Fler som kämpar för en första graviditet? 8 månaders försök efter ett missfall..

Hej! 

Jag och min sambo kämpar oxå för vår första graviditet, har försökt i över 2 års tid och aldrig fått ett plus. Så jag förstår din oro med varför det inte går då det är mina tankar hela tiden. Har gjort fertilitetsundersökning och allt ser bra ut på både mig och min sambo, jag har även spolat äggledare i våras. Men inget händer. Aldrig någon graviditet och jag går sönder mer och mer för varje månad som mensen kommer. 

Jag själv har svårt att vara glad för andra runt mig som blir gravida och det är var o varannan månad som någon i min närhet blir gravid, men aldrig jag 💔

Hej,

Jag är lite liknande ❤️ Vi började försöka förra hösten för första barnet, och på andra försöket fick vi ett plus som visade sig vara ett utomkvedshavandeskap. Det konstaterades i januari men blev operation i mars. 

Min ena äggledare opererades bort och trots att hela processen var skitjobbig, så höll jag mig ändå hoppfull eftersom vi blev gravida redan på andra försöket. Men nu är vi på försök 9 igen (räknat från efter operationen) och fortfarande ingen graviditet 😢

Jag har också fått ökat oro och ångest. Är 32 (snart 33) och vi vill ha mer än 1 barn. Samtidigt är det så många i mitt umgänge som blir gravida och får barn, tror det varit upp mot 10 stycken som jag känner senaste året. Är såklart glad för alla - men varje gång så blir det lite av en käftsmäll över att jag och min kille >inte lyckas<.

Jag försöker ändå hålla mig hoppfull med att vi faktiskt har blivit gravida en gång (även om det satte sig fel..) och att vi nu bara har fått lite lägre sannolikhet varje månad med tanke på operationen. Men statistiskt sett så ska det gå inom 1 år, så snart är det ändå vår tur igen ❤️

Jag är även med i bim-trådarna (känner igen ditt namn där också?) men följs gärna åt i den här tråden om du vill 🤗

❤️❤️❤️

Vad tufft det måste vara att ha försökt i över 2 år utan plus eller förklaring. Har ni något nästa steg som ni kommer få göra? IVF eller annat?  

Ja det har varit mycket känslor 😔 var på något vis extra tufft denna månaden för det är december nu, så då har man gått ännu ett år utan något plus eller bebis och inga svar på varför. Särskilt tufft när så många runt en blir gravida under denna tiden. Nej dem i mitt landsting är inte så snabba så har ingen plan. Går i väntan på svar hur mina cellförändringar ser ut för att utifrån det gå vidare i utredningen med kanske ivf eller något ❤️

du har inte heller haft en lätt resa, hoppas innerligt ni får det där plusset snart igen ❤️

Förstår det. När vi började försöka förra hösten så hade jag nog inte ens föreställt mig att jag skulle komma till december 2025 och ännu inte vara gravid? det är en tuff tanke att man nu är här.

Jag och min partner har somsagt inte kommit till fertilitetsutredning ännu (mer än spolning som vi betalade privat), men jag har hört om många regioner som har långa köer på över 2 år... Tycker det är helt sjukt! Men förhoppningsvis så visar dina cellprover bra snart och att ni får ta ett nytt steg vidare i kanske IVF eller annat 🤗❤️

tack snälla ❤️

Nej men så är de, hade aldrig heller kunnat tänka mig att det skulle gå mer än 2 år o fortfarande inget. De är som du säger en tuff tanke ❤️
Ja det är en del köer på det, jag gjorde spolning i våras också och tror vi hade fått mer hjälp om det inte varit för mina cellförändringar och för dem tycker vi är unga (27år) så dem trodde de sker utan hjälp liksom. 
Har du tänkt att ni ska kontakta och gå igenom fertilitetsutredning?

Det var såklart en lugnade tanke för oss att det ser bra ut hos oss men samtidigt svårt för hade man hittat ?fel? så hade man kunnat behandla eller iaf företått varför och kunnat gå vidare utifrån det, om du förstår vad jag menar ❤️

 

Så orättvist livet är. Själv är jag snart 36, har gjort 3 aborter mellan 32-35 då jag inte vill ha barn. Senaste aborten gjorde jag för 3 veckor sen och är nu gravid igen!! 

Det slår mig ibland varför universum gör såhär. Vi som inte vill ha barn är nästan superfertila, och ni som faktiskt vill ha barn får kämpa för det.. Jag hade gladeligen bytt fertilitet med dig om det var möjligt. 

Jag tar varje dag metylfolat (5000 mg), b12 (1000 mg), D3 (5000 IE) och zink (25mg). Kanske har du brist på något som gör dig mindre fertil?

Vi blev gravida efter ett års försök men ma innan kub. Nör vi förlorade den graviditeten var vi förstörda och fick inte heller hjälp eftersom vi hade varit gravida en gång. När det gått ett år och vi äntligen skulle få göra ivf så var det två streck på stickan 🥹 Blev gravid 7 månader efter första och nu i februari kommer andra barnet. 

februari 2023 abort efter missfallet
februari 2024 + på stickan 
februari 2026 bf för andra barnet

Jag vet att det är tufft nu, men det kan vända så snabbt ❤️ för två år sen levde vi med rädslan att kanske aldrig bli föräldrar då vi innan vi började försöka legat oskyddat flera år utan att det hände något innan. Till nästa jul kan livet se helt annorlunda ut 🙏❤️

Ja förstår känslan av att det känns bra att inget >fel< kan hittas i en utredning, men också att det är svårt att inte få en förklaring som man kan behandla etc. Det är tufft! ❤️

Ja jag hade utomkvedshavandeskapet i början av januari men opererades i mars. Inga aktiva försök däremellan då det blev långutdragen behandling. Träffade en gynekolog i början av hösten (ej fertilitetsexpert..) som sa att vi kan ansöka om utredning i januari och tom ställa oss i kö redan i december, eftersom vårt X började i januari.

Men är lite rädd att de ska neka oss utredning om vi söker nu eftersom vi tekniskt sett fortfarande var under behandling fram till mars. Så är lite velig till om vi ska skicka in en ansökan och testa eller bara låta det gå några månader till. 

Tack för du delar med mig och så fint att höra hur det vände för er ❤️ Ja jag försöker hålla hoppet uppe med att det kan vända så snabbt - och att bara för det är kämpigt nu med första så behöver det inte bli lika kämpigt för det ev andra. ❤️

Tack för era svar  jag följs gärna åt.

Ja jag vill också ha mer än 1 barn och jag trodde aldrig heller att jag skulle vara där jag är i december 2025, om 2 månader är det 1 år sen jag blev gravid och nu precis som du Vallmo93 går jag sönder mer och mer för varje månad.

Jag vet ju också i och med missfallet att man inte kan ta för givet att allt går vägen för att man blir gravid.. och det gör mig då ännu mer stressad att jag inte blivit gravid igen ännu.

Jag längtar så mycket och känner mig tom, har ingen livsgnista och viljan att bli gravid har verkligen tagit över mig som person. Det är inte så jag vill leva mitt liv, varken för min egen skull eller dom i min närhet.

Vänner och familj omkring mig säger att jag måste släppa tanken på det, sluta stressa, tänka på annat och "bara vara".. att då kommer det hända.

Jag har så svårt?!? Och som sagt.. avundsjukan över att det händer "alla andra".. jag känner mig "misslyckad", som att jag hamnar efter och en rädsla att tänk om det aldrig händer oss. Även fast jag innerst inne vet och har tro till att det kommer att hända.

Har en förtröstan att jag faktiskt blev gravid och då på andra försöket, men nu när all denna tid gått utan att det gått igen och att jag faktiskt fick ett missfall, gör mig så orolig.

Kram och styrka till er som också kämpar 

Jag var i din/er situation och kan relatera till allt som skrivs här i tråden. Jag kämpade för att få till min första graviditet. Mådde otroligt dåligt psykiskt och letade desperat efter metoder, hjälpmedel, kosttillskott och annat, för att försöka få till en graviditet. Många av mina gamla trådar finns kvar här på Familjeliv, dom är ganska desperata. När jag hade försökt i 1 år drabbades jag av en känsla av att aldrig någonsin kunna bli gravid. Att det var för svårt att bli gravid, att allt i minsta detalj måste stämma för att få till en graviditet. Jag var 29 år då. Jag läste på om precis allting. Lärde mig visserligen jättemycket men det var svårt att hantera all information och sålla. Genomgick en fertilitetsutredning. Dom kunde inte hitta något avvikande på varken mig eller min sambo, förutom att jag hade mycket lätt förhöjt TSH.. Samma dag som kallelsen till första IVF-mötet kom i brevlådan så plussade jag.

Nu är jag i samma situation igen. Fast med ett syskon. Nu är jag 35 år. Den enda skillnaden nu är att jag inte känner mig lika deprimerad och ledsen och desperat, eftersom att jag har ett barn. Men det kan fortfarande kännas orättvis att det ska vara så svårt. Vi har inte råd med IVF så vi har inga alternativ än att försöka naturligt. 

Om det är någon som vill veta mer om vilka metoder jag testade för att få till en första graviditet så kan jag berätta mer. Jag har försökt analysera vad jag gjorde som var annorlunda den månaden jag faktiskt blev gravid. Men vet inte om jag skulle lyssna så mycket på mina egna råd? Eftersom jag uppenbarligen inte lyckas igen.

Du kommer att få ditt barn. Om det är naturligt, inseminering, IVF, adoption, familjehem, surrogat. Det är mycket ovanligt att man blir helt utan barn om man verkligen vill ha ett barn och bli förälder. Att bli förälder är ingen mänsklig rättighet, tyvärr. Vilket Man ju annars skulle kunna tycka, vad är mer mening med livet än att få ett barn om man nu vill det? Våra kroppar är ju designade för det ändamålet. Det är en enormt djup sorg att inte kunna få barn, typ en sorg som går att likställa med att ha förlorat en människa. Jag fick påtaglig existentiell ångest under tiden vi försökte få till en graviditet. Men ge inte upp! Det finns så många exempel på kvinnor som får höra att dom till och med är i klimakteriet redan vid 25-30 årsåldern och kvinnor som har endometrios eller andra hormonella sjukdomar som gör att dom får höra att dom aldrig kan bli gravida naturligt - och så blir dom det ändå!!!!!! Jag har massor såna exempel! Jag läste många såna bloggar, artiklar i tidningar och historier här på familjeliv när jag försökte bli gravid, magiska solskenshistorier, för att hålla hoppet uppe! 

Samma här. Kämpar och blir lika ledsen varje månad. Försökt i 6 månader och blir det bara ett barn är det helt okej, men börjar tvivla på att det ens blir det. 

35 år gammal och det bara ringer i huvudet på mig att det är ?för sent?. Men jag träffade inte Han förrän vid 32 och vi var inte redo förrän nu. 

Tack till TS för att du startade den här tråden. Alltid lättare med lite sällskap ❤️