Julen är bäst - och sämst
Jag vet att det beror på att jag är autistisk. Jag försöker fatta världen från vanliga människors synvinkel, men det är svårt, när världen och människor fungerar så konstigt.
Snart är det jul. Jag har alltid och aldrig tyckt om julen. Det är mysigt med smö och juldofter och mycket dämpade ljus, men det är pest med massa människor överallt, särskilt hemma, andra juldofter, och ljus som blinkar och har sig. Julmusik på låg nivå, eller en julfilm från ett annat rum är bra, dånandet i affärerna och på torget, panikjobbigt.
Och ibland känner jag mig, ok inte osynlig själv, men att folk inte ser eller förstår eller accepterar det jag har svårt för eller rent av inte klarar av. Istället blir det mycket ifrågasättningar. Helst om jag själv kan förklara. "Va, vill du inte följa med och julshoppa? Det som är så mysig, gå i affärer, leta julklappar till alla, ta en fika, bla bla bla." "Nej, jag låter helst bli. Det är för mycket ljud och ljus och stimm, och jag hör inte vad jag själv tänker, kommer absolut inte kunna sålla ut var du säger, det kommer bli låsningar, du kommer bli sur och irriterad och jag kommer minst stänga ner efter bara en halvtimme och bli okontaktbar." "Herre gud, du är så sjåpig. Du bara löjlar dig, skärpning, du är faktiskt 17 nu." Den inställningen kommer främst från min mamma och mormor. Jag undrar varför. Det känns så ologiskt att de ska vara så mot mej, när jag förklarar varför jag inte vill.
Och sen, när alla femtielva släktingar äter julbord, och jag inte äter vissa saker för att det är äckligt, eller får kräkkänslor, så ska de alltid försöka få mig att äta det ändå. Varför? För att man "ska" äta sill tex? För att man "ska" dricka julmust? Är man en dålig mnniska om man låter bli? De verkar tycka det, i alla fall. Sen måste man vara med hela tiden också, och vara social. Jag blir så trött att jag inte kan äta, jag brukar bara ta pyttelite och bara peta mest. Och så Kalle, som jag nästan hatar, och klappar, som jag avskyr att få. Jag ger gärna, men jag har nog aldrig fått en julklapp som jag blivit riktigt glad över. Och så ska man låtsas vara glad. Jag tackar ändå uppriktigt, för omtanken om inte för saken. Och vid det laget är så jag så trött att jag biter mig i kinden för att inte sluta låtsas och börja gråta istället. Det gör jag på toan några gånger bara för att jag är trött. Sem, när släktingarna har ätit lite till någon timme efter Kalle och går ut på promenad för att "motionera bort maten" så de kan ägna resten av kvällen till att dricka konjak och äta nötter och choklad, då är jag så trött att jag somnar. Men sen, efter det, när farmor väcker mig med julmat och vi har julaftonskväll till klockan 2 - då älskar jag julen.
Vad gör ni andra föräldrar för att underlätta för era barn med autism runt julen?
