Det sägs att värsta perioden i livet att mista sin mamma är som ung vuxen, precis innan livet ska lyfta.
Finns någon här som upplevt detta och ärligt kan berätta hur det påverkat fortsatta livet.
Hur ska man stötta någon i den situationen?
Kan tyvärr inte relatera då jag miste min far som 56-åring.
Gjorde mig inte så mycket vilket kan låta helt fel men hans demens hade tagit över, han var en grönsak och att dö var det bästa.
Väntar in morsan som är pigg men inte hänger med på vad man säger.
Kan inte avgöra om hon är bara gammal eller senil eller bara hör dåligt.
Det är jobbigt att ha små barn men det är fan inte lättare att ha gamla föräldrar.
Om det på något vis kan vara till hjälp så kan jag ge mitt perspektiv på att mista sin pappa som 9-åring. Jag tänker dock att jag inte behöver ta upp en massa utrymme och skriva om det i det här inlägget. Det du frågade var ju faktiskt en helt annan ålder på personen som mister sin mamma.
Går bra att fråga om det är något du vill höra om och om du kanske ha specifika frågor. Det går att fråga i tråden och det går att skicka meddelande om det känns bättre.
Hur du kan stötta någon som råkat ut för det du skriver beror på många olika faktorer.
Vem och hurdan du är
Vem och hurdan personen det handlar om är
Vilken relation ni har till varandra
När i tiden det hände
Hurdan var relationen mellan den du vill stötta och hens mamma
Exempel på några saker som har betydelse för vad och hur du kan vara till stöd för den drabbade
Jag var 19 när min mamma gick bort. Min pappa gick bort året efter. Nu är jag 26.
Jag vat faktiskt inte vad jag ska säga om det. Det är väl klart det påverkar livet. Exempelvis att jag inte har de där självklara, trygga kontakterna. Första instinkten är att ringa mamma/pappa när stora saker händer, men genast inse att det finns ingen som svarar.
erbjöds du stöd från samhället när din mamma gick bort? Eller när båda var avlidna..
Min pappa dog och mamma 10 månader senare när jag var 26. Det är längesen nu men någon hjälp av samhället erbjöds inte. Däremot fanns möjlighet från kyrkan med samtal.
För mig var det jobbiga först att ta hand om mamma i hennes sorg och efter hennes död ta hand om dödsboet, sälja huset och allt vad det innebär. Så min sorg kom efter allt detta. Saknaden var hemsk men fick bra stöd av omgivningen med t ex inköp, mat, snöskottning mm. Så är så tacksam för att folk orkade lyssna när jag behövde prata, tröstade när jag var ledsen och allt praktiska stöd.
erbjöds du stöd från samhället när din mamma gick bort? Eller när båda var avlidna..
Tack för att ni delar.
förutom Den akuta fasen, första året, hur tror ni att ni är påverkade på ett djupare och längre plan
tror ni det påverkas av HUR mamman dog
efter lång sjukdom, kort eller av psykisk ohälsa eller i värsta fall självmord
Ja det lär påverka med största sannolikt, men hur går inte att förutspå eftersom det har lika mycket att göra med vem den kvarvarande är, hur den personen fungerar och vilka erfarenheter hen har.
Forskning pekar på att det ökar risk för psykisk ohälsa om ens mamma gjort självmordsförsök eller genomfört
Inte svårt att förstå
Men vilken hjälp erbjuda man? Kliver samhället in....
Vad ska samhället göra?
Sök hjälp hos dina nära istället.
Forskning pekar på att det ökar risk för psykisk ohälsa om ens mamma gjort självmordsförsök eller genomfört
Inte svårt att förstå
Men vilken hjälp erbjuda man? Kliver samhället in....
Vad är det du tänker att samhället ska göra och vilka syftar du på med samhället?
Samhället är liksom en sån där diffus referens som i praktiken egentligen bara innebär någon annan.
Med så stort trauma och att den man mest anförtror sig till är borta och inte lätt för kompisar i 19-20 års åldern att kliva in och verkligen hjälpa...
Hade hoppats att det fanns tydliga vårdprogram för detta.
Med så stort trauma och att den man mest anförtror sig till är borta och inte lätt för kompisar i 19-20 års åldern att kliva in och verkligen hjälpa...
Hade hoppats att det fanns tydliga vårdprogram för detta.
Ja, i den bästa av världar...
Det är naturligtvis fruktansvärt och tragiskt för de som drabbas så hårt. Samtidigt är det dessvärre inte så enkelt eftersom det måste både organiseras och bekostas. Redan idag är ju behovet av hjälp och insatser mot psykisk ohälsa vida överstigande vad det finns resurser till, så frågan är hur det skulle gå till.
Absolut. Det är skittungt. Det går inte att fixa med enkla knep, bara stötta, finnas till hands och försöka avlasta i vardagen.
Vardaglig ting som matlagning, tvätt, soppor, räkningar, mm mm är så skönt att få hjälp med. Även att slippa vara ensam. Det tar minst ett år innan man ens kommer tillbaka till någon form av självgående och orkar möta tex julfirande eller andra högtider utan mamma. En lika tuff smäll kommer ske vid milstolpar, barn, skola, mm. Så att finnas där är det bästa du kan göra.
Jag var 19 när min mamma gick bort. Min pappa gick bort året efter. Nu är jag 26.
Jag vat faktiskt inte vad jag ska säga om det. Det är väl klart det påverkar livet. Exempelvis att jag inte har de där självklara, trygga kontakterna. Första instinkten är att ringa mamma/pappa när stora saker händer, men genast inse att det finns ingen som svarar.
Vad ska samhället göra?
Sök hjälp hos dina nära istället.
Förstår att mycket känslor är inblandade, obesvarade frågor
Sår I själen efter ett liv med sin mamma som man inte fick
Man ska inte jämföra trauman. Att förlora en förälder är ett trauma för alla oavsett ålder. Men nog är det värre att förlora en förälder som litet barn. Ju yngre man är desto mindre minnen har man ens av sin förälder sen. Man saknar någon som man knappt kände och inte kommer ihåg.
Om man tyckte om sin förälder blir det ett långvarigt sår.
En tjej jag sommarjobbade med i tonåren miste sin mamma i slutet av gymnasiet. När vi möttes några år senare hade hon fått perspektiv, och förklarade så här:
Medan alla andra fick sina första kontakter och fasta gäng i studentlivet så satt hon hemma och grät, i nästan 2 år. Hon var inget roligt sällskap, så hon tappade de flesta vänner under den perioden trots terapi. Inte många 19-åringar vill bara tala om sorg och döden. Det blev så jobbigt att hon valde att ta sig ur hela situationen genom att byta miljö och göra exjobb i ett land långt borta för att få distans. Sen kom hon hem men fick "börja om" med alla vänskaper och kände vid 25 att hon missat en massa saker/ kärlekar och att hon inte hade normalt kontaktnät för sin ålder.
Men efter det började resan tillbaka, för det var ju en glad och pigg tjej egentligen, men hon älskade verkligen sin mamma.