Dålig förälder = dålig far/morförälder?

Mina föräldrar är väldigt ointresserade av mina barn. Och mer och mer ointresse ju äldre barnen blir.

När de var små och vi träffades så pratade de aldrig med barnen, utan med oss vuxna om barnen, mer som insamling av information. De har aldrig riktigt velat lära känna dem.

I början ansträngde jag mig för att skapa relation mellan dem och mina barn, men det var svårt. Så med åren har jag slutat försöka och då har både min och barnens relation med mina föräldrar egentligen runnit ut i sanden. Mina föräldrar frågar aldrig efter dem, men brukar skicka en Swish när de fyller år eller till julen. Aldrig någon egen kontakt med barnen, telefon eller sms. De är tonåringar nu.

Ibland kommer nån kommentar om att det var länge sen de fick (!) träffa mina barn. Men jag brukar säga att de är ju bara ett telefonsamtal bort, du kan ringa dem och höra om de vill ses, de är tillräckligt stora att ses utan oss föräldrar om de vill. Då är det inte så viktigt längre, tror aldrig dom faktiskt tagit egen kontakt med dem. 

De var rätt oengagerade som föräldrar också, lämpade över oss på min farmor (som var underbar) som fick barnvakta oss hela loven och ofta på både vardagar och helger. Själva vill de absolut inte barnvakta, de är färdiga med barn, de känner sig utnyttjade om jag nån gång har frågat, och jag har bara frågat ett fåtal gånger. 

Min pappa umgås en del med sin frus barnbarn, men tror att han mest hänger på, inte så mycket eget intresse egentligen. Båda mina föräldrar är pigga och aktiva, orkar resa, umgås med vänner, så det är inte bristande ork som gjort att de inte bryr sig om barnbarnen, utan det är bristande intresse. Kanske de egentligen inte ville ha barn, men att det var nåt man bara hade på den tiden. 

För personlig del har jag inget att berätta, men jag delar ett avsnitt av Skavlan som är relaterad till frågan i trådstarten.

Det är lite båda delarna med min mamma (enda föräldern kvar i livet). Hon har varit en väldigt dålig förälder men tycker om småbarn, så nu när mitt barn är litet är hon en "rolig mormor" när de väl ses. Det är långa avstånd så det är sällan, och hon är fortfarande väldigt elak mot mig så jag drar mig för det. Däremot verkar hon inte ha så stort intresse av de "tråkiga" delarna. Hon kan fråga om något som rör barnet (om han lärt sig något ord än till exempel) men lyssnar inte riktigt på svaret och frågar samma igen nästa gång, och nästa igen. Hon vill heller inte göra någon vidare ansträngning så ska vi umgås är det jag som får åka till henne och ta med mig mat för hela familjen. Det finns inte på kartan att hon skulle komma och hälsa på, eller bjuda på något när vi kommer. Så ur barnets perspektiv, som träffar henne några timmar då och då är hon säkert en bra mormor, men det är bara för att jag och min make gör den största ansträngningen. 

Men å andra sidan kan jag inte minnas henne som en dålig förälder förrän jag började bli lite äldre. Då kunde hon komma med både verbala attacker och slag. Så jag skulle aldrig lämna mitt barn ensamt hos henne oavsett. 

Det gick till den grad att jag vittnade i rättegång mot min egen far, och han hade ett tag besöksförbud gentemot oss barn och morsan. 

Även om han inte är felfri, vilket ingen någonsin blir skulle jag vilja säga, så har han stått för det han gjort och lagat relationer till den grad han kunnat. Han har en oerhört bra relation till mina barn, och jag har full tillit till honom.

Hade han däremot inte utvecklats alls hade jag inte varit öppen för att han skulle ha en plats i mina barns liv. Men som det är idag är han en bra manlig förebild och tar sitt ansvar som farfar på största allvar 

Jag sågade av min far i ung ålder och har aldrig sett tillbaka. Hans utveckling på senare år bara bekräftar att jag hade rätt x 10 och inga barn borde utsättas för honom. Mina halvsyskon delar min uppfattning.

Sen har jag vänner som trots allt försöker ha relationer med alkismorsan eller psykfallsmorsan, alternativt narcissistfarsan eller misshandlarfarsan, men det får stå för dom.

Jag avgör vilka personer jag vill ha i mitt liv och de som har pissiga värderingar och/eller inte kan bete sig rimligt åker ut oavsett vilken relation jag har till dem.

Tack för era svar. Jag har en förälder som verkligen inte var den bästa under uppväxten, man fick trippa på tå hemma av olika anledningar. Nu finns ett barnbarn och min pappa är väldigt intresserad och vill gärna vara barnvakt men han lyssnar inte på vad barnet säger, utan kör ofta över det och har egna påhitt/ska bestämma. Lite som att han äter barns självkänsla till frukost. Han fungerar bra och leker osv vid träffar men plötsligt kommer de där små hintarna av "nedåtenhet". Hittills har han inte fått vara barnvakt mer än några minuter men han kan inte förstå varför.