Råd: Pappa har alltid varit svår & blivit värre — beteendeproblem, konflikter och oro i familjen
Varning: innehåller berättelser om barnmisshandel och psykisk påfrestning.
Hej,
Jag behöver råd om hur vi ska hantera min pappa och situationen hemma. Det har blivit väldigt tungt för hela familjen.
Bakgrund: Min pappa har i grunden alltid haft de personlighetsdrag han visar idag, men problemen har blivit tydligare och mycket värre de decennierna/åren, särskilt sedan han blev arbetslös.
När jag var liten jobbade han mycket och var ofta frånvarande, och vi märkte inte av det på samma sätt. Under uppväxten utsattes vi samtidigt för fysisk och psykisk misshandel från mamma, vilket gjorde att vi som barn sökte trygghet i pappa när han kom hem.
Problemen idag:
Han klagar ständigt på att hans pension försvunnit efter att mamma lånat ut 450 000 kr till en släkting, vilket skapar återkommande konflikter.
Han provocerar ofta mamma med kommentarer (t.ex. "det är mitt hus" eller att män inte ska städa), vilket leder till gräl som drabbar oss barn.
Han lämnar toaletten smutsig (kiss/avföring) trots att vi säger till varje dag. Han nekar ibland, lovar ibland att ändra sig, men ingenting händer (detta är ett återkommande problem så långt jag minns)
Han visar lite omtanke i vardagen; han hör mest av sig när han behöver hjälp med något praktiskt.
Jag har fått höra kommentarer som gör att jag känner mig mindre viktig än andras barn, vilket gör ont.
Som äldst har jag tagit stort ansvar för mina systrar genom hela uppväxten, vilket påverkat min egen mående.
Ytterligare oro: Jag vet att mamma umgås med en gift man. När jag nämner det blir hon defensiv och menar att "får man inte ha vänner?". Hon går ut sent och behöver ljuga för att få det att fungera. Och jag tänker på denna mans barn och fru. Hur dem hade känt om dem vetat. Mamma tror hon är i ett förhållande så naiv som hon är.
Det påverkar mig mycket. Är idag sena 20 års åldern och går själv på antidepressiva och överanalyserar sådant här, och jag blir väldigt orolig för mina systrars självkänsla och trygghet. De ser ner på sig själva trots att de inte har någon anledning att göra det.
Vad tänker ni om allt?
Kan toalettbeteendet och bristen på ansvar hos pappa vara tecken på sjukdom eller kognitiva problem ? och hur tar vi upp det med honom utan att han ska förneka/ljuga/lova tomma löften?
Hur skyddar jag mina systrar och stärker deras självkänsla? Jag har ju blivit överbeskyddande och vill typ inte att de ska träffa någon, för att inte mitt lugn ska äventyras.
Hur hanterar man den återkommande pengakonflikten som förpestar hemmet?
Vilken typ av professionell hjälp kan vi söka (familjerådgivning, terapi, stödlinjer)?
Tar tacksamt emot utförliga råd och erfarenheter.