Vad är det som gör att du väljer att inte hjälpa en person som har det svårt/ jobbigt?

Det beror väl på vad som krävs. Jag kan inte ersätta professionell hjälp eller ge upp hela mitt egna liv för att passa upp och finnas 24/7 för någon. Vill man så försöker man väl finnas i den mån det är rimligt, sen om det är tillräckligt eller inte.
Har haft kompisar som blir snorförbannade för man inte svarar i telefonen dygnet runt, släpper allt för att finnas för dem. Det är ohållbart.

Jag menar givetvis inte att man ska uppoffra all sin tid för personen, eller acceptera telefonterror dygnet runt. Jag menar mer om ni skulle bry er alls och på vilka sätt ni skulle göra det.

Självklart skulle jag hjälpa om jag kan. Men inte hur mkt som helst, vederbörande har själv ansvar för att söka adekvat hjälp. 
Så det beror helt på vad för problem de har. Har just nu en kollega som mår dåligt pga sin nya chef. Jag kan inte göra något åt situationen, men jag ställer upp som bollplank, lyssnar och tröstar. 

Jag blir ofta tillfrågad om råd i personliga frågor och jag kan ge råd men struntar folk i dem och sen kommer och beklagar sig när de har ställt till det kan jag tröttna.

Jag har lånat ut pengar till 3 månader hyresdeposition räntefritt (2 ggr), kört flyttlass akut, donerat möbler och elektronik, gett datorhjälp, passat lessna barn och djur, bidragit med matkassar, slagits med myndigheter och universitet, fixat råd från utbildad jurist gratis för andras räkning och sett till att en unge fick hjälp inför studenten då mamman prioriterade att åka på resa själv istället för att hjälpa dottern med kläder och sånt. 

Det jag får tillbaka är inte sällan mer gnäll och "vänner" som slutar höra av sig så fort de har halvt koll på sitt liv igen. Kanske skäms de. En grät och ville be om ursäkt när jag redan hade fått nog. Mitt uppenbarligen orimliga krav var att personen skulle ringa och berätta hur det gick och att hon levde typ, det hände inte på 10 månader. 

Deras barn är dock bättre på att visa uppskattning än de själva är och jag har kontakt med två nu vuxna barn från olika familjer vars mödrar jag inte längre träffar. De tvingades bli vuxna för fort eftersom deras föräldrar hade problem. Jag är deras livlina- om de skriver till mig en dag och måste komma bort från sin kille så sätter jag mig i bilen och kör tvärsöver landet och hämtar dem.

Just nu stöttar jag en ung mamma som försöker få vara kvar i Sverige och få igenom skilsmässan från mannen som dricker för mycket, har misshandlat henne och betett sig illa mot barnet. Han sa inte ens hejdå till barnet förra gången han försvann, har inte hört av sig alls eller frågat något om barnet på över 6 veckor men nu tycker han plötsligt att han ska ha delad vårdnad om en tvååring.
Han är hotfull och jag har sagt att hon måste ringa mig om han ska komma dit i jul, de får inte vara själva. 

Måste finnas många olika orsaker och ibland kombinationer av flera orsaker. Ibland kan man gissa på den personens personliga orsaker, ibland inte.

Människan är ftån blrjan disponerad för att hjälpa andra som de känner, men också för att själv överleva på ett bra sätt.

Om man är i den situationen att man tycker att man får för lite hjälp/stöd skulle jag börja med självrannsakan. Det finns anledningar till att det är som det är, annars skulle det inte vara så. Om jag skulle känna för min del att anledningarna var obegripliga - de borde självklart ställa upp - så skulle jag försöka vända kritiken till självreflektion. Frågan i sig själv tyder på oförståelse för hur andra har det/tänker. Den förståelsen måste man öva upp hos sig själv och därefter sätta förväntningar på andra. 

Vad vi tycker att man bör göra i den situationen bör göra, det var inte frågeställningen.

On Topic:

-att jag upplever att personen inte bryr sig så mycket om mig
-att jag själv mår för dåligt
-att jag upplever att personen lyssnar eller har lyssnat för dåligt
-att jag upplever att personen inte vill anstränga sig (alltså INTE att personen inte har orken/resurserna)

Men har hänt att jag försökt hjälpa ändå. Men det här är anledningar som KAN få mig att låta bli.

Hur mycket man kan eller vill göra varierar förstås från individ till individ. Men alla kan göra något. Gör man ingenting trots att man påstår sig tycka om och bry sig om personen skulle jag säga att man lider av någon form av empatistörning. Alternativt en total oförmåga att föreställa sig själv i andra människors situationer.

generellt är jag hjälpsam mot min omgivning men jag kan se flera situationer där jag skulle säga nej;

Om personen hamnade i samma typ av kris gång på gång och förväntade sig att jag skulle lösa det.
Om jag upplevde att relationen var helt ensidig och bara när personen behövde hjälp
Om jag själv hade fullt upp med prövningar och ingen tid eller egergi över
Om jag insåg att den hjälp jag kan ge inte på något sätt var tillräcklig eller rätt hjälp. 

Saker om skulle minska min vilja att hjälpa
Personen söker inte eller tar inte emot professionell hjälp
Personen försöker inte ens ta emot mina råd och förslag
Det skulle innebär att mitt liv havererar
Jag har frågat om hjälp och stöd tidigare men inte fått
Det är uppenbart att det inte är hjälp personen vill ha utan bara uppmärksamhet

Beror på hur situationen ser ut och vilken relation jag har med personen. Sånt som skulle få mig att backa är till exempel diagnostiserad psykisk ohälsa av något slag men vägrar ta medicin eller ha vårdkontakt. Då tar man inte eget ansvar. 

Problem som upprepas trots att man gett sitt stöd I liknande tidigare situationer som någon nämnde. Då tappar man motivationen att hjälpa.

Tror det är viktigt att man sätter gränser för sig själv. Annars är det nog risk för att man blir medberoende i personens problem och det hjälper nog ingen.

Det klart jag skulle bry mig! Bryr man sig inte alls om en släkting, vän eller bekant mår dåligt, är det nog något fel med empatin.

Hur mycket man kan finnas där och hjälpa och stötta, är däremot individuellt. Det beror väl på vad det gäller och hur ens eget liv ser ut. Ingen kan göra allt, men de flesta kan göra något.

Jag och min syster turades om att hjälpa vår mamma när hon blev sämre, innan hon fick komma till en palliativ avdelning. Jag tog även ledigt från jobbet. Men det var bara tillfälligt samt en akut situation, och inget jag skulle kunna eller vilja göra för vem som helst.

Jag har även suttit timmar i telefonen ibland med någon som varit ledsen, jag har skjutsat hit och dit, jag har ställt upp som akut barnvakt, uträttat ärenden. Kan jag så hjälper jag till, men jag har egen familj så det får inte gå ut över dem eller min hälsa.

Tyvärr är jag ganska dålig på att själv be om hjälp och stöd, men ändå ofta fått det när jag har behövt det.

Ibland måste man kanske dra en gräns även av andra skäl. Som när man hjälper och ger råd och personen ändå upprepar samma misstag och sedan vill ha hjälp med att städa upp i röran. En del lär sig aldrig, andra utnyttjar sin omgivning. Och vissa behöver nog helt enkelt annan typ av hjälp.

Sorgligt och upprörande att höra. Ja, har själv erfarenhet av att ha hjälpt och stöttat människor i kris och nöd, men inte fått något eller väldigt lite igen. Ibland knappt ens ett tack.

Så ibland förstår jag folk som har valt den "egoistiska banan", de kanske helt enkelt är trötta på att ställa upp för folk som aldrig visar tacksamhet eller ställer upp tillbaks.

Känner väl igen det där. Vissa verkar inte hört det där med att man kan inte göra på samma sätt om och om igen, och förvänta sig ett annat resultat. Tror dock att vissa är så fast i sina rutiner och slentrianmässiga beteenden att de inte förstår hur de ska kunna göra saker annorlunda. Människan är ju generellt ett vanedjur.

Kan relatera. Hade en släkting som hade sådan psykisk ohälsa att han inte kunde ta hand om vare sig själv eller sitt hem. Vi som stod nära honom uppmanade honom hela tiden att lägga in sig, men han vägrade, för han trodde att om han skulle bli inlagd skulle det bara bli ännu värre. Dessutom sade han att han behövde någon att prata med på nätterna, när det kändes som värst, och han hade hört att man inte får prata med personal på nätterna på psyket, eftersom alla förväntas sova då.

På något sätt och med tiden redde han dock ut det själv och idag är han starkare än någonsin. Kanske behöver vissa ta itu med sin skit själva, utan att förvänta sig att omgivningen ska hjälpa. "Själv är bäste dräng".

Många kanske har erfarenheter av att ha velat hjälpa och hjälpt personer som inte velat bli hjälpta, och då kan man förstå om de lessnat, men generellt så, säger man att man bryr sig om någon, ska man visa det också, annars är det ju bara tomma ord,

Har försökt hjälpa en polare att få iordning på sitt liv men han faller tillbaka i samma trall gång efter gång så nu är det slut med stöd från mig. Jag är tillbakadragen annars när det gäller att hjälpa andra utanför familjen. En hel del människor vill ha pengar och hjälp men de är inte beredda att ändra på sitt leverne för att bli självgående.  

Ja jag sa egentligen till mig själv att det var slut med den sortens insatser efter förra varvet, men jag kunde inte se den unga skärpta kvinnan på jobbet vara så ledsen över situationen med mannen att hon riskerade att sabba sina chanser till fast jobb och att kunna stanna i landet.