Är kärleken verkligen blind?

Oj, glömde du läsa hela inlägget? Det står ju tydligt under punkt två, att det även kan gälla personligheten. 

Om det nu inte är något fel (enligt dig) för en lärare att ha en relation med en elev, varför väntade fu och din lärare med att inleda något till du avslutat dina kurser?

Självklart kan man frivilligt byta arbetsuppgifter eller arbetsgivare men om man INTE gör det så kan följande uppstå:
- problem med kollegor som anser att den som är ihop med chefen positivt särbehandlas 
- om/när det tar slut kan den underlydande bli negativt särbehandlad 
- oavsett om relationen pågår eller tagit slut så är det oftast så att det är den underlydande som "uppmuntras" att byta tjänst/avdelning eller arbetsgivare. 

Ja, hur undviker du kommer att hamna i underläge? Ekonomiskt, fysiskt eller psykiskt?

Med dessa skrivna och oskrivna lagar om vilka som får bli förälskade i varandra tror vi att vi undviker otillbörligt utnyttjande av personer i underläge.  Men samtidigt hindrar vi ju människor från att potentiellt hitta sin livspartner.  De par som trotsar dessa konventioner blir sedda som suspekta av omgivningen, trots att deras relation i realiteten är bättre än många andras.

Varför offrar man en potentiellt fantastisk relation på konventionens altare. Rädslan för vad folk kommer att tycka?  

Jag har märkt att många av de relationer som utifrån verkar vara perfekta, i realiteten är väldigt ojämlika och kan vara rent destruktiva, medan mer från början mer "ojämlika relationer" i realiteten är mer jämlika. 

Jag tror att vi har blivit väldigt dåliga på att följa våra känslor. Det talas mycket om att man inte ska låta känslorna bestämma, att man inte ska lita på sina känslor och så vidare. 

Jag tror att vi skulle må bättre av att lita på våra känslor. 

Det handlar nog mera om att omgivningen är rädd för att någon ska få en fördel gentemot andra.  

Lite känslornas Jantelag.  

Vem tror på riktigt att kärleken är blind?

Efter vad jag kan förstå så är de oskrivna lagarna och reglerna inte till för att skydda någon i en ojämlik relation utan skydda omgivningen från att någon skulle få en fördel på grund av den.

Åtminstone kan man ana att det ligger en hel del avund bakom. 

Som jag ser det krävs det att man har väldigt starka känslor för varandra för att man ska våga utmana konventionerna.

För 100 år sedan var det lika  okonventionellt att ha ett förhållande om man tillhörde olika samhällsklasser.  Medan förhållanden mellan chef och underställd inte fick många att lyfta på ögonbrynen.

Men om det nu ÄR stor, ömsesidig kärlek, så går det ju också att vänta tills man inte har det maktförhållandet längre. Vänta tills patienten är utskriven och inte behöver vård för sin åkomma mer, vänta tills studenten har gått ut skolan och fått sitt betyg. Och helst några extra månader. 

Fast känslor är luriga. Det måste väl du också ha varit med om någon gång, att man är störtkär i någon - men sedan går det över och man fattar inte vad man såg i personen? Det är ju jättevanligt. Hälften av alla äktenskap spricker ju, och ännu större andel av samboförhållandena. 

Och när det gäller de här ojämlika rollerna, så är risken ännu större att känslorna bygger på en fantasi. Prästen som visar intresse, får en kvinna att tänka på "Törnfåglarna". Det förbjudna tjusar och lockar! Men när detta har gått över och hon ser att han bara är en vanlig man, inte alls särskilt upphöjd eller helig, då - ja...

Och samma med lärare naturligtvis, vilken tonårsflicka har inte svärmat för en lärare någon gång? Han är kanske den förste vuxne man hon överhuvudtaget känner, hon har gott om tid att se på honom och höra honom där framme vid katedern, att utveckla känslor, spinna fantasier kring honom. Han är ju den vuxne, den lärde, den erfarne... kanske tänker hon att han ska ta hand om henne, om hennes pappa aldrig gjort det. Men om läraren då utnyttjar detta, så är han inget annat än en liten lort...
"få en fördel"? Hör du inte hur det låter? Du menar att detta att utnyttja sin maktposition, ska vara en godtagbar väg att skaffa sig en älskare/älskarinna som man inte skulle ha fått annars? Det är väl självklart att det inte ska vara tillåtet?

Skulle säga tvärtom, bättre gå på sunt förnuft än känslor. Hittar man rätt livskamrat så är både känslorna och förnuftet överens. 

 

Det borde framgå att är man i 20-års åldern närmare bestämt 23 så är det högskola det handlar om. Han var min handledare när jag skrev C uppsats och det var så vi träffades. Ingenting oegentligt hände under den tiden med vi var ju förälskade i varandra redan då.

Vi träffades en tid senare och det var då vi inledde förhållandet. Jag har nog hela tiden efter att vi bröt förhållandet ångrat att jag var så feg att jag inte vågade stå för min kärlek.  Jag var så rädd för vad släkt, vänner och omgivningen skulle tycka och tänka.  Han var villig att riskera sitt anseende men jag vågade inte.

idag är set en gåta för mig att jag var så bunden till konventionen. Visst skulle mina föräldrar blivit förundrade om jag kom hem med en man i deras ålder, gift med barn som inte var så mycket yngre än jag var då. Att ha skulle skilja sig på grund av mig skulle ha uppfattats som att jag förstörde en familj.  De skulle inte ha förskjutit mig men de skulle ha skämts för mig och det skulle jag aldrig ha klarat.

Har inte senare träffat någon som ens varit i närheten av den mannen.  Tror att alla mina känslor tog slut. De förhållanden jag haft därefter har varit mer praktiska och jag har aldrig upplevt den samhörighet jag kände med den mannen. 

Kärleken kan vara blind . totalt blind.
Min första varade 5 år men vi ville olika saker.
Min andra var "the love of my life" men vi skulle aldrig fått barn ihop p.g.a hennes tidigare liv.
Min tredje spårade ur totalt men vi fick en fantastisk dotter ihop.
Min fjärde var en "lant-lolla" som jag tyvärr såg som ett provrör för att få ett barn till. Älskade henne tills jag insåg hur olika vi var.
Min nuvarande är "bara" särbo men - hon är min kvinna. Efter 11 år har ingen sagt att vi älskar varandra, bara att vi tycker om varandra och det är helt ok.
Vi vill inte bo ihop, kanske inte i framtiden heller. Hon är en stark kvinna vilket jag uppskattar och vi kanske avvaktar varandra, hahaha

Jag kan inte låta bli att reagera på att man omyndigförklarar kvinnorna i  dessa relationer.  Varför måste de vara offer som utnyttjas? 

Eller tvärtom varför skulle de utnyttja männen för vinning skull?

Varför kan det aldrig ses som äkta känslor fån båda sidor?

Kanske för att man har sett det - ytterst negativa - resultatet av sådana här relationer många gånger? För övrigt gör jag ingen skillnad på kvinnor och män, om det inte handlar om rena våldtäkter (för då är mannen så gott som alltid den starkare). 

Jag tycker att det är lika illa om en kvinna utnyttjar t.ex. ett ensamkommande baaaarn (även om han är 18+ i verkligheten), för det kan mycket väl vara så att han inte förstår hur det funkar i Sveige, utan tror att han kan bli avvisad från landet om han får dåliga vitsord av sin fosterhemsmamma. Eller om hon utnyttjar någon lite förståndshandikappad man som hon är boendestödjare åt, eller hans chef på Samhall, eller hans socialsekreterare på enheten för ekonomisk bistånd. 

GÅR DU IGÅNG på ojämlika relationer..? På makt och undergivenhet? Vad är det för fel med att låta bli att skita där man äter, och i stället dejta jämbördiga personer? Och med jämbördiga menar jag där det inte föreligger något beroendeförhållande från början i alla fall. 

Angående din egen historia: du blir också äldre. En dag är du 45 år och gift och har barn, och då kommer din man hem och säger att han har blivit SÅ betuttad i en ung tjej han är mentor för - som har fasta bröst och inga rynkor - så nu ska han packa en väska och flytta till henne. Hur skulle du må då..?

Och för övrigt: hur mycket hann du egentligen lära känna den där läraren..? Kom ni någonsin till ett stadium där ni hade något slags vardag ihop, och du fick plocka upp hans kalsonger från badrumsgolvet? För när man sitter och beundrar en lärare där uppe på podiet, eller en präst uppe i predikstolen, eller någon annan överordnad figur, så är det ju inte den verkliga personen man ser. Man ser bara hans yrkespersona - och sedan fyller fantasin på. Han blir oerhört begåvad och klok, hans röst är så manlig, man har aldrig sett någon som är så bra på att fånga sin publiks uppmärksamhet... Men hemma kan han vara någon helt annan.