Det viktigaste är att ha bra chef och arbetsledning som stöttar när det är knepiga beslut och situationer. Samt kollegor man känner sig trygg med. Det är verkligen en viktig grund i arbetet eftersom man använder sig själv som ett socialt verktyg i arbetet. Sen är vissa jobb svårare än andra, till exempel myndighet där du är beslutsfattare. Jag trivdes mycket bättre på boende/behandling/insats, det är friare i hur du kan förhålla dig till din klient.
Men för min del handlar det nog främst om att jag har en del egna besvär med ångest, och att jag blir väldigt stressad av att jobba med akuta situationer. Det blir för tungt helt enkelt och särskilt nu när jag själv har småbarn och är extra trött. Kanske hittar tillbaka längre fram till yrket.
de kollegor som trivs, jag skulle gissa på att de är relativt trygga i sig själva och har lätt för att skapa relationer. Det är nog vad jag har uppfattat i alla fall.
Anonym (Fyrtioåringen) skrev 2025-11-22 23:15:20 följande:
Tack för ett bra svar!
Vilken typ av situationer var det mer specifikt som gjorde att du inte ville stanna i yrket?
Jag tycker om människor och att prata om svåra saker, (gräva djupare och rota runt) och är rätt flexibel och bra på att improvisera, och samarbeta och lösa grejer ihop. Men det där att ta en massa svåra beslut utan att veta om de är rätt, ja det låter ju stressande. Är inte konflikträdd egentligen, men visst är det inte kul om folk är arga och missförstår en.
De av dina fd kollegor som trivdes bra i yrket - hur var de som personer?