Varför är kvinnor så otrevliga mot varandra?

Blir en avstickare detta, men ska den utsatta verkligen alltid ha tolkningsföreträde? Hur mycket ska man egentligen anpassa sig?

Vi hade en på jobbet som tog nästan vad som helst som ett personligt påhopp. Det gick inte att tycka olika i sakfrågor utan att personen bröt ihop sen och kände sig kränkt. Man fick inte säga emot utan behövde lirka och hålla på. Situationen blev orimlig. Det gick inte att ha normala planeringsmöten. 

I denna veva såg vi nån webföreläsning där talaren sa just att man inte kan ta en massa hänsyn till orimligt lättkränkta personer, att det inte gynnar någon. Ska man vara på en vanlig arbetsplats behöver man kunna hantera att någon inte gillar ens idé. 

Det ska föreställa att vara "humor", men de säger det faktiskt på ett nedlåtande och hånfullt sätt. Den här mannen är autist och ganska känslig av sig. Han har sjukskrivit sig några gånger för att han inte kunnat med vissas grova jargong på arbetsplatsen.

Om du går efter vad som skrevs just innan detta svar, tycker du att det var en rimlig avstickare eller något helt annat än vad personen svarade på? 

Dom flesta gubbar födda 1975 skulle se det som humor. Men du börjar prata om tolkningsföreträde. Gissar på att du arbetar på en kvinnodominerad arbetsplats?

Ja för vi har inte lärt oss något om arbetsplatsklimat sedan dessa var gossar?

En skämtsam kommentar går ner men de som hånar upprepade ggr, fyfan vilket idiotiskt sätt att sabba en arbetsmiljö. 

Det var mig hen svarade. 

Jag tycker självklart att det är relevant, annars hade jag ju inte skrivit det.

Att säga att den utsatta alltid har tolkningsföreträde är en gammal sanning som har börjat ifrågasättas. 

Personen jag skrev till vet jag, genom andra trådar, är genom sitt yrke väl insatt i hur människor fungerar och brukar ha kloka saker att säga. Därför vore det intressant att veta vad just hen tycker. Jag hade inte ställt frågan till vem som helst på FL. 

Ja, den utsatta har alltid tolkningsföreträde vad gäller hur de uppfattar det som sägs....precis som du har tolkningsföreträde vad gäller dina upplevelser och känslor, MEN därmed inte sagt att alla alltid ska gå på äggskal för den sakens skull. Det måste finnas rimlighet i alla situationer. Situationen du beskriver ovan låter i mina öron helt orimlig. Självklart äger den personen fortfarande tolkningsföreträde och kan känna sig kränkt, det kan man aldrig ta ifrån någon, men det betyder inte att ni inte ska kunna ha olika åsikter eller säga emot i frågor på möten. Det blir helt bisarrt. Det är ju dock något annat än om det kommer påhopp och att man retar personen. Jag MÅSTE ju inte tvunget dra en massa viktrelaterade skämt i ett allmänt personalutrymme om jag nu vet att det sitter någon där som det är känsligt för. Det går ju att visa hänsyn. Däremot kan samma känslighet inte påverka att jag censurerar mig själv i arbetsrelaterade frågor, även om dessa skulle problematisera övervikt.

Det HÄR var humor 😂

Jag älskar din förutfattade mening att jag med andra ord skulle vara så jagsvag att jag i en sån här kontext inte kan framföra och stå för min helt egna värdering. Utan istället måste det vara så att jag jobbar på en kvinnodominerad arbetsplats och därmed blivit hjärntvättad till någon annan uppfattning än min biologiskt predisponerade manliga uppfattning, där man faktiskt tål skämt och rå jargong 😂

Skulle säga att det är någorlunda 50-50 på min arbetsplats och där finns för övrigt inga särskilda könsskillnader kopplat till vilken jargong man tål. Det finns personer där också som har väldigt nära till att ta saker personligt exempelvis om vi diskuterar efterlevnad av rutiner för arbetsplatsen. Det gör de såklart för att det handlar om något de har svårt för, även om det inte handlar om ett utpekande. Det hindrar naturligtvis mig inte från att ta upp sådant som behöver diskuteras, men det går att göra det på olika vis också samt vara beredd på att möta en eventuell reaktion eftersom jag vet att den kan komma. Men för den sakens skull måste jag inte prata nedsättande i fikarummet om saker som jag vet är känsliga för den personen när de är där. Det går faktiskt att välja bättre tillfälle om jag nu känner ett måste att prata om något som inte är relevant för arbetet.

Så om jag nu blir förolämpad av ditt inlägg och att du skrattar åt min gissning/åsikt, så ber du om ursäkt? Jag har ju ändå tolkningsföreträde om jag känner mig skrattad åt, eller?

Nu är jag ju inte född igår och det är inte jättesvårt att se ditt försök att vända på vad jag säger i hopp om att kunna sticka hål på det. Jag ska dock ta din invändning seriöst och svara seriöst på den. Jag får dock dela upp den eftersom den består av olika delar.

Jag börjar i den lätta änden: Ja, du har självklart tolkningsföreträde vad gäller dina känslor och hur du uppfattar något som riktats till dig. Eller du menar att det skulle kunna finnas omständigheter där JAG med rätta kan säga hur du borde reagera eller känna???

Sedan undrar du om jag kommer be om ursäkt: Nej, det kommer jag inte göra. Det emotsäger inte första punkten. Du har fortfarande rätt att känna dig kränkt om du nu gör det, men jag har inte någon gång påstått att det för den sakens skull alltid dikterar villkoren för omgivningen. Om det jag hade skrivit till dig hade varit menat som ett skämt så hade jag bett om ursäkt ifall du tog illa upp, eftersom det då hade varit en oavsiktlig konsekvens och missbedömning från min sida. Nu skrev jag inte till dig på skämt. Det var mitt seriösa svar på din kommentar och även om jag inte hade för avsikt att du skulle ta illa upp så bryr jag mig inte ifall du gjorde det av den enkla anledningen att jag anser det vara en rimlig markering på vad du skrev. Första stycket var min reaktion på det du skrev. Andra stycket var en utveckling kring vad jag reagerade på och varför och tredje stycket var en vidareutveckling kring min egna ståndpunkt och således ett svar på din hypotes/fråga ifall jag arbetar på en kvinnodominerad arbetsplats. 

I mitt svar till klarafina beskrev jag närmare vad jag menar med tolkningsföreträde och förtydligade att det inte alltid innebär att den som känner sig trampad på kan kräva vad som helst i alla lägen. En rå jargong eller högt i tak som det så fint heter på en del arbetsplatser är dock aldrig en ursäkt för att kunna häva ur sig vad som helst och gömma sig bakom om det landar fel. Högt i tak, på riktigt innebär även en tolerans för att man ibland kan råka säga eller göra något som en annan person tar illa upp för. Det innebär att man också i det läget kan säga: Förlåt! Det var absolut inte meningen att du skulle ta illa upp. Det var menat som humor och jag förstod inte att det sårade dig. Kan man inte det så är det inte högt i tak. Då är det istället sverigedemokraternas tolkning av yttrandefrihet...dvs att VISSA saker är okej att säga och går under yttrandefrihet, men när det handlar om kritik mot dem eller saker de säger, då ska samma yttrandefrihet inskränkas eftersom det just den gången är lögner och förtal. Vill man ha hög tolerans måste man också själv ha hög acceptans och kunna backa och be om ursäkt när något blev på ett sätt man inte menade.

 

Inget jag märkt av nåt särskilt. Men visst, det finns ju en del pantade exemplar även ur ens egen könsgrupp. Tror jag sparar på energin och undviker dessa pestkvinnor istället, ungefär som jag gör med dåliga män.

För att kvinnors uppgift historiskt varit att sätta normer och identifiera avvikare.