Om dina barn inte har vänner

Helt ärligt vet jag inte hur mina föräldrar skulle ha insikt i om jag får hälsningar eller inte, om jag inte själv nämner det? Samma med när jag träffar vänner. 

I min familj pratar vi med varandra. Man märker ju dessutom om någons telefon plingar till eller för all del aldrig plingar till. Man kanske säger att Lisa önskade trevlig midsommar till alla när man kollar notiser i sin telefon. Man berättar att i helgen var man på middag med den och den eller på en fest hos Kalle. Menar du att ni aldrig berättar sånt där i din familj? 

Dessutom umgås vi ibland en hel dag eller kväll eller tom en helg och då märks det ju också om någons telefon är tyst eller plingar till ibland. 

Många kör på avstängt ljud och sms kan lika gärna vara reklam. Ja, vi kan nämna det ibland men jag har ingen aning om hur många hälsningar de faktiskt får när de fyller år och de har ingen aning alls om hur många jag får.

Nu nämner jag att jag träffat person x om det kommer upp men att jag träffat person x 4 gånger senaste månaden, att jag träffat en kille på några dejter? Nej. De behöver inte veta allt om mitt liv så sällan sånt kommer upp. Träffar mina vänner enormt sällan så inte som exemplet men jag antar att de tror vi träffas oftare.

Om ni pratar med varandra så vet du väl vad de tycker om att du inte har vänner?

jobbigt om ens föräldrar är så taktlösa...

Mmm exakt så. Därför undrar jag vad de kan tänkas ha för tankar om det här inombords som de aldrig skulle säga till mig. 

Jag har alltid min telefon på tyst så i så fall tror folk väl att jag inte har vänner, fast anledningen är att jag blir helt förstörd i skallen av allt plingande annars.

Har fyra vänner som spammar mig med text och roliga filmer och memes och artiklar typ dagligen, och sen ett gäng som hör av sig lite mer då och då.

Varför ska du tänka på det, låter som självplågeri? Är du inte nöjd med att inte ha vänner är det jobbigt nog för dig och är du nöjd, varför fundera?

Jag har inga vänner. Inga föräldrar heller för de dog när jag var ung. Ingen släkt.
Jag har en katt.

Om mina vuxna barn skulle stå utan vänner så skulle det göra ont i mig, men jag kan ju inte gärna gå till deras arbetsplats och kräva att någon ska leka med dem heller. Så det är väl bara att ta livet som det blev

Mina föräldrar har faktiskt äntligen gett upp tjatet om att jag ska ha vänner och jox. Något jag aldrig varit intresserad av, men de gjorde ett jäkla ståhej över när jag var barn.

Tänk att bara en enda person -qwerty- har lyckats svara på frågan jag ställde. Varför ifrågasätter ni så mycket annat? Vad är det som är så svårt med att svara på frågan? 

Vad ledsen jag blir för din skull. Men en katt är inte fy skam. Katter är underbara!  
Träffar du människor i sammanhang som på ett arbete eller hobby så att du får lite social interaktion på så vis? Har du barn eller menade du hypotetiska barn i ditt svar till mig? Jag hoppas att du gör julen mysig för dig och din katt även om det bara är ni två. Ta hand om er.

Diskussionsforum, vet inte om jag vill be om ursäkt för att ämnet var intressant och jag ställde följdfrågor... Det är som sagt väldigt svårt att veta både om ens vuxna barn verkligen är totalt ensam och vad denne tycker om denne inte säger något. Likaså är det svårt som vuxet barn att veta om föräldrarnas umgänge om de inte säger något. Självklart önskar en förälder att barnen ska ha allt barnet önskar, vuxet eller inte men att analysera något som barnet inte själv tagit upp är ju helt galet. Oroa sig kan en förälder alltid göra men att barnet ska tänka på vad föräldern ev tänker på? Ja. Det låter mer som självplågeri. Jag vet hur lätt det är att fastna i så därav mina kommentarer.

Om mitt vuxna barn inte har några vänner så är jag ledsen föt mitt barns skull. Om hen vill ha vänner det vill säga. Beroende på vår relation skulle jag ta upp ämnet lite försiktigt för att se om hen vill ptata om det.

En sådan relation har jag aldrig haft och vill aldrig ha med min pappa. Min mamma gick bort för 10 år sedan och vi hade aldrig heller en sådan relation. Sa jag något till någon av mina föräldrar som visste den andra det direkt eller halva släkten. Nej tack. Skvaller är jag inte intresserad av att på något sätt vara delaktig i!

Hur mitt sociala liv ser ut har min pappa inte med att göra. Vi träffas inte särskilt ofta heller. De gånger vi träffas ligger min telefon i min väska eller på tv bänken. Jag bryr mig mer om besöket än om telefonen.