Relation med person med autism

" jag har ett starkt behov av ömsesidighet i en kärleks relation"

Varför gifte du dig med honom ?

Det var så länge sedan. Jag tror det inte var lika tydligt för mig då. svårt att säga. Förstod inte vidden. Förälskelse. Ungdom. Såg andra styrkor.  

Låter tyvärr inte som ni är kompatibla med varandra.  Min man har sina mer utmanande sidor men samtidigt så har han även väldigt bra sidor. Och jag är inte heller så lätt att leva med. Jag har även ADD vilket ställer till det för mig. Där är min man fantastiskt och stödjer mig och ser till att jag inte har alltför många projekt igång samtidigt.

Vill bara fråga en sak. Han har alltså diagnos autism? 

Troligen. Han har avböjt utredning. 

Är han inte utredd så har han ingen diagnos. Den får man först efter avslutad utredning. Men han kan däremot vara en odiagnosticerad autist. Att han erbjudits utredning tyder ju på att han åtminstone tycks ha en hel del autistiska drag.

Oavsett så vet jag inte om det spelar så jättestor roll. Ni funkar inte ihop och du vill skiljas, och så är det ju bara, oavsett vilket fack man eventuellt kan stoppa honom i.

Ta hjälp av en jurist, så att du vet vilka rättigheter du har, och börja jobba för att ta dig ur äktenskapet.

Finns det någon möjlighet att du idag kan se och uppskatta hans styrkor och acceptera att vissa saker kommer han aldrig att uppfylla?

Bättre att testa parterapi först. 

Han hade en stor kuk antar jag. 

Det är nog vanligt att man kan försöka få barn med någon som fungerar bra sexuellt ihop med. 

Olika saker passar bättre vid olika åldrar Du gillade honom kanske för det var en tid du hade mycket mer sexlust och du gick mindre på personlighet. 

Din historia känns som jag känner igen lite. 

I många fall kan personen kan rent logiskt tänka sig in i  en annan persons situation.

Men eftersom en autistisk person ofta har svårare med den känslomässiga inlevelsen, så blir det liksom ingen tynegd i argumenten som lutar åt att den autistiska personen behöver anpassa sig i en viss situation. Personen KÄNNER inte den andra personens situation. Hen kan tycka att den andra personen överdriver eller att det är onödigt att den andra känner som den gör. Kan vilja bevisa att den andra känner fel med logiska resonemang

Så det som fungerar bäst är rent praktisk insatser med tidigare överenskomna sysslor i hemmet.

Det som fungerar sämst är att leva sig in i andra människors situation. Om personen med autism inte har varit i en mycket liknande situation själv någon gång så är det svårt. 

Det klart att TS får tänka igenom om hon kan leva med detta (om nu hennes partner gör på det sättet.) I annat fall blir det påfrestande.

Det blir en ganska begränsad relation. Plus att jag får lägga locket på o inte nämna dessa behov för annars blir det konflikter o irritation 

Kan du leva resten av livet med det?

Ja, du får värdera vad maken tillför i relationen mot vad som fattas. Det är ju en funktionsnedsättning, partnen kan inte känna in sig i dina behov.

Att väga för och emot i en relation gäller ju alla mänskliga relationer. Börjar svårigheterna överstiga det bra, så börjar alla människor ifrågasätta sin relation. 
Så där är du i samma båt som oss andra.

Det är inte meningen att livet ska vara en börda och att man bara måste anpassa sig till allt. 

Men du behöver nog vara tydlig med att du är missnöjd inför maken, så att det inte kommer som en chock om du sedan vill skilja dig. 

Nej jag kan nog inte leva så Resten av livet. 

Jobbigt.  Bara att starta separationsprocessen. 

Jag tycker det är viktigt att inte förhålla sig till någon som om personen har diagnos om hen inte har det. Det finns andra orsaker till att någon beter sig som om hen till exempel har en npf-diagnos i en situation och många människor har extremt förutfattade meningar om vad olika diagnoser faktiskt innebär (ibland rent felaktiga).

Efter många år tillsammans vet man hur den andre funkar med eller utan funktionsvariation och det är konstigt att blanda in autismprat när det är relationen som inte fungerar. Då blir det som i skolan - om en elev inte passar in är det fel på eleven säger skolan och börjar spekulera i diagnoser. Men det kan faktiskt även vara skolans fel att en elev inte klarar av skolsituationen.

På samma sätt blir det i de flesta svar i den här tråden TS mans fel att TS inte trivs, därför att HAN är fel. Inte för att relationen inte funkar. 

Detta perspektiv vill jag gärna lyfta fram. Men i alla fall, parterapi är väl som alltid första steget? Om någon av parterna inte vill, kanske separation är det som gäller. 

Ja, parterapi kan vara bra. Om någon har stora svårigheter av något slag,  så brukar det bli väldigt tydligt under en parterapi.

Det måste verkligen vara valfritt om man vill skilja sig eller ej! 

Man måste ha möjligheter att skilja sig, oavsett om orsaken till svårigheterna i förhållandet beror på att en av parterna eller båda har en funktionsnedsättning,  eller av vilken annan orsak som helst som gör att det inte fungerar. 

Ett genomsnittligt äktenskap i Sverige varar i 12 år, eller sett på ett annat sätt: 50 % av alla äktenskap slutar i skilsmässa.