Kris, depression eller vad?

Hej på er!

Jag kände att jag ville dela med mig lite av hur mitt liv ser ut just nu.

Jag är 38 år gammal och har två barn på 12 och 14 år. Den senaste tiden har jag känt mig ordentligt nedstämd. Jag har alltid varit en orolig själ och har brottats med psykisk ohälsa på olika sätt genom livet.

Min barndom var ingen höjdare. Jag växte upp i en dysfunktionell familj där man pratade så lite känslor som möjligt, visade så lite kärlek som möjligt, och där det mesta kretsade kring pappas missbruk. I skolan var det mobbning och utanförskap, så starten på mitt liv var tuff.

När jag var 23 blev jag gravid, och det var då min hälsoångest började. Den har funnits med i ungefär 14 år nu. De senaste fyra åren har den eskalerat, och jag sökte hjälp via psykiatrin och fick gå KBT ? vilket faktiskt var första gången jag tog kontakt med vården på det sättet.

Just nu försöker jag hantera barnen, som har mycket konflikter. Särskilt den yngre är ofta uppkäftig, arg, nonchalant, säger elaka saker, slår och svär. De orden han säger kan vara så fruktansvärt sårande. Jag lägger ner så mycket kärlek, värme och energi för att ge mina barn en barndom som inte liknar min ? men jag känner att jag börjar tappa orken. Jag känner mig likgiltig. Det känns ibland som om mina barn inte älskar mig och att jag inte räcker till.

Efter år av elaka ord och kränkningar känner jag mig mentalt nedbruten. Jag känner knappt igen mig själv längre, som att jag ser mig själv genom en glasruta. Livet rullar på ? men för vilken nytta? Jag vet att jag borde vara ?nöjd? och ?lycklig?, och jag är tacksam, men jag känner mig ändå tom.

Jag lever med barnens pappa, men vår relation är i princip död. Vi bor tillsammans men är otroligt olika. Han kan inte prata känslor alls, så jag kan inte dela något med honom.

Mitt arbete är tråkigt och jag utvecklas inte där. Samtidigt har jag ingen ork att söka nytt jobb, träffa nya människor eller börja om. Jag är konstant trött, har huvudvärk, sömnproblem, ledvärk och ångest. Läkarna hittar ingenting och hjälper mig inte vidare ? så jag får försöka klara mig själv efter bästa förmåga.

Finns det någon där ute som känner som jag? För just nu känner jag mig ensammast i hela världen.