Jag ska bli farmor och min svärdotter vill inte träffas

Åh gud det påminner om en tjej min bror hade en gång för många år sedan. Det sprack av förklarliga skäl men hon hade definitivt social ångest och kunde inte träffa folk trots att hon jobbade och hade pluggat mm. Men oss kunde hon inte träffa. 

Hennes pappa hade också något psykiskt problem. Så pass utåtriktad som min bror är så funkade det förstås inte i längden men de var ändå tillsammans i några år. 

Hur som helst. I ditt fall, TS, skulle jag inte göra någonting. Jag skulle bara vänta tills min son var föräldraledig och träffa mitt barnbarn själv med sonen. Det känns som en evighet men det är ändå inte länge tills barnet är stort nog att hälsa på och stanna utan mamma och pappa. 

Det kommer bli bra. Skit i tjejen. Hon har något slags problem och det kan ni inte lösa oavsett vad det beror på. 

Men sluta tränga dig på, det är ju hennes barn inte ditt. Hitta en ny hobby.

Mycket möjligt. Samtidigt så gissar jag att det inte är så vanligt att planera barn under de förutsättningarna. Eller acceptera att som partner ensam ta allt som gäller att behöva vara social för barnets skull. BVC, skolan, aktiviteter, kompisar och allt som kommer med barn i framtiden.
Vem skaffar ens barn med någon som vägrar träffa ens föräldrar? 
Något är riktigt skumt här.

Jojo, sen om några år sitter denna tjej och beklagar sig för att farmor inte vill sitta barnvakt åt henne...

Alltså fy faan för någon som missar sin mammas 90-årsfest!

Då ska man gå i terapi, på riktigt! 

Fy faan för dömande människor som inte förstår andras begränsningar. De borde gå i terapi. 

Det är en varningssignal! Det kan vara så att en person inte vill ha så nära kontakt med släkten, och det är ju valfritt. Men att aldrig träffa er är konstigt!

Funderar på din son. Hade ni problem i relationen under hans uppväxt eller var ni lite överinvolverade i honom? Så att han själv vill hålla nere kontakten med er?

Om det är hans partner som aldrig vill hälsa på, trots att de väntar barn, så kan man ju verkligen fråga sig varför. Och faktiskt oroa sig en del.

Ni kan inte åka till den andra staden och ta in på hotell. Och sedan bjuda ut paret på middag?

Människor kan se trevliga ut men vara knepiga i sina nära relatiioner på grund av den uppväxt som de har haft.
Det kan alltså visa sig bara i nära relationer. 

Det låter väldigt märkligt ts. Det är en sak om man dejtar och inte vill blanda in svärföräldrar för tidigt. Men väntar man barn och är sambos och har knutit kontakter med den enes föräldrar men inte den andres så är något skumt. Ni måste väl ändå ha pratat mer om detta med sonen? Tycker han inte själv att det är ett problem att hon inte känner er? Jag skulle vara orolig över det här förhållandet, låter inte sunt. Är hon blyg eller är hon kontrollerande, det förekommer ju. Eller är det sonen som inte vill och varför i så fall. Tycker ni har rätt att få veta. Att hon är blyg är inte längre en rimlig förklaring. Det blir svårare och svårare att ta kontakt ju längre tiden går. 

Gifter du med folk efter 1 dejt? 
Hur skulle någon som bara dejtar blanda in sina icke existerande svärföräldrar?

De dejtar inte, de är sambos och väntar barn.

Det är deras barn och inte dina barn. Du måste acceptera det. Vill dom inte ha dig i sitt liv, så måste du kunna gå vidare med. Många mor/farföräldrar kan lätt gå över gränser med och har svårt att acceptera gränser. Mitt tips: låt det unga paret vara ifred, vill dom bjuda in dig så kommer de göra det. 

Om den ena föräldern (eller båda) är otrygga och inte litar på svärföräldrarna, så gör det unga paret rätt som utesluter mor/farföräldarna ur barnbarnets liv, bara för att man är mormor/farfar så har man inte någon rättighet att få vara delaktig i barnbarnets liv, det finns vuxna människor som är olämpliga som barnvakt, återigen det är föräldrarnas val. 

Läste att det var någon som skrev ?tills de behöver barnvakt? - ursäkta, men barnvakt går att lösa på annat håll. Det finns mor/farföräldrar som inte vill vara barnvakt heller. 

Något ingen verkar våga skriva rakt ut är att sonen verkar ha blivit en toffel. Förlåt TS men ta den funderaren. Ni har inte träffat hans tjej alls och nu ska de ha barn och han visar inget som helst intresse att ni ska finnas i deras liv.

Kan det vara så att hans tjej säger hoppa och han frågar hur högt?

Det är dags att ta ett allvarligt snack med sonen!
Fråga rakt ut varför ni inte får vara en del av hans liv fullt ut. Fråga hur HAN har tänkt att livet ska vara efter att barnet är fött. Ska ni få vara en del utav det livet?
Fråga hur han tänkt att jul och andra högtider ska lösas.

Ni har väntat i två år på att något ska hända och han sticker huvudet i sanden som en struts. Nej, så gör man inte mot sina nära och kära

Inte så säkert att de är unga om TS är nära pensionsåldern. Mer sannolikt att de är i trettioårsåldern. 

Om ena föräldern har social ångest eller är otrygg på andra sätt hindrar det väl inte att deras son tar med sig barnet och hälsar på sina föräldrar när det är hans tur att vara föräldraledig. 

En sak som är viktig att förstå som förälder är att ens barn inte behöver ha samma relation till ens föräldrar som man själv har. Det är en egen unik relation och man gör bäst i att släppa taget om det hela (såvida inte mor/farföräldrarna är helt galna). 

Att de får en unik relation förutsätter ju dock att de spenderar tid ihop. Det känns ju ganska orimligt att ts i det här läget skulle kunna ha barnet själv på övernattningar. 

Jag kan förstå att alla inte alltid vill vara med på
släktsammankomster eller följer med varje gång, men att aldrig nånsin träffa svärmor låter jättekonstigt. 

Ts, Har du verkligen inte fått någon förklaring av sonen när du frågat? 

Okey. Så sonen har haft en flickvän i två års tid, och TS har aldrig träffat flickvännen/sambon...

Frågor till TS. Hur har det sett ut med tidigare relationer för er son..? Har han haft flickvänner tidigare..? Du nämner att det finns kompisar etc, men hur har det sett ut med just flickvänner..?

Hur gammal är sonen och sambon..?

Som sagt, om man är i ett tidigt dejting-stadie så kanske man varken berättar, eller "visar upp" en potientiell blivande partner. Än mindre om man bor ett par timmar bort. 

Men nu, när det gått två år, och de även väntar barn. 

Som sagt, jag tycker att något verkar lurigt. Att skylla på "blyghet" låter lite märkligt. Visst, sen kan det finnas en "värre problematik" i grund; social fobi, ångest etc. Men hur ställer sig din (TS) son till det isf..?

Om jag vore TS så skulle jag fokusera mer på sonen, och mindre på "svärdottern", utifrån varför ni hamnat i den här situationen att ni inte verkar kunna träffas, att ni inte verkar kunna, eller få vara en "del" i deras liv, i princip överhuvudtaget...

Bor man på lite avstånd så blir det normalt sett lite annat, det kan gå längre tid mellan tillfällena, man får kanske ha mer kontakt "digitalt", men att sonen kommer hem ibland, men inte har med sig sin sambo (ever!) det låter lite smått märkligt...

Var klämmer skon kan man undra..?

Håller med, bra skrivet. 

Vi är alla olika som individer och har alla skilda åsikter, tankar och reflektioner. Att ni önskar användarnas syn är bra men ta också egna beslut som ni kan leva med. Din makes förslag om en spontant hembesök ser vi inget fel i. Det värsta som kan hända är att er son blir arg eller att hans sambo skulle säga ifrån. Men då vet ni med all säkerhet och kan arbeta utifrån detta. 

Alternativt att ni ger ett ultimatum till sonen där ni säger att han inte är välkommen över själv tills dess att han kommer med sin sambo. Som det låter så har han god relation till er som föräldrar och kommer få skuldkänslor över situationen och bidrar till att ni kan prata öppet om det. Med möjlighet att ni får ses allesammans. Om han blir upprörd och pratar inte med er - så kan ni alltid be om förlåtelse. Men utifrån dina kommentarer så verkar han vara nära er. 

Hade vi varit i er situation hade vi gjort ett spontant hembesök. Det är vi som växte upp vårt barn och det är vi som ska leva med detta. Folk kan ha åsikter men vi skulle hellre vara vetandes än ovetandes än att bara "acceptera" att ens barns sambo vill inte ha er i sitt liv. Ni borde få höra detta från 'henne'. 

Varför vi skriver 'henne' är för att vi utgår ifrån ditt inlägg och era kommentarer om bilder/videon han delat etc. att det är en tjej. Samtidigt skrev du också att du aldrig pratat med henne. Tänk om han är gay och inledde med en vit lögn om en tjej och detta har bara rullat på med tanke på den relation ni har. Vet inte om ni är öppna med det som föräldrar. Det kan tänkas långsökt men man sett och hört om detta väldigt mycket på senare tid. 

Lycka till!

Man kan ju spekulera väldigt om detta, utan att fråga tjejen ifråga själv så lär man aldrig få ett svar. 

Kanske har TS eller hennes man nån form av personlighetsstörning som gör att de inte förstår att sonen inte vill blanda in dem i sitt "nya liv".

Eller så lever sonen och hans tjej i en flersam konstellation som blir jättesvår att förklara, kanske är det inte ens säkert vem som är far.

För oss som är iaf närmare pension (62) så är folk i trettioårsåldern unga.

Mitt äldsta barn är 40, min sladdis är 27 och jag är 62.

En trettioåring, för mig, är väldigt ung.