Jag och min bror

Uppväxt med en lillebror som är totalt mongo,
 Hela min barndom gick åt att lämna allt för hans skull. På riktigt ett jävla blockmongo med aggressiva drag, Minns inte ens hur många dagar jag satt i hallen utanför rummet med en kökskniv i handen. Jag hade fan lätt kunnat separera huvudet från kroppen på fanskapet.
Ingen kontakt idag, tack och lov.
Idag är jag en varm och medkännade människa med barn och barnbarn men min bror finns inte. Kommer aldrig att göra heller!

så han som nu är ca 50 år anser att en 13 åring har förstört hans liv och godtar inte en ursäkt från 13-åringen. Han vill att det barnet som inte har varken kunskap eller erfarenheter av livet ska veta hur han ska hantera de situationerna som ni stod i. Du måste låte ditt unga jag få göra fel och han borde ta ansvar för sitt vuxna liv och slutta lägga skulden på andra. Det är helt okej att ta upp saker från barndomen för att försöka förstå saker som har hänt. vissa saker kan jag förstå att personer behöver avsluta relationer på grund av. Men det här låter inte friskt. Det kanske är dags för dig att sluta dansa med och faktiskt markera att du var ett barn som inte har samma erfarenheter och kunskaper som ni har nu. Hade han haft den kunskapen och erfarenheten som han har i dag, när han var barn så skulle han hanterat situationen helt annorlunda. 

Min lillasyster har haft samma inställning till mig. Svårt att förlåta saker från barndomen. Och någon sorts ide om att jag som är äldre alltid är ansvarig och inte fick göra något "fel" även när vi var små.

Har sagt till henne att ingen av oss kan ändra på historien. Men vi kan nu som typ 40åringar bestämma oss för att ha en relation nu och jobba på den för framtiden, Men om hon vill stanna i det förgångna så måste jag tyvärr säga tack och adjö. För då finns ingen väg framåt.

Nu har vi väl en okej men sporadisk relation. 

Har du klarat dig bättre än din bror i livet? Är det därför har än bitter? 

Tror att småsyskon ofta känner sig underlägsna äldste syskon och det kan leda till bitterhet. 

Det finns inga ursäkter, det finns ingen förståelse och absolut ingen ingen självinsikt..
 Vi snackar mongo de luxe - ingen kontakt med verkligheten. inget språk - ingenting mer än aggrevissitet mot alls.
Till slut fattade till och med mina föräldrar att det inte funkade så han blev lämnad på ett hem. Där någonstans började mitt liv som "normal"

Jag vet inte om du har egna barn. Om ditt barn hade gjort det du gjorde i samma ålder som du och du markerade att det inte var okej. Var på ditt barn skämdes, bad om ursäkt och ville försonas. Skulle du då acceptera att din 50-åriga bror bemötte honom på samma sätt som han bemöter dig i dag? personligen skulle jag se till att mitt barn tog ansvar för det den hade gjort och lärde sig av det, men jag skulle aldrig acceptera att en vuxen i min släkt försköt och trakasserade mitt barn. Eftersom det är just ett barn. Skydda sitt eget barn som blir utsatt kan man göra på många sätt.

Även om ett barn inte ångrade det den gjort mot mitt barn och en annan vuxen försvarade det. Skulle jag inte trakassera barnet. Jag skulle däremot skydda mig själv och min omgivning, men med vänlighet. Just därför att det är ett barn. En vuxen person däremot har jag helt andra förväntningar på.

TS, jag undrar om du inte gör dig själv till syndabock till och med mer än vad din bror gör. Jag tror att större delen av hans dåliga mående inte har någonting med dig att göra.

Att han i perioder är borta kan bero på att han mår extra dåligt just då. Men det behöver inte vara direkt relaterat till dig. Det är jättevanligt att inte orka hålla kontakten med andra människor när man har depressiva perioder. Även människor som man inte har något otalt med och som bara är mysiga och trevliga.

Utöver det så kan hans relation till dig vara knepig, inte för att du har gjort något fel utan för att era föräldrar har satt käppar i hjulet för er. Dåligt föräldraskap kan lätt skapa dåliga syskonrelationer.

Du kan rent krasst inte göra så mycket mer än du gjort. Det är hemskt tragiskt att han upplever det som du beskriver, men rent konkret - då var då och nu är nu. Gamla minnen måste släppas för att livet inte ska bli outhärdligt och för att det ska gå att leva här och nu. 

Rent vetenskapligt vet man också att minnan ändras med tiden till att mer tendera bli minnen "så som vi vill" att de ska vara, snarare än oberoende ögonblicksskildringar av fakta och sanning. Därför man tex har problem vid rättegångar med vittnesuppgifter när det går tid efter händelsen tills vittnesmålet ska lämnas.

Hur du än slår knut på dig - och vad din bror än "minss"/påstår - det går inte att ändra på. Och det ni kan jobba på nu är relationen som finns idag. Det du kan erbjuda, om du redan inte gjort, är i sånt fall om ni ska försöka gå och prata ut med oberoende part, och se om det hjälper för hans del. 

Av det du beskriver låter det mer som om din bror lider av någon slags psykisk ohälsa som koncentrerar sig kring vad som hände just där och då - som han inte kommer vidare ifrån själv, snarare än att det är knutet till vad du gör eller säger. Och sånt är otroligt knepigt att komma från. I princip hopplöst att göra själv,  och då måste man få hjälp av någon som kan få en att reda ut tankar/känslor, så livet kan få gå vidare. Ni kan liksom inte ha en vuxen relation som alltid ska vara bedömd ur ett barn perspektiv från händelser och skeenden som på något vis ska "vägas" till hur rättvist saker är idag, när det hände er båda som barn. Ingen av er var kapabla att hantera den situationen ur ett vuxen perspektiv.

Tyvärr låter det mer som att han vill skulla alla sina problem på 13-åriga dig än att jobba på sig själv. Du har bett om ursäkt, mer behöver du inte göra.

Du satte nog huvudet på spiken där. Han har gått hos många psykoterapeuter och psykologer men det verkar inte hjälpa fullt ut. Jag får bara släppa detta så gott jag kan och låta mig själv vara glad med min familj. Tack för dina ord. 

Tänker att din lillebror behöver prata med någon om det som hände, förlåta och släppa och kunna gå vidare. Inte låta eran vuxen relation påverkas av saker som hände ni när ni var barn....

Han har gått hos både psykologer och psykoterapeuter genom åren. Har nog hjälpt honom en del vilket jag är glad över. Men vår relation har det inte hjälpt. Jag kanske bör släppa detta nu och låta mina tankar vara. Han vill ju inte ha kontakt. Han har klippt bandet helt nu känns det som. Tack för alla tankar och ideer i kommentarerna. Tack