Kan man be om att provsvar ej registreras i ens journal?

Nej, allt dokumenteras i journalen, det är lag på det.

Men du kan spärra din journal

Proverna måste gå igenom en remiss så nej, du kan inte. Kanske om du tar privat via de där labben men de lär inte ta vad som helst.

Vilka prover är det du behöver ta och varför vill du inte att dom ska synas? Och för vem ska dom inte synas?  

Får du tillbaka provsvar med medföljande diagnos behöver du förmodligen behandlas och följas upp och då måste ju en läkare veta vad dina provsvar säger.  

Vad är du orolig för? Cancer?  Könssjukdomar?   Annat? 

Det är precis vad de gör eftersom man betalar för de prover man vill ta....

Att något registreras i sin journal är ju för att man ska få hjälp. Låter lite som att komma in med ett brutet men till akuten, och gå där ifrån ogipsad för att man inte vill det ska synas i journalen.
..

Fan också. Men vad innebär att man kan spärra sin journal då?

Mm men oavsett vilket så kostar det väl väldigt mycket? O det har jag inte råd med eftersom jag skulle vilja ha ganska bred provtagning, ganska många prover

Jag vill kolla blod-, njur-, lever- och järnstatus, elektrolyter, mineraler och vitaminer, samt sköldkörtel. Jag behöver bara ha lite koll på exakt hur min kropp mår, helt enkelt - jag är inte orolig för nån specifik sjukdom utan det är mer att kroppen är i dåligt skick o jag behöver veta om den bara är i dåligt men ändå än så länge överlevbart skick eller om det börjar bli akut.
 

Fast jag är inte orolig över att vc där jag i så fall skulle ta proverna vill sätta in ev behandling med t.ex. extra tillskott lr så utan jag är orolig över att mina vårdgivare i psykiatrin ska tvinga på mig deras vård (som jag inte vill ha, och inte blir hjälpt av) om de ser att mina prover inte är så bra.

Det låter som om du lider av ätstörning, vill fortsätta som du gör bara du får veta att du kan leva ett tag till.

Prover säger inte allt. Du kan tex ha bra njur- och levervärden, men hjärtat lägger av.

Om din kropp generellt mår dåligt så vet du att du behöver hjälp. Kanske psykiatrin inte ger dig det du tror du behöver, men att fortsätta utan hjälp innebär en livsfara.

Istället för att med hjälp av prover få ett "kvitto" på att det är ok att fortsätta behöver du göra något annat för att bryta ditt dåliga mående. 
Jag vet inte vad eller hur, men provtagning är inte svaret.

(Vad skulle du göra om du fick dåliga värden på ett egenhet hemma?)

Jag vet att ffa hjärtat (men även andra organ) kan lägga av helt out of the blue även om proverna är ok. Det är ett hot som finns där hela tiden och som jag lärt mig att leva med (no pun intended). Men om proverna är åt helvete är det ju mer påtagligt akut att jag måste få hjälp liksom. Så svaret på det - vad jag skulle göra om jag fick dåliga värden - är alltså: söka hjälp. Jag motsätter mig inte livsuppehållande vård; jag motsätter mig bara ätdtörnings"vård", eftersom den är helt jävla meningslös. Naturligtvis hade det varit toppen om jag kunde bli botad men eftersom det är en omöjlighet (jo, det är en omöjlighet i mitt fall - tro mig! Vissa av oss kan helt enkelt inte bli friska) så är det helt meningslöst med psykiatrisk behandling.

Men, var skulle du söka hjälp med dåliga prover? Alla akutmottagningar skulle kontakta ätstörningsenheten.

Ätstörningsvård fungerar dåligt på det viset att man inte kan börja bearbeta problemet förrän man uppnått normalvikt. Det mesta går alltså ut på att lägga in de som är i behov av att få i sig näring. Först därefter kan annan behandling komma i fråga.
Jag förstår att du är allvarligt sjuk och inte just nu kan tillgodogöra dig behandling.

Jag är nyfiken (svara om du vill); vilken sorts vård/hjälp tror du kunde hjälpt dig att bli friskare?

Med dåliga prover - alltså livshotande - skickas man inte till ÄT; då läggs man in i somatiken, eftersom ÄT inte har vare sig den kompetens eller de resurser som krävs för att hantera livshotande värden. Med halvtaskiga men inte livshotande prover, däremot, läggs man in på ÄT. Det är alltså det senare scenariot jag vill undvika.

Vad gäller vilken hjälp som skulle kunna hjälpa mig att bli friskare är svaret enkelt: ingen. Jag kan inte bli frisk. Vi har försökt i väldigt, väldigt, väldigt många år, och det finns ingen - inte jag själv, inte mina närstående och inte vården - som öht har minsta lilla illusion längre om att jag någonsin kommer att bli frisk eller ens friskare.

Ok, du kan inte bli frisk.
Jag utgår ändå ifrån att du vill leva några år till.

Du kan inte vänta tills du har livshotande värden innan du gör något åt dem. Då blir ditt liv mycket kortare.

En bättre väg är sannolikt att med jämna mellanrum läggas in på psykiatrin, få i kroppen mer näring, skrivas ut (lite för snabbt eftersom resurser inte finns) och fortsätta ditt liv tills nästa psykvårdtillfälle.

Se det som att även om hjärnan mår dåligt av psykiatrin så behöver resten av kroppen det. Du kan inte bara ta hand om en liten del av din kropp. Om du vill leva.

Ja, det är precis så här jag gör och har gjort i många, många år. Men det funkar ju inte att ha det så. Jag måste få lite längre tid mellan inläggningarna.

Din kropp behöver ju näringen just för att du skall få mer tid i livet. 
Om du inte läggs in med lagom täta intervall kommer tiden i "frihet" bli för kort. 

Vad skall du ha för nytta av längre intervall mellan inläggningarna?

Om du hade haft följande två val, vilket hade du valt?

1. leva i frihet i sex månader --> sitta i något som är betydligt värre än fängelse (om vi tittar på svenska fängelser då) i sex månader --> repetera i ett visst antal år, fram till dess att du dör 

2. leva i frihet i tre månader --> sitta i något som är betydligt värre än fängelse i sex månader och sen repetera i förvisso något fler år, men troligtvis inte jättemånga fler