Anonym (L) skrev 2025-11-28 21:09:31 följande:
Ja du gör rätt som har brutit upp, vill man ha barn så är det jätteviktigt. En stor del av livet. Du kommer troligtvis att ångra dig längre fram om du skulle fortsätta vara med honom. Men det är naturligtvis fruktansvärt svårt just nu. Men det lugnar sig med tiden.
Låt honom gråta, han vill manipulera dig till att avstå från barn.
Han är rätt egoistisk som vill neka dig ett barn! Han fattar inte, eller skiter i vad det innebär för dig. .i ett livsperspektiv.
Anonym (H) skrev 2025-11-29 23:15:33 följande:
Jag kan inte vara allvarligare i mitt svar. Tycker inte att uppoffringen i det här fallet är stort. Han har sina barn kvar och hon har förlorat sitt - för mig är det inte kärlek att inte kunna ge den man älskar ett barn i den situationen.
Personligen hade jag två barn när jag träffade min nuvarande man. Trots att mina planer inte var att skaffa fler barn, skaffade jag det pga att min man inte hade några. Det var inget krav men ett önskemål - självklart ville jag ge honom den största gåvan. Och barn, är väl något man aldrig ångrar
Håller inte med er här. Barn innebär ett ENORMT ansvar och ENORMT mycket arbete och uppofringar (praktiskt, ekonomiskt, alla begränsningar och försakelser det medför då allt ska anpassas till ett litet barns behov och intressen). Därför ska beslutet att skaffa barn alltid vara ett PERSONLIGT beslut, och inget som man ska tvingas, pressas eller manipuleras till (med tårar, förebråelser o.s.v.). Och detta gäller vare sig den person som pressas till det är en man eller en kvinna, för den delen.
"Ångrar" och "ångrar". På ett plan ångrar man väl inte sina barn, om man är normalt funtad och det inte händer något extremt. Men livet är kort och det måste fungera praktiskt också, och känner man att man är klar med barn så är det ju så. Jag minns själv hur jobbiga småbarnsåren var, jag minns det efter många år. Jag minns hur man längtade tills de skulle vara över, hur man var glad över varje framsteg: när de kunde äta själva, gå på toaletten själva, duscha och klä på sig själva, gå till och från skolan själva, vara ute och leka på gården själva, vara ensamma hemma allt längre stunder. Man kände det som att man fick sitt liv tillbaka, efter att ha trampat i sirap och pusslat med barnvakter och varit bunden i många år.
...att i det läget börja om med allting från början igen, och sätta tillbaka klockan s.a.s., medan man själv blev allt äldre och missade allt mera som man inte kan göra när man har ett litet barn... nä. Det hade inte känts bra alls. Det hade jag vägrat, till och med om jag hade träffat Drömmannen, och detta hade varit hans villkor för att vara med mig!
