Besatt av tankar på att skaffa barn

Jag hade ett klokt samtal med en barnmorska efter ett oväntat och hårt missfall där hon berättade stt besatthet är vanligt och då som ett sätt att försöka fly undan sorgen.  Istället behöver man faktiskt ta paus och sörja det liv som inte blev, läka det såret och sen försöka igen när man åter kan se nyktert på tillvaron. Desperation slutar många gånger med ännu ett missfall och då kraschar många. 

Jag har två barn, men har också önskat ett till barn många år. Varit gravid. Fått missfall. Två ganska sena missfall kring vecka 15. Fruktansvärt. Man blir lätt besatt. Man vill ha det man vill ha, det som skulle bli. Man saknar, sörjer och längtar ju efter allt som inte blir eller blev. Hela resan.

Jag upplever att det var som värst i början. Att tiden läker sår och att besattheten minskar. Man  måste också försöka själv att inte låta  ta över ens liv även om man har det i tankarna väldigt mkt. Men man bara måste försöka leva utanför den bubblan. 

Lita på att du förr eller senare kommer bli gravid igen. Ni har ju alla förutsättningar. Nästan alla som vill ha barn får det, med eller utan hjälp. Ibland går det snabbt, ibland tar det tid. Ibland får man förluster längs vägen. 

Ver inte vad man egentligen ska svara på frågan du ställer, man måste ta sig igenom det. Man bara måste försöka ta hand om sig själv och leva livet parallellt med önskan, sorgen. 

När jag fick mitt första missfall så hade jag redan ett barn så det kanske inte går att jämföra men jag hade ett stort behov av att bara krama honom. Han förstod ju inte riktigt men jag kramade honom och sedan började jag gråta. Jag tror att det första som hjälpte mig var att bara få gråta den första kvällen efter vi hade varit på sjukhuset och fått det bekräftat. Att släppa ut alla känslor, att sörja, att få vara arg att det inte gick vägen för oss.

Sedan tar det över ens liv ett tag, men på något sätt tar man sig fram dag för dag. Sätt nya mål, som att räkna dagarna till nästa ägglossning och sedan nästa mens. På det sättet är det ju bara 2 veckor att vänta varje gång. Vi är många som har varit där, det är bara kolla alla andra trådar här. Man kan hitta på annat som distraherar så går tiden fortare. Till slut händer det säkert igen för er.

För mig blev jag sedan gravid igen 2 månader efter missfallet (en mens emellan). Och det kanske är hårt att säga och svårt att ta in nu, men när man sedan blir gravid och får sitt barn så glömmer man den där perioden och är glad för att man fick just det barnet man fick. Jag har efter mina 2 första barn haft 2 missfall igen, varav den ena innebar misstänkt utomhavandeskap, smärta och blödningar i över en månad efter missfallet. Man tar sig igenom det, en dag i taget. Nu är jag gravid med nr 3 som är beräknad snart. Det finns ljus efter bubblan!

Jag är så glad över att få så fin respons, och så snabbt. I detta betyder det mycket att inte behöva känna mig ensam utan veta att det finns stöd hos mina medkvinnor. Och att ni kan förmedla ett hopp om framtiden, oavsett vad som väntar där. <3