Jag ska bli farmor och min svärdotter vill inte träffas

Alla har inte samma syn på familjeliv. Precis som alla inte har samma syn på sex/relationer osv. Folk är olika helt enkelt. Ts svärdotter verkar inte bry sig om farmorn, och det är hennes val och beslut då. Jag som är utomstående kan förstå det (vilket är sällsynt), jag har ändå viss förståelse och empati för både flickvännen och farmorn. Men i slutändan måste flikvännen sträcka ut sin hand, eftersom farmorn redan har gjort sitt. Om de två ska träffas. Det måste ske för att båda vill det. Inte bara för att farmorn vill det, alla vill inte träffa/umgås eller ställa upp med att träffa sin svärmor. 

Men jösses, att kräva svar från någon, är inte rätt väg att gå. Det kan bli värre och sonen kan bli irriterad och skapa distans. Den vuxna sonen är inte skyldig någon förklaring, det är hans barn. Man kan inte få svar på alla i livet, och man är inte skyldig att förklara allt heller. Ni som kräver ?svar? verkar ha kontrollbehov av något slag. Låt sonen lyfta fram frågan om han själv vill det, annars inte. 

Jag hade kunnat acceptera det och gått vidare i livet, jag är realistisk, skulle det göra ont? Ja men livet går vidare. Jag anser att det är det är det vuxna paret, som bestämmer hur mycket och när och om man ska få träffa sitt barnbarn eller inte. Jag kommer inte vara en påträngande morföräldrer. Jag har ju själv haft min tid att med att ?skaffa barn?, det är då dags att låta svärdottern få bestämma över sitt eget barn. Jag tycker inte att man som morföfäldrar ska lägga i, man får backa undan. Det är bara att läsa hur mycket fall som helst där svärdöttrarna har problem med svärmor - sedan slutar det i skilsmässa för mannen/pojkvännen är vek och är en mammas pojke. Mammor som behandlar sina söner som småbarn är det värsta jag vet. Sönerna behöver bli en man och ta hand om sin fru, det innebär att frugan och barnen går före. 

Jag kommer bli en utmärkt mormor - då jag kan förstå svärdöttranas/ sönerna (det unga parets) behov av egen tid och självständighet, ingen svärdotter orkar med en jobbig svärmor i längden. Ett par som bildar en egen familj - ska fatta beslut ihop, gällande vem som ska få träffa barnet eller inte, där har mormor/farmor inget att säga. Man ska i tidigt skede hålla sig på god fot och spela sina kort rätt , så ökar risken att få träffa och umgås med barnbarnet utan problem.

Fast uppenbart tycker sonen att det är okej, med att farmor inte få träffa? Annars skulle han ju ha satt ner foten eller hur? Han kanske inte vill pusha sin flickvän, han kanske låter det falla naturligt med tiden. Varför vill ni tvinga sonen att låta farmor träffa barnet? Sonen kanske själv inte vill det. Det kan orsaka trubbel mellan sonen och flickvännen om ni pushar farmor att kräva svar från sonen. 
Och i värsta fall, kanske farmor aldrig får träffa barnbarnet. Sonen och flickvännen kanske gör slut osv, så lämna paret i fred. Låt dom få bestämma över sitt eget barn. 

Det spelar ingen roll om sonen har haft god kontakt med sin mor eller inte, flickvännen kanske inte bara är redo än. Man kan inte forcera möten. För vissa tar det längre tid att träffas osv. Att kräva svar, forcera möten skapar bara otrygghet och distans. Som svärmor måste man fatta det, annars kommer svärdottern att inte vilja umgås. Och det kan ta ännu längre tid då. Man får ha tålamod.

Jag märker att många här är alldeles för emotinella, men faktumet är att barnbarnet inte tillhör inte farmorn. En mormor/farfar har absolut inga rättigheter. Det är inget man kan tvinga sig till heller. Jag fattar att många tycker det är tråkigt osv, men vet ni vad, man kan inte få allt i livet. Acceptera det och gå vidare. Många mammor har svårt att släppa taget om sitt vuxna barn. Man måste göra det, låta det vuxna barnet få bestämma över sitt eget liv med sin partner. Hur mycket man nu än ogillar det, så måste det accepteras och respekteras.

Alla har inte samma syn på familjeliv. Precis som alla inte har samma syn på sex/relationer osv. Folk är olika helt enkelt. Ts svärdotter verkar inte bry sig om farmorn, och det är hennes val och beslut då. Jag som är utomstående kan förstå det (vilket är sällsynt), jag har ändå viss förståelse och empati för både flickvännen och farmorn. Men i slutändan måste flikvännen sträcka ut sin hand, eftersom farmorn redan har gjort sitt. Om de två ska träffas. Det måste ske för att båda vill det. Inte bara för att farmorn vill det, alla vill inte träffa/umgås eller ställa upp med att träffa sin svärmor. 

Men jösses, att kräva svar från någon, är inte rätt väg att gå. Det kan bli värre och sonen kan bli irriterad och skapa distans. Den vuxna sonen är inte skyldig någon förklaring, det är hans barn. Man kan inte få svar på alla i livet, och man är inte skyldig att förklara allt heller. Ni som kräver ?svar? verkar ha kontrollbehov av något slag. Låt sonen lyfta fram frågan om han själv vill det, annars inte. 

Förstår inte alla dessa vinklingar i denna tråd.
Jag är en mamma som stöttat mina barn och alltid haft god kontakt med deras vänner och vännernas föräldrar. Jag har aldrig sagt ett ont ord om sonens partner mer än sagt att det är roligt att de träffats, att vi ser fram emot att få besök av dem. 
Vem skulle inte känna vemod över att inte få träffa sitt nyfödda barnbarn? Nu menar jag vanliga mammor i 60 årsåldern som uppfostrat egna barn och inte betett sig illa. 
Det är klart att jag förstår att jag inte kan tvinga dem, att det inte är upp till mig, att det är deras tur att vara föräldrar nu, att det förmodligen finns något bakomliggande som inte har med mig att göra  mm 
Men trots allt det, det var inte så här jag trodde att det skulle bli. Och det är jag ledsen över. 
De träffar hennes föräldrar och jag hoppas att barnet får en god relation där. Jag kommer inte ta plats eller erbjuda mer.