Det ska bli skönt att dö sen

Jag känner också så och är inte heller suicidal. Har nog alltid känt så med vissa undantag. 

Ja, jag ser döden som en enorm befrielse. 

Jag känner samma sak, jag är helt lugn inför döden. Är av samma anledning som jag inte är speciellt rädd eller orolig för krig heller.  Jag har alltid varit någon som klarat mig själv i livet och tagit mig igenom väldigt svåra saker. Aldrig behövt någon.

Jag har bara mig själv att se till och det är riktigt skönt.  Det är betydligt värre för människor som har partner eller barn. Eller båda. Du blir fruktansvärt sårbar och rädd kan jag tänka mig.. Det skulle vara betydligt värre för mig att leva så, det vill jag inte. För att inte tala om stressen.

Är 42 nu, och vill inte bli äldre än max 60-65. Känner mig nöjd med det. Har haft ett bra liv oavsett. Jag romantiserar inte heller ålderdomen. Går aldrig på kallelser som typ mammografi och annat heller. Dör jag, så dör jag. Ingenting som oroar mig. Känner mig helt lugn inför vad som än händer.  

Du sammanfattade det väldigt bra, och döden är något som kommer för oss alla i alla fall.

Jag har tänkt samma tanke många gånger, dock brukar den tanken dyka upp i samband med dåligt mående/utmaningar i livet. 

Exempelvis: Jag har haft svåra problem med hetsätningar i nästan 10 års tid, i detta ingår det också återkommande negativa tankar och upplevelser om min kropp/vikt. Har diagnostiserad Bulimi, vilket jag ibland påminner mnigsjälv om när självhatet blir för starkt.

När jag har en riktigt dålig dag med mina problem, dvs dagar då det känns som att jag konstant är sugen på att äta, rädd för att gå upp i vikt pga hetsätandet osv, då kan jag känna precis som du skriver. Då kan jag tänka med ett leende inombords: Den dagen jag är död så slipper jag denna kamp, för det är precis vad det är vissa dager: En jävla, pissig kamp som jag gärna skulle vara utan. 

Samma tanke kommer till mig när min extrema trötthet slår till, tröttheten som jag fortfarande är deltidssjukskriven för. När den tröttheten kommer så kan det tom vara svårt att prata- att forma fram orden ur munnen. Och att hålla sig vaken kan vara lika svårt- när "attackerna" av trötthet kommer. Då kan jag längta tills "det är över". 

Å andra sidan finns det dagar, perioder och stunder då jag verkligen NJUTER av livet. Exempelvis dagar då min hetsätning är "hanterbar". Om jag är på en underbar resa och njuter av både värme och miljöombyte. När jag sitter i min soffa i min lägenhet som jag älskar. När jag kör med mina gamla Merca och njuter av både vyerna och den sköna förarstolen. En varm och skön sommarkväll, när man kastar sig i en sjö och känner sig tyngdlös. Sådana stunder känner jag inte tillstymelse till den känslan (att det ska bli skönt när det är över dvs). 

Jag har lärt mig att NJUTA extra mycket av livet när det väl är bra, just för att jag vet hur jävla jobbigt det kan vara kort därpå. Det kanske låter klyshigt men så är det för mig. Att uppskatta lyckan och medvind extra mycket, när den väl är där. 

Jag känner en stor nyfikenhet på livet och vill uppleva så mycket mer, trots att jag har min ätstörning som delvis förpestar mitt liv- i olika utsträckning. 

Att dö utan Jesus är det värsta du kan göra. Du kan inte komma till himlen om du inte tar emot Jesus i ditt hjärta.
Husdjur och småbarn kommer till himlen, men du som har förmåga att ta emot Jesus behöver göra det. Om själen inte går till himlen, blir det istället en ondskefull tillvaro som du inte vill vara i.
Be gärna: Jesus, jag vill tillhöra dig. Förlåt mig mina felaktiga tankar och handlingar. Led mig på din väg. Amen.