Känslor för första gången
Hej,
Jag har ingen aning varför jag skriver här. Har aldrig haft intresse för relationer, dess forum eller något liknande i allmänhet. Hittade detta forum när jag sökte svar på varför jag känner som jag gör, och jag vill egentligen bara skriva av mig i tron om att det kanske hjälper mitt inre att hitta något lugn.
Så varsågod, enjoy the shit show.
Så varsågod, enjoy the shit show.
Lite grundläggande bakgrund,
känslosam(högkänslig person), det finns diagnoser i bagaget, omtänksam, givmild, i dag väldigt lugn och sansad, stabil, ärlig, tjurig fast på ett bra sätt om man får säga så. Rätt så privat. Någon sorts introvert mix. Jag klarar av det sociala bra men det kan bli för mycket, framförallt om det är folk jag inte känner. Då kan jag komma hem och vara helt slut och behöva förnya batterierna, vilket kan ta tid. Det finns FÅ människor som vet ens en fraktion om vem jag är, och vad jag kommer ifrån, då jag nästan aldrig träffat människor jag känt tillit för, och det jag delar med mig av idag, är just en fraktion och inte mycket mer. Jag har alltid hållit mina problem för mig själv, och försöker alltid hjälpa alla andra så gott jag bara kan, vare sig någon bara behöver prata över telefon, eller finnas där fysiskt, och då spelar det ingen roll hur väl eller länge jag känt dig. Finns du i mitt liv oavsett sammanhang så finns jag alltid där. Jag lider av att se andra lida i min omgivning. Det känns som att jag känner folks känslor på ett äkta djup, ser mönster dom flesta inte gör(hoppas jag i alla fall, för det är inget roligt) känner genuin smärta för folk som mår dåligt. Övertänker allt från den minsta till största detaljen, oavsett om det är fysiskt eller digital kontakt, och försöker alltid finnas där för allt och alla oavsett hur mycket det skadar mig själv. Något som jag sällan om någonsin fått uppleva från motpart. Och det är väl okej, även om det är tungt.
Familj & uppväxt,
Även om jag älskar min familj och skulle göra precis vad som helst för dom jag älskar så har jag jag under många år i min uppväxt behövt agera beskyddare åt både syskon och mor, mer gånger än jag tror att mitt psyke egentligen klarade av.
Jag klarade inte längre av att gå till skolan i rädsla för vad som kunde ske hemma om jag inte fanns där, jag kunde vara väldigt snabb med att ta till våld, inte bara mot folk som bråkade med mig, men även mot människor som tryckte ned eller mobbade andra. Jag har alltid hatat orättvisa på ett djup, kanske för att jag själv alltid tyckt jag befunnit mig i det. För mig var det alltid en självklarhet att beskydda dom man älskar till varje pris, och det skulle det fortfarande vara idag, utan att ens behöva tänka, men jag är så fucking ledsen över vad jag mist i mina "yngre vuxna" år på grund utav det. Det fanns en period i mitt liv där jag tyckte att det var min mammas fel för hennes relationer som gick ut över oss barn, men jag insåg att det var män som totalt förstörde henne psykiskt. Narcissister eller liknande. Det kom en brytpunkt i mina tonår efter att behövt leva under dessa förhållanden i så lång tid(under dödshot, fysiskt våld, mentalt våld) där alla mina tunga känslor bara stängdes av som med ett knapptryck. Jag kände varken lycka eller sorg, bara rädsla, vrede och hat i flera år. Detta resulterade i dåliga beslut, dåliga umgängen, arbetslöshet dom första viktiga åren. Klarat mig från missbruk, även om det i den perioden av mitt liv bara var en armslängd bort. När folk ifrågasatt (vare sig om det är socialt eller typ arbetssammanhang) varför man inte hade ett slutbetyg eller varför man inte jobbade dom första åren, eller hur min uppväxt såg ut, så känner man sig som en dålig person tvingad till att ljuga för att inte behöva berätta något äkta, för att det känns som att jag inte vill bestå andra människor med mitt egna lidande, för vem skulle vara intresserad av att höra det.
Nuvarande situation & vändpunkten,
I dag och sedan ganska många år tillbaks lever jag ett rätt så vanligt städat liv. Har mitt arbete & hobbies som jag håller mig till. Tycker om att hitta på saker med rätt människor. Sund och fin kontakt med min familj. Familj vare sig det är blods eller inte är för mig viktigare än allt. Du skulle nog inte märka någon skillnad på mig gentemot dom flesta andra idag.
*Initialt måste du som läser nedan förstå att det här är den absolut första gången i mitt liv som jag känner så här för någon annan människa. Jag har inga tidigare erfarenheter att relatera till när det kommer till dessa genuina känslor. Jag är vilse i mig själv, fastän det aldrig varit tydligare vad jag vill.*
*Initialt måste du som läser nedan förstå att det här är den absolut första gången i mitt liv som jag känner så här för någon annan människa. Jag har inga tidigare erfarenheter att relatera till när det kommer till dessa genuina känslor. Jag är vilse i mig själv, fastän det aldrig varit tydligare vad jag vill.*
Det finns en viss person där ute som jag har allt i min framtid att tacka för.
Jag är och förblir evigt tacksam att den här personen har tänt något i mig jag trott varit dött sedan länge.
Det har gett mig inspiration & motivation, och det gör mig till en så jävla mycket bättre människa, fastän denna person inte riktigt vet om det.
Jag har aldrig trott att jag skulle få uppleva dessa känslor för en annan människa. Det gör mig så förbannat glad att det inte går att beskriva med ord, samtidigt som det gör mig precis lika rädd som det gör mig glad.
Jag har känt den här personen ett hyffsat tag, och känslorna kom för ganska många månader sedan, från ingenstans. Jag förstod ingenting. Jag var helt förvirrad. Det tog mig över en vecka att börja inse vad det var jag började känna, något för mig helt nytt och obegripligt. Känslorna blir bara starkare och starkare, även om jag önskade att jag kunde stänga av dom till och från så går det inte. Inte en chans. Jag försöker fylla mina vardagar och helger med så mycket som möjligt för att försöka ha något annat att tänka på, även om det sällan fungerar.
Det känns som att alla mina tidigare problem, och alla framtida problem bara försvinner ur luften & från axlarna när jag har kontakt med denna person, oavsett om det är via telefon eller i verkliga livet. Det behöver inte ens vara något speciellt, utan bara kontakt, spelar ingen roll i vilken form, jag lyser upp som en sol och känner bara frid och fröjd innerst inne så fort jag eller hen tar kontakt.
Jag är livrädd för att stöta bort personen, denna människa är så fruktansvärt viktig för mig, och oavsett vad så skulle jag aldrig vilja tappa kontakten, för att tappa kontakten med denna person skulle såra mig mer än något annat jag upplevt, vilket är en hel del.
I och med min uppväxt och allt som det medförde är jag rätt så dålig på att knyta kontakt med folk på ett "vanligt" sätt. Jag är initialt rädd för fysisk kontakt, innan det blivit "okej" med just den personen(det kan ta tid), även om jag själv vill så känns det som att jag måste få veta att det är okej. Nån kanske tycker det är svaghet, och då får dom tro så.
Mina känslor är så jävla starka, och jag har svårt att koncentrera mig, kan knappt sova eller tänka på annat. Kan absolut inte slappna av i personens närvaro (tror personen känner av det), och jag är rädd för att det ger lite fel bild av mig. Vanligtvis är jag lätt att göra med, skrattar mycket och skämtar runt med dom flesta, men just nu är det oerhört svårt, även om det inte finns något jag hellre vill.
Vi har rätt liknande uppväxter med varierande konflikter/problem, liknande grundproblem(diagnoser) båda är övertänkare & vi kan prata om precis vad som helst tillsammans(väldigt privata saker) utan att någon behöver känna sig dålig på något sätt. Jag känner verkligen hur personen lyssnar och värderar mig, precis som jag för hen. Vi pratar flera timmar i veckan utöver vad som skulle kunna anses som nödvändigt. Vi har kontakt mer eller mindre varje dag, oavsett om det är vardagar, helger, kvällar eller morgnar. Det är lika ofta jag som hen som kontaktar först (jag är så rädd att verka för intresserad hur sjukt det än må låta) Det känns som att det finns en genuin djup äkta emotionell koppling där vi båda har delat väldigt privata erfarenheter/händelser med varandra många gånger över en lång tid. Jag känner mig helt bekväm(men ändå livrädd på samma gång) och säker med denna människa vilket jag aldrig gjort med någon av det motsatta könet förut, och det finns bara 1 annan människa som vet lika mycket om mig, och den personen har jag känt hela mitt liv. Det känns som att jag känt denna person hela livet fastän det bara är 1-3 år. Hen betyder så fruktansvärt mycket för mig. Jag har aldrig gått i terapi för att jag i grund inte litar på människor, och har aldrig trott eller förväntat mig att det finns en annan själ där ute som ens skulle överväga att ge lite av sin äkta energi för mig, och dessutom kunna relatera och förstå. Ingen av oss är felfri, och jag både ser och hör personens brister(jag har då minst lika många) vilket jag bara tycker är charmigt. Jag tycker om personen i sin fullaste finaste helhet, precis allt lika mycket. Denna person är genuint fantastiskt på så många sätt, och bland den starkaste person jag träffat rent psykiskt. Inte många som kan vandra i hens skor och fortfarande hålla hakan uppe. Humor, intelligens, självrespektfull, rättvis, ärlig, fina sunda värderingar som gör mig så stolt, vacker givetvis, varit med om mycket, gott som ont, som byggt personen till den hen är. Allt är vackert.
Avslutningsvis,
Oavsett vad jag gått igenom i mitt liv så är det här det bästa och absolut svåraste på en och samma gång jag någonsin upplevt, och det börjar bli så fruktansvärt svårt att hålla emot. Men om något definierar mig bäst så är det en respektfull känslosam person & även om såna som jag oftast förlorar mest så vill jag aldrig vara någon annan rent psykiskt, och jag tackar min familj som alltid älskat mig, och jag dom, även om det varit komplicerat till och från, min för det mesta hemska uppväxt(tonåren), mina vänner & ovänner för allt jag gått igenom och byggt den jag är idag. Många grunder för att bli en hemskt ond människa, men vill tro att jag ändå kom ut på motsatt sida. Tar hellre din smärta än att ge dig min egna alla dagar i veckan.
Jag är inte ute efter tips & tricks. Jag tänker fortsätta vara mitt egna äkta jag. Ville bara dela med mig av mitt inre kaos. Var dag är ett krig, och jag strider mot mig själv varje, varje dag. Jag inser att jag kommer behöva berätta hur jag känner så småningom, för jag skulle aldrig kunna förlåta mig själv annars.
Med tårar i ögonen så säger jag tack för mig, och ångesten/paniken lär ha anfallit sekunden jag klickade på posta. Kanske någon därute som kan relatera, säg gärna hej i så fall.
