Varför hatar hon mig?

Som sagt, hon är 14. Självcentrerad och omogen, liksom många andra i den åldern. Du är den vuxna, så tala om att man inte beter sig så och var någon form av föredöme. 

Prata mer med din fru om det. Det är viktigt att ni två står på samma sida. 

Dåligt uppförande måste få konsekvenser. Vill hon inte bidra kan hon inte begära att du ska bidra.
Till att börja med nolltolerans mot otrevligt och kränkande attityd från hennes sida. Ge henne inget som hon önskar eller vill ha. Eftersom du inte är hennes pappa så behöver du inte fjäska, skjutsa henne etc. Hänvisa till hennes mor eller far. Var naturligt artig etc. behandla henne som en vuxen och hur du skulle behandla en vuxen som uppträder som hon. Skuldbelägg inte, tjata inte, förklara inte etc. bara ryck å axlarna. Tveksamt om du ens ska laga mat åt henne. Vill hon ha mat ska hon i gengäld laga mat en ggr per vecka. Mina fyra barn laga mat varsin dag varje vecka med visst bistånd förstås. de har tackat mig många gånger för att de har lärt sig och är stolta för det.

Lycka till

Och det fortsätter, blir värre och värre hela tiden.
Nu har det gått över till "jag kommer inte göra det om han är där, jag kommer inte göra det med dig" osv. Det liksom byggs på hela tiden. Jag har den senaste månaden försökt att vara den som säger hej/Godmorgon men inget mer än så. Inte fjäskat överhuvudtaget då jag faktiskt anser att är man inte snäll och respektfull mot mig har jag ingen som helst anledning att göra samma tillbaka. Men nu blir det istället att man gör ALLT för att hitta en reaktion och möjligt få mig ledsen och förbannad för är det något hon vet är det att "ryter" jag ifrån så har hon all rätt på sin sida att njuta av att jag får utskällning över att jag är den vuxna som skall vara mogen osv. 
Hur går jag vidare? Kommer det någonsin få ett slut? Kan det vara så att någon liksom påverkar henne till att enl min mening hata mig?

Tråkig situation. Vad säger din fru?

Va jobbigt för et! Jag tänker att ditt jobb inte är att ha en fin relation med henne nu. Ditt jobb är att visa att du älskar henne, står kvar vid hennes sida och vågar sätta gränser mot henne med värme, oavsett vad hon säger. Hon vill bli självständig, men hon vill fortfarande veta att den ovillkorliga kärleken och tryggheten finns där när hon behöver det. Någonstans inom henne så kanske hon testar dig för att se om du verkligen älskar henne lika mycket som ett biologiskt barn. Låt henne känna det, så är jag övertygad om att ni kommer att ha en fin relation när tonårstiden är över.
   Sen kan du gott säga till henne att du tycker att det är svårt. Att du ser att hon är arg, men att du älskar henne och vill att hon ska känna sig älskad. Även om du ger henne utrymme ibland och är mer med andra i familjen, så vill du att hon ska känna sig älskad. 

En 14-åring kan verkligen vara en pain in the ass. Dom vet precis vilka knappar dom ska trycka på. 

Men kom ihåg. Bakom den vidriga attityden finns en rädd liten flicka. Hur mycket du än älskar henne och hur mycket du än visar att du är hennes pappa har hon garanterat genom åren varit livrädd att du ska försvinna eller välja bort henne då du inte är hennes biologiska  pappa. 

Min gissning är att hon nu testar dej in absurbum. Finns du kvar oavsett? Hon vet ju mycket väl att pappor kan försvinna. Hon är i den åldern där man känner sej rätt värdelös och ifrågasätter allt. Jag skulle tro att hon gör som hon gör mot dej är för att bevisa för sej själv att hon har rätt. Ger du upp henne så bevisar hon för sej själv att hon aldrig dög. Hon är så värdelös som hon tror. Hon förstår nog inte hur illa det gör dej. 

Jag tror du behöver ha ett ordentligt snack med dottern. Slå näven i bordet och säg att du inte accepterar det här. Sen?
Det hon vill höra från dej är att hon är din dotter. Att du älskar henne. Att oavsett hur illa hon än beter sej mot dej kommer du vara hennes pappa. Du kommer fortsätta att bry dej och oroa dej och ställa irriterande frågor. Vad hon än gör kommer din kärlek till henne inte ändras. Gör klart för henne att du står kvar oavsett. 

Mina systerbarns bonuspappa råkade ut ungefär samma behandling när äldste sonen var i tonåren. När dom kommit igenom allt och sonen fattade att bonuspappa kommer vilja fortsätta vara hans pappa oavsett vände allt. Deras band är idag jättetight. Numera kallar han sin bonus pappa sin riktiga pappa. Hans andra pappa går under namnet biologiska pappan. I efterhand har han berättat att han var just rädd att bli bortvald av bonuspappan. Det var det som ledde tills hans beteende. Då i tonåren förstod han inte riktigt varför han gjorde så. 

Jag hade en styvdotter i den åldern, det bev aldrig bättre.
Det slutade med att jag flyttade.

Den gemensamma sonen lärde aldrig känna sin syster, hon sket fullständligt i honom.
Numera, i vuxen ålder säger han att han skiter i om hon ens lever eller inte.

Det fanns tyvärr inget min styvfar kunde ha gjort för att ha en bra relation till mig, det bästa han kunde göra var att låta mig vara ifred och inte blanda sig. 

Pappa var elak och lämnade oss när jag var fem och min styvfar var väl "snäll" men han levde på mamma och jobbade inte ens utom nåt påhugg här och där i krogsvängen. Ändå gjorde han inte ett skit hemma. Han bara rökte ett paket piptobak om dagen, nattsuddade med sina sunkiga polare och lyssnade på jazz mitt i natten. Han gick ur sängen till lunch vanligtvis och hade persiennerna nerdragna så vår lägenhet såg ut som en knarkarkvart. Hur kan man respektera en vuxen "man" som lever så?

Tack och lov hade jag en snäll morfar och jag fick vettiga manliga vänner och pojkvänner i gymnasiet och medan jag pluggade. Men när jag var liten så var dessa pappafigurer= problem, ont i magen (för både mamma och mig) och jävelskap eller i bästa fall att bli ignorerad, det var det enda man kunde vänta sig av dem.

Ingen av dem har någonsin läst en läxa med mig, kört till en aktivitet, köpt ett klädesplagg eller bidragit till/ fixat ett födelsedagskalas och jag har fått en del märkliga julklappar genom åren. 

Jag säger som P.C. Jersilds barnkaraktär i Barnens ö: "Att vara ensam är att behärska läget". Den meningen klingade som en enorm bronsklocka i mitt inre när jag var 14, den var 100% sann för mig då.

Finns olika anledningar. Förmodligen har du inte uppfattat signaler som att hon inte är så sugen på att prata om sig själv.

Eller så är du en sån som ställer frågor vid middagsbordet för att sedan påminna om vad hon skulle ha gjort, eller behöver göra mer.

Typ "Hur har det gått i skolan idag?", "Vad bra, har du gjort alla dina läxor?"

Det är liksom inte en genuin undran om hur hennes dag faktiskt har varit, utan det är bara förarbetet till att få henne att göra mer...

Skitjobbigt med föräldrar som ska ta det där runt middagsbordet. Blir liksom inte härligt att sätta sig ner och äta med familjen, för det blir alltid dubbelkoll när man ska fixa sina läxor efter en hel dag fullt av arbete, eller vad man kanske skulle kunna göra efter maten..

Det förmodligen är vad jag antar är problemet. Och sen att du fortsätter att belöna dåligt beteende, igenom att vilja prata mer. Har du prövat att inte prata med henne period för att se om det blir bättre? Istället för att börja försöka vilja prata mycket mer, när hon är respektlös?