Inom vilka områden kan du inte låta bli att jämföra dig med andra?

Jag undrar om de som är avundsjuka/jämför sig med andra som är bättre/har det bättre än de själva om de även ser ner på dom som har det sämre/har lågstatusyrken än de själva? Bara undrar, för det måste ju ändå ha en korrelation tycker man? 

I så fall, vilken grupp dras dom till? De som har det bättre eller de som har det sämre? 

Personligen har jag det ganska så bra i mina ögon och jag känner oftast mer beundran för de som är bättre, har bättre utbildning och yrken. Mer så än avundsjuka. Utseende är inte så viktigt, vem som helst kan fixa till sig själv om så behövs med träning, klädsel och plastikkirurgi, hårförlängningar, lösögonfransar osv.
Jag ser inte heller ner på de som har det sämre än mig förutom om de är riktiga vrak med kriminalitet och droger i bagaget, är med i diverse sjuka sekter osv. Förutom det så ställer jag mig oftast på the underdogs sida, i alla fall framför människor som KimK (dåligt exempel kanske, men det var vad jag tänkte på först). 

Nätet slocknade men jag är glad att se att det jag skrev fanns kvar.
Stå på dig , ta hand om din familj. De behöver dig som du behöver dem. 
Detta är anledningen till att jag varit anställd istället för egen.
Du verkar dra åt rätt håll och hoppas du reder ut din situation, Verkligen!

Kan nog gå åt båda hållen. Men på det stora verkar det som om mångas behov av att "klättra" är för att de vill kunna se ner på de som har det sämre/ har sämre förutsättningar. Det är ju idag hemskt vanligt att t.ex. folk som klättrar i karriären säger upp bekantskapen med tidigare vänner och bekanta de hade när de var "lägre ner", för att de anser att de inte längre har något gemensamt med dessa.

Avundsjuka uppåt och kanske ett behov av att få andra under sig för att framstå som bättre, vilket vi har sett tydliga exempel på på sociala medier, där folk verkligen jämför sig med varandra. Människor är ofta inte så "goda" som man kan tro. Status, pengar och materiell standard förblindar många.

Varför ser du då ner på människor som varit i missbruk? Kriminalitet kan jag förstå, men ofta är det ju tragiska livsöden det handlar om. Jag är nog för mycket empat för att kunna se ned på såna människor.

Fina ord.
Tack.
Ska försöka tänka lite mer så.

Jag jämför mig oftast med folk jag upplever är på samma nivå som jag själv eller möjligtvis lite bättre. Är jag ny på något jämför jag mig med andra nybörjare, inte med experterna. Visst kan jag ha som målsättning att komma till samma nivå som experterna (antar att det tekniskt sett innebär att jag jämför mig med dem) men det faktum att jag inte är där än får mig inte att må dåligt.

Jag är avundsjuk på de som hittat ett intresse som de brinner för. Jag har provat så många olika saker men tröttnar alltid fort, det enda jag hållit i helhjärtat är att ha ett organiserat hem som alltid är städat.

Min man skulle kunna sitta vid sitt instrument i timmar om det gick, min ena vän kan måla hela dagen, min bror vill ägna sig åt sin sport jämt men jag står knappt ut med att stanna en hel konsert. Tappar intresset efter en timme.

Fördelen är väl att jag är småbra på ganska mycket, kan spela några instrument och sjunga halvbra, kan bollsport hyfsat, åka slalom ok, är ganska utbildad mm. Jag kan inte måla eller teckna, där är jag usel men resten är helt ok.

Jag tänker att det faktiskt kan vara så att man inte har så mycket gemensamt längre. Jag tjänar bra. Råkade ha rätt intressen samt en hel del tur. En bekant är lågavlönad. Jag har alltid tjänat bättre än henne men ett byte av jobb har resulterat i att min lön har gått upp rätt rejält de senaste åren medan hennes har stått relativt stilla.

Jag ser absolut inte ner på henne för det, men däremot fyller ekonomi mycket av hennes tankar och hon vill gärna klaga på sin lön. Det gör att mycket saker som är problematiska för mig och tar mycket energi i min vardag känns som lyxproblem eller som skryt.

Ett exempel är att hennes jobb kräver fysisk närvaro och för henne är det lyx att kunna jobba hemifrån. Jag som sitter nästan 100% på distans upplever däremot problematiken med att aldrig träffa kollegorna fysiskt.

Då måste jag fråga vad du har för jobb som kan jobba hemifrån hela tiden, 100%? Låter lite märklig faktiskt, att aldrig vara på arbetsplatsen.

Den vän klagar väl såklart för att pengarna inte räcker till allt hon vill ha och behöver. Klart det då blir ett lyxproblem för dig som har råd..

När jag var yngre var jag extremt ambitiös och var på väg att göra karriär. Då jämförde jag mig med andra inom mitt område och strävade alltid uppåt.

Sedan kraschade mitt liv helt pga en man som är mitt livs största misstag. Då handlade mitt liv bara om överlevnad för mig och mitt barn (polisanmälningar, vårdnad och umgängestvister etc ). 

Jag slutade bry mig om karriär och status och fokuserade på mitt barn. På ett sätt var det en lättnad att inte sträva efter att vara perfekt och bäst längre. 

Idag jämför jag mig med vänner och kollegor som har kärnfamiljer. Det fanns varken tid eller ork för mig att börja om med en ny man. Jag sörjer att jag inte kan ge min son det, att han inte har några syskon eller en bonuspappa.

Sonen mår inte så dåligt över det, han vet ju inget annat, men jag hade så gärna velat ha fler barn. Nu är det för sent.

Jag kan vara avundsjuk på vänner och kollegor som har allt det där. Jag undrar hur det är att ha en partner som man har delat så många år och upplevelser med och som är ett stöd i föräldraskapet. Jag saknar någon att dela glädje och oro för sonen med, någon som känner ett lika stort ansvar för honom som jag och det kommer aldrig att hända. 

Skulle gissa på att det ligger på 90-95%, lite varierande från år till år. Jag tillhör Headquarters på ett större, internationellt företag. Jag är ensam i min roll i Sverige och mina kollegor sitter utspridda i olika länder så att träffas är lite av en utmaning. Hade jag fått välja så hade jag träffat kollegorna åtminstone ett par dagar i veckan, men teleportering har tyvärr inte uppfunnits så restiden omöjliggör det.

Tro mig, jag vet att jag har haft tur som fått den lön jag har. Har ärligt talat fortfarande svårt att fatta det. Däremot betyder det inte att mina utmaningar inte är verkliga bara för att de inte har med ekonomi att göra och jag har också behov av att prata om dem. Jag drar mig dock för att prata om dem med min bekant eftersom hon har svårt att sätta sig in i dem/jag upplever att jag skryter.

Hur kan det upplevas som "skryt" att du bara berättar om ditt jobb? Hon måste vara ganska bitter?

Jag anser att missbruk är aktiva val man gör, oavsett barndom/livsöde. Jag växte upp med en alkispappa, antagligen därför som jag inte kan med missbrukare.