Relation med person med autism

Det är nog vanligt att man kan försöka få barn med någon som fungerar bra sexuellt ihop med. 

Olika saker passar bättre vid olika åldrar Du gillade honom kanske för det var en tid du hade mycket mer sexlust och du gick mindre på personlighet. 

Din historia känns som jag känner igen lite. 

I många fall kan personen kan rent logiskt tänka sig in i  en annan persons situation.

Men eftersom en autistisk person ofta har svårare med den känslomässiga inlevelsen, så blir det liksom ingen tynegd i argumenten som lutar åt att den autistiska personen behöver anpassa sig i en viss situation. Personen KÄNNER inte den andra personens situation. Hen kan tycka att den andra personen överdriver eller att det är onödigt att den andra känner som den gör. Kan vilja bevisa att den andra känner fel med logiska resonemang

Så det som fungerar bäst är rent praktisk insatser med tidigare överenskomna sysslor i hemmet.

Det som fungerar sämst är att leva sig in i andra människors situation. Om personen med autism inte har varit i en mycket liknande situation själv någon gång så är det svårt. 

Det klart att TS får tänka igenom om hon kan leva med detta (om nu hennes partner gör på det sättet.) I annat fall blir det påfrestande.

Det blir en ganska begränsad relation. Plus att jag får lägga locket på o inte nämna dessa behov för annars blir det konflikter o irritation 

Kan du leva resten av livet med det?

Ja, du får värdera vad maken tillför i relationen mot vad som fattas. Det är ju en funktionsnedsättning, partnen kan inte känna in sig i dina behov.

Att väga för och emot i en relation gäller ju alla mänskliga relationer. Börjar svårigheterna överstiga det bra, så börjar alla människor ifrågasätta sin relation. 
Så där är du i samma båt som oss andra.

Det är inte meningen att livet ska vara en börda och att man bara måste anpassa sig till allt. 

Men du behöver nog vara tydlig med att du är missnöjd inför maken, så att det inte kommer som en chock om du sedan vill skilja dig. 

Nej jag kan nog inte leva så Resten av livet. 

Jobbigt.  Bara att starta separationsprocessen. 

Jag tycker det är viktigt att inte förhålla sig till någon som om personen har diagnos om hen inte har det. Det finns andra orsaker till att någon beter sig som om hen till exempel har en npf-diagnos i en situation och många människor har extremt förutfattade meningar om vad olika diagnoser faktiskt innebär (ibland rent felaktiga).

Efter många år tillsammans vet man hur den andre funkar med eller utan funktionsvariation och det är konstigt att blanda in autismprat när det är relationen som inte fungerar. Då blir det som i skolan - om en elev inte passar in är det fel på eleven säger skolan och börjar spekulera i diagnoser. Men det kan faktiskt även vara skolans fel att en elev inte klarar av skolsituationen.

På samma sätt blir det i de flesta svar i den här tråden TS mans fel att TS inte trivs, därför att HAN är fel. Inte för att relationen inte funkar. 

Detta perspektiv vill jag gärna lyfta fram. Men i alla fall, parterapi är väl som alltid första steget? Om någon av parterna inte vill, kanske separation är det som gäller. 

Ja, parterapi kan vara bra. Om någon har stora svårigheter av något slag,  så brukar det bli väldigt tydligt under en parterapi.

Det måste verkligen vara valfritt om man vill skilja sig eller ej! 

Man måste ha möjligheter att skilja sig, oavsett om orsaken till svårigheterna i förhållandet beror på att en av parterna eller båda har en funktionsnedsättning,  eller av vilken annan orsak som helst som gör att det inte fungerar. 

Ett genomsnittligt äktenskap i Sverige varar i 12 år, eller sett på ett annat sätt: 50 % av alla äktenskap slutar i skilsmässa. 

Jag tycker det är märkligt att det alltid dyker upp frågor i dessa trådar om relationsproblem där någon anklagande antyder att man får skylla sig själv ?fanns inte egenskaperna från början?? Som ung och i en ny relation finns ju alltid olikheter och också mycket vilja att lära känna och växa ihop, lära förstå, utvecklas. I mitt fall visste jag att maken hade en helt annan traumatisk uppväxt än jag själv som haft en trygg stabil familj om än inte så känslomässigt fokuserad och detta sammantaget gav mig mindre fokus på problemet och en förklaring på detsamma med en förväntad progression.

Det handlar mer om att en egenskap någon har haft i många år plötsligt blir väldigt besvärlig.

Ja, personer kan förändras över tiden men man har ett visst egenansvar i att välja partner utifrån hur han eller hon är.

Är en person tyslåten, kännslokall, blir periodvis manisk eller något annat så lär problemet finnas kvar 10 år senare. Väljer man då att inleda en relation med personen trots personlighetenproblemen så kan man inte skylla allt på personen 10 år senare.

Istället får man ransaka sig själv och inse att man gjorde ett dåligt val för tio år sedan och nu får man antingen leva med det eller dra vidare. 

Jag tolkar det som att han har positiva sidor också, samt att du trodde att hans negativa sidor berodde på hans tuffa uppväxt och skulle vara övergående. Eller i alla fall bli bättre. (Alla har ju sämre sidor, men du befinner dig i en situation där du inte mår bra och är på väg bort.)

Det är alltid en risk att bilda familj med någon med problematiska drag i hopp om att det ska bli bättre. Man vet vad man har, men inte vad man får.

Men det spelar inte så stor roll nu. Som så många andra i din situation, hoppades du på förändring. Men det verkar inte som din man vill eller har förmågan att förändras, oavsett om det beror på autism eller ej.

Om inte parterapi heller hjälper, har du bara två val. Stanna eller lämna. Men du uttrycker det som att du känner dig "fast" med honom. Varför? För barnens skull? Hur gamla är barnen?

Hade en reaktion med en man med autism.  De krävdes mycket anpassningar från min sida och åtsidosätta egna behov. De kom en punkt efter 2 år trotts att jag älskade honom så lämnade jag för att jag var olycklig att inte få mina behöv mötta iallafall halvvägs. Mänskliga naturliga behov som att träffas närhet o sånt.
En tid efter de förhållandet blev jag blixt kär i en man där de kröp fram att även han har autism.  Jag vet inte varför vi dras åt varandra jag o män med autism.  Jag är inte ihop med den manen. Han har inte klarat den närhet de krävs för att ta våra steg o dejta.  Just nu är jag bara en klasskompis som han ändå söker sig väldigt mycket till . Alla är inte samma trots att de har samma diagnos.  

Nej, om personen har haft en traumatisk barndom så kan man från böejan tänka att det finns en utvecklingspotential. Utvecklas tillsammans i parförhållandet eller utveckling hos personen själv. Men som ung människa kanske man inte förstår att det är svårt för andra att utvecklas.

En autistisk person kan vara djupt fästad vid någon, men det kan ändå finnas stora problem med att personen har svårt att känslomässigt känna sig in i en annan persons perspektiv. (Om inte den autistiske har varit i precis samma situation själv någon gång. Då kan det gå i just den situationen.)

En autistisk person kan däremot ofta intellektuellt förstå andras situation. Men det blir inte samma tyngd som när det också finns en automatisk känslomässig förståelse. 

TS man har två svårigheter om han både har autistiska drag och dessitom hade en mycket besvärlig uppväxt. Så jag förstår att TS ibland kan känna det övermäktigt att kommunicera med en man som bara viker undan.

Men parterapi kanske ändå kan vara något? Om man har begränsade förväntningar på resultatet från TS sida. 

Autismen går ju inte bort, men personen kan utvecklas en del. Maken kan förstå att det är ett akutläge, och går med på att gå i terapi för förhållandets skull.