bo på varsin våning i huset. När han kom över det har det funkat smärtfritt. Vi har inte supermycket kontakt med varandra. När dottern var yngre bytte vi vecka på skolan, så vi behövde inte träffas. Detta var dock för att det var lättare för henne att inte behöva "lämna" en förälder när vi bytte i hemmet. Skolavslutningar och födelsedagar har vi firat genom att gå ut och äta tillsammans. Där har även nya partners varit välkomna om de velat. Vi har också båda gått på utvecklingssamtalen i skolan. Utöver det hörs vi bara när det är något särskilt. Om något dyrare inköp ska göras eller om man vill "låna" på den andras vecka, alternativt behöver hjälp på sin vecka.
Min sambo har det jobbigare med sitt ex. Hon har svårt att släppa kontrollen över våra veckor och kräver timmeslånga överlämningar där alla detaljer om veckan som varit ska redovisas. Har någon av barnen (tonåringarna) ätit dåligt en dag ska det diskuteras ingående. Min sambo brukar inte vilja diskutera så mycket och säger inte så mycket om vår vecka, men då blir det förhörsliknande istället. Hon ringer 3-7 kvällar i veckan om såna skitsaker att min sambo har fått säga till henne att sluta ringa och bara skicka ett sms om det inte är akut.
Litar man på varandra och kan acceptera att man kanske inte gör allt exakt likadant men det är ok så länge barnet inte far illa så behöver man faktiskt inte ha så mycket kontakt om man inte vill.
Ni som har barn med någon ni inte är ihop med mer, hur fixar ni det? För mig låter det som ett personligt helvete att behöva inte bara fortsätta träffa sitt ex regelbundet tills att barnet är vuxet men även behöva uppfostra tillsammans, komma överens om grejer och på ett sätt samleva ihop. Hur klarar ni av det? Och gör det med god min så för barnets skull? Vill gärna att ni berättar hur det faktiskt är att ha ett gemensamt barn med ett ex.
Man måste inte ses eller umgås. Det väljer man själv. Det var mycket konflikter mellan mig och min äldsta dotters pappa när vi separerade men sen blev det bättre. Det är inte så att vi har umgåtts som kompisar men vi har setts på på födelsedagar (fast inte alls alla födelsedagar, ibland har vi bara delat upp), vid överlämningar, kalas .. Han och hans flickvän var också på mitt yngre barns dop. Någon gång har jag tagit en fika med dottern och honom och hans flickvän. Nu senast sågs vi när dottern tog studenten.
Men inget av det där är ett måste. Man kan sköta överlämningar i skola eller förskola om man inte vill behlva träffas.
Vi har aldrig firat jul eller så tillsammans utan vi brukade oftast dela upp så hon är hos mig på dagen och med hans familj på kvällen. Ibland har hon firat hos den ena på julafton och den andra på juldagen.
Det jobbigaste för mig har väl varit att han måste vara med och bestämma allt för i början när det var lite mer infekterat kunde han sätta sig på tvären bara för att jävlas. Men det blev också bättre sen.
Men som sagt så finns det alla möjliga varianter för hur man gör när det gäller att umgås / träffas. Jag kan tycka att det känns lite konstigt speciellt om man har nya partners att man måste göra precis allt och fira alla högtider tillsammans .. Men alla gör ju som de vill.
Man måste inte ses överhuvudtaget. Bästa sättet att minimera konflikter är att tydligt definiera vad som gäller. Schema skriftligt från familjerätt eller tingsrätt inklusive lov och högtider. Byte i samband med förskola/skola. Skriftlig kommunikation föräldrar emellan, mail eller sms.
Det absolut viktigaste tror jag är att man accepterar att man faktiskt är separerad /skild och att den andra föräldern kör sitt race och att du kör ditt. Förhoppningsvis är man tillräckligt lika i sitt föräldraskap och sitt sätt att uppfostra för att det ska fungera bra.
Ni som har barn med någon ni inte är ihop med mer, hur fixar ni det? För mig låter det som ett personligt helvete att behöva inte bara fortsätta träffa sitt ex regelbundet tills att barnet är vuxet men även behöva uppfostra tillsammans, komma överens om grejer och på ett sätt samleva ihop. Hur klarar ni av det? Och gör det med god min så för barnets skull? Vill gärna att ni berättar hur det faktiskt är att ha ett gemensamt barn med ett ex.
Jag har tre barn med tre olika pappor och min erfarenhet är att ju längre man väntar med en separation ju större risk att samarbetet blir infekterat och bittert.....
Skildes för ca ett år sedan, lever nästan likadant som innan minus kramar. Barnen är stora, precis på gränsen till att flytta hemifrån. Hon veckopendlar både innan och nu, så vi delar fortfarande sovrum de nätter hon sover här. Och hur vi hanterar barnen är precis lika innan.