Funger det att bo med någon som har ADHD?

Jag hade inte flyttat ihop utan att hon först visat att hon tog tag i sina problem och får mer ordning. Använder hon de hjälpmedel som finns tillgängliga? Har hon provat medicin?  

Vad är det för problem hon hamnar i? 

Vad är ditt mål med relationen då? Väljer du att leva ihop med någon med problem - vad det nu är för problem - så räkna med att ta ett större ansvar i relationen. Om partnern inte städar får du göra det eller så tar ni städhjälp, partner med dålig ekonomi = du kommer betala mer, partner med fysiska problem = du får göra det praktiska, skotta snö, klippa gräs.

Det går såklart att ha en fin en relation även med människor med problem. Men människor har ju de förutsättningar de har. En klasskamrat träffade sin blivande fru redan när vi gick i gymnasiet, hon hade redan då en fysisk sjukdom som jag inte minns namnet på. Dom är fortfarande gifta +30 år senare. Men har till exempel valt bort barn.

Vad det gäller din flickvän så fundera över hur hennes vardag ser ut med jobb, vardagsrutiner, fritidsintressen. Hur ser du att ert gemensamma liv ser ut på säg 1 års sikt, 5 år, 10 år, 20 år?

Vilket du än väljer att göra så behöver du ändra ditt sätt att tänka om du vill få det att funka. Hon skyller inte på sin diagnos. Det ÄR så. Obs! Då menar jag inte att hon bara kan fortsätta som hon gör. Naturligtvis är det saker man behöver anpassa för att det ska bli ett annorlunda resultat och det är ingen självklarhet att du ska acceptera saker som inte funkar för dig, men åter igen, hon skyller inte på saker, det är så hon fungerar och behöver hitta/lära sig andra sätt att åtgärda eller kompensera för, antingen med eller utan din och omgivningens stöd.

En person som sitter är döv skyller inte på det när de säger att de inte hör.. De KAN defacto inte höra, det är ett konstaterande. Din flickvän konstaterar helt enkelt att hon helt enkelt inte klarar göra vissa saker annorlunda som det är just nu vilket är oerhört viktigt att veta och acceptera om du ska klara leva med henne i längden. Det är då INTE samma sak som att hon bara kan strunta i att försöka ändra på det eller anpassa för det. Spontant hade jag väntat iallafall med att flytta ihop och om det är något ni båda skulle vilja så prata om vilka förutsättningar som krävs för att det ska funkar för er båda. Exempelvis kommer förmodligen du behöva dra det stora lasset med allt som har att göra med struktur och att saker blir gjorda i tid. Provbo ihop en tid ihop för att upptäcka vilka saker som skapar irritation och skav och diskutera sedan hur ni kan göra för att minimera de sakerna....på ett sätt som fungerar för er båda.

Det första du ska göra är att skaffa dig kunskap om vad ADHD är och vad det innebär i det dagliga livet med svårigheter vs arbete och familj.  Samt vilka andra svårigheter som oftast följer med en diagnos som tex depressiva perioder,  ätstörningar,  fysiska besvär , dålig sexlust etc etc..  

Jag har sett alldeles för många partners som ignorerar kunskap om den andras svårigheter och istället skyller på lathet eller nåt annat lika dumt och skapar orimliga krav och förväntningar och ständiga konflikter genom att "hen behöver bara skärpa sig"  istället för att inse stt partnern har ett funktionshinder.  

Barnfrågan är också viktigt att tänka igenom , en stor del klarar föräldraskapet utmärkt men många andra gör det inte och där får partnern ta en större del. Klar risk att barnen också ärver diagnos och viktigt att ta ställning till om ni ens vill och kan ge ett barn den hjälp som kan behövas . 

Ursäkta om jag låter krass men jag lever själv med en NPF-diagnos och jag har facit på hur det kan gå i värsta fall... 

Personligen hade jag aldrig flyttat ihop igen med en person som skyller på sin diagnos och inte försöker ta tag i sina problem. Jag fixar inte att leva i kaos och behöva reda upp andras problem dom själv orsakar.
Be henne söka hjälp och se hur mycket hon klarar/vill ta tag i och ta ett beslut om att flytta ihop efter det när du vet hur en vardag med henne kommer se ut.

Jag har en person i min närhet som har rejäl ADHD.

Hon har lärt sig att hantera många bollar i luften, är högeffektiv och mycket smart, en person som får mycket gjort.

Men hon har ibland inte mycket till filter i sociala situationer, det blir overshare och det kan bli pinsamt ibland, både privat och i jobbet. Hennes hem är fyllt av olika hobbies och grejer som tar mycket utrymme, och ofta tas på stort allvar en tid, för att sedan bli helt ointressanta och bara samla damm. Hon är alltid på jakt efter något mer, något annorlunda, något roligare...

Och detta är då en mogen, medveten och i samhället välfungerande person med ADHD. Som yngre var det nog ingen picknick att hålla koll på henne, och tyvärr har hennes barn en tendens att hamna i trubbel.

Så grejen är att du inte bara tar på dig en partner som har en massa stök både invändigt och utvändigt, du måste också vara beredd på att hantera att era barn ärver detta. En annan vän har fyra barn och alla har minst en diagnos- autism, GAD eller ADHD. 

Det blir inte ett enkelt liv ens när man drar runt sin normala vardag- det kommer att hända knepiga saker och bli mycket besök till BUP och jobbiga skolsamtal. Det får man ställa in sig på och tacka sin lyckliga stjärna om en vecka går utan att något crazy händer. Ett barn kanske tappar bort sina hemnycklar tre gånger samma månad medan det andra kastar en stor sten mot någon i skolan som har varit dum och det tredje vill fortsätta sova i föräldrarnas säng fast det fyllt 13 år.
Detta är exempel från verkligheten.

Jag har inte någon diagnos, men har i samband med mitt barns utredning insett att det troligen är ADHD som varit mitt problem i hela mitt liv. 

Ett problem jag har är att hålla ordning, allt runt mig blir kaos. Trots att jag närmar mig 50 så har jag jättesvårt för just det där småplockandet. Däremot så har jag inga som helst problem att verkligen städa (putsa speglar, skrubba toaletter mm, allt det där man gjort efter allting är undanplockat). 

Om din flickvän liknar mig så kan ni få det alldeles utmärkt tillsammans om ni delar upp ert ansvar baserat på vad som faktiskt funkar bra för henne.

Om det är så att du själv inte har några problem med att kanske ta lite större ansvar vad gäller att plocka i och ur diskmaskinen och daglit småplock, så kanske din flickvän istället kan ta ansvar för veckostädningen. Tvätta, dammsuga, städa badrummet, torka av kylskåp, rengöra spisen mm. Totalt sett så borde det innebära ungefär lika mycket arbete, bara att du gör det lite mer löpande under veckorna och hon kan samla ihop det till en "all-in" på städning på lördagen. 

Lite så har jag och min man det och det funkar alldeles utmärkt för oss, ärligt talat så är han även om han är bättre än mig på att plocka saker rätt kass på att faktiskt städa. 

Kan vara bra att kombinera detta med en stor låda bredvid sängen där hon kan slänga allt som hon inte kan bestämma sig om det är smutsigt eller rent så slipper du se alla kläder som troligen skulla hamna på golvet annars. Jag jobbar rätt mycket med att ha en allt-i-alla-förvaringslåda i varje rum där jag försöker lägga allt som jag annars skulle slänga ifrån mig på golvet och sedan kan jag gå igenom dessa (någon går jag igenom en gång i månaden, andra kan det ta några år innan jag ser det som ligger i botten igen).