Min tonåring ska flytta till HVB hem

Jag tycker ni gör helt rätt i det! Bättre att hon får hjälp nu än senare. Har en syster som varit i skiten sen hon var  tonåring fram till nu 30 år gammal. Ta all hjälp ni kan få Och funkar inte detta så testa med sis hem osv. 

Har ingen egen erfarenhet, men min tanke (som har arbetat med ungdomar med svårigheter) är att det är bra om ni håller tät kontakt med henne framöver, så att ni har lite koll på vad som händer. 

Det kan lätt bli som en egen värld på ett HVB- hem plus kontakten med gamla kompisar.

Någon behöver ge er dotter en kontakt med den vanliga världen, och där är ju ni de bäst lämpade. 

Sedan hoppas jag att hon får en ordentlig utredning i psykiatrin. När det är stora problem med en ung tjej finns det ofta en underliggande svårighet som t.ex. ADHD, autism, bipolaritet eller instabil personlighetsstörning i grunden. Ibland i kombination. Och ofta även någon typ av ätstörning. Innan psykiatrin kommit till sin slutsats är det svårt för henne att få rätt hjälp. 

Fundera över om det finns äldre släktingar som haft liknande svårigheter. Psykiatrin kan vara rädda för att sätta en diagnos tidigt om det inte är mycket tydligt. Det kan också bli fel diagnos, det är svårare att bedöma ungdomar än vuxna av flera skäl. 

Vuxenpsykiatrin och ibland när det finns ett mellansteg mellan vuxenpsykiatrin och BUP, en speciell mottagning för ungdomar,  brukar kunna sätta diagnoser. 

Men det kan naturligtvis finnas andra orsaker än nämnda. 

Tillägg till föregående: Ungdomar har berättat att det kan vara tufft att komma ny till ett HVB-hem. De andra ungdomarna som bor där kan vara avvaktande och tycka att det är jobbigt med nya personer. De kan vara direkt avståndstagande till att börja med. Så det kan vara bra om ni stöttar extra mycket i början. 

All personal har inte heller utbildning för att ta hand om ungdomar. 

Adhd är fastställt och emotionell instabilitet, för ung för diagnosen EIPS men har som sagt haft självskadebeteende och visar brist på empati och är mycket på och av i nära relationer. Hon stjäl och alla tassar på tå för att undvika konflikter och utbrott, mentalt är hon mer som en 14-åring. Utsätter sig för stora risker som också drabbar andra, nu finns inget nätverk kvar som orkar stötta upp. Socialtjänsten har föreslagit HVB för att det kan vara skönt att slippa familjedynamiker och att främst få professionell hjälp och mycket dagligt stöd. Jag förstår det intellektuellt men mitt hjärta för den här fina tjejen brister, att jag inte klarar av mitt barn.

Du kan inte göra mer än att hålla kontakten om möjligheterna att ta hand om henne i hemmet är uttömda. Ni har ju fler barn att ta hänsyn till.

Hon kanske är avvisande ibland när ni har kontakt, men håll kanalen öppen till henne. Den är ett stöd  och en syabilitet även om hon verkar vara irriterad på er. Första tiden på HVB-hemmet kan bli påfrestande för henne. 

Ibland visar sig emotionell instabilitet senare vara bipolaritet, men inte alls alltid. Om hon medicinerar mot depression eller ADHD och hon i själva verket är bipolär,  så kan de medicinerna  göra henne sämre. 

Men det kan också ta tid för många att ställa in ADHD-medicin och även att hitta rätt sort. Så under den tiden kan ungdomen må sämre av den orsaken.

Allt det medicinska känner vi till, hon har gått många år hos psykoterapeut, BUP och fick diagnosen som liten med flera vändor för att matcha medicinering som aldrig funkat. Man behöver mata henne med den annars tas den inte, och hon gör sig onåbar med jämna mellanrum och sköter det inte själv, en bidragande faktor till beslutet. Tack för svar. Hoppas innerligt att det här kan få bli bra.

Just att hon fick diagnosen som liten och att hon absolut inte vill ta medicinen idag,  gör att jag tror att ni ska söka en ny utredning för hennes del i psykiatrin. Jag har varit med om flera fall när jag arbetade inom det området, där det senare har visat sig att barnet hade en annan diagnos än den som hade satts från början, eller hade ytterligare en diagnos, utöver den som barnet hade fått som liten. 

Man ska inte lasta psykiatrin för det, symtomen är otydligare hos barn och de kan inte själva berätta lika tydligt om symtomen som en äldre person kan göra. 

Mot just självskador brukar en terapi som heter DBT kunna hjälpa många. Men det är ovanligt att den ges i psykiatrin, för den är väldigt personalintensiv och pågår i ca 2 år. Det är framförallt personer med hög ångest och kraftiga känsloslag som har hjälp av den för sina självskador. Ofta personer med instabil personlighetsstörning. 

Det viktigaste för en person med stark ångest att veta är att ångesten går upp kraftigt och ligger sedan på en hög och plågsam nivå en lång stund. Sedan går den ner igen. De som har ångest tror att den ska gå upp utan något slut, och att de ska dö eller bli galna av den. 

Ångest är inte farlig i sig utan bara väldigt obehaglig. Det är bara att vänta ut den.

Lite lagom kroppsrörelser vid andra tidpunkter kan hjälpa till att balansera stressnivån i kroppen den dagen. Promenader, gymnastik, simning, måttlig gymträning, lätt joggning o.s.v.

Lagom kroppslig träning tar ner stresshormonet kortisol i kroppen. Tar man i jättehårt just när man är väldigt stressad i kroppen är det inte alltid bra. Hårdare träning kan man, om man är intresserad av det, ägna sig åt när kroppen är lugnare.  

Jag vill inte förminska din kunskap eller ge en otrevlig respons, men det är inte så relevant för mig just nu - barnet har specialiststöd på BUP och Barnmottagningen på sjukhus sedan många år och hennes medicinering har utvärderats och omprövats många gånger. Det är heller inte det jag frågar efter här.
Det känns konstigt att få rådet med träning och kroppsövningar, DBT och att ångest inte är farligt när mitt barn förmodligen ska placeras på HVB och jag frågar om delade upplevelser kring specifikt det.
Tack ändå, som sagt.

Min son placerades på HVB när han var 14 år (i samråd mellan oss föräldrar och soc). Innan var det droger och kriminalitet inblandat. Han har varit placerad på två olika HVB och ett SiS. Just då kände vi att vi inte hade något annat val, vi kunde inte hantera situationen längre och det var farligt för både honom och familjen.
I efterhand önskar vi att det funnits en annan lösning, han mådde inte bra på något av hemmen och SiS var nog värst.

Första HVB-hemmet var bättre än andra. Ibland undrade vi om personalen verkligen var utbildad för ändamålet, både på HVB-hemmen (ffa det andra) och SiS. Han behandlades mycket dåligt på SiS och vi trodde att det "var så det skulle vara" (dvs att det var okej eftersom det var statligt), vilket vi förstått i efterhand att det inte var okej. Men vid olydnad, som att inte lyssna, så brottades han ner på golvet av flera anställda och sedan  placerades han i isolering en vecka per tillfälle (ej på HVB, endast på SiS).
Anledningen till att jag tar upp SiS här trots att du frågar om HVB är att ibland hjälper inte HVB och då går det vidare till SiS. 

När ungdomar placeras på HVB och SiS så hamnar de ofta med andra "likasinnade" eller ibland värre. De lär sig från varandra och ofta är det inte bra saker de lär sig. 

Jag ber om ursäkt att jag målar upp en svart bild för dig då det troligen är det sista du behöver. Men sen är det så att ibland finns ingen annan lösning och då får man hoppas att er dotter hamnar på ett bra HVB där hon faktiskt kan få hjälp. 

Önskar er all lycka till och att det ska ordna upp sig. Jag vet hur tufft du har det!