Föräldrar till barn med stor skolfrånvaro

Låt oss gissa, alla vill inte flytta till Åland.

Fast nu fastnar du på det. Jag tog upp många andra alternativ?. Jag vill inte heller flytta till Åland. Men det står inte mellan Åland eller att inte gå til skolan. 

För att det ofta är det enda kommunen har att erbjuda.

För att få plats på en specialskola, om det ens finns någon, behöver man ha "rätt" diagnoser.

Och det behöver inte vara en specialskola vi pratar om utan enbart en annan skola. Ganska stor skillnad på en kommunal kaos skola (alla kommunala skolor är inte kaos kan jag understryka) och att välja en Montessoriskola.

Montessoriskolan kan vara något som inte passar alla och samma sak med den kommunala skolan. Jag förstår inte varför man står och slår huvudet i väggen bildligt talat. Skolan som barnet går på funkar inte och därför funkar inte skolan för ens barn låter det som. 

Jag skulle aldrig livet välja en specialskola som förstahandsval iaf. 

Ja för det var det enda vettiga. Ett barn som har svårigheter med att gå till skolan kan samtidigt ha saker där som gör det vettigare att stanna kvar och försöka där för problemen behöver inte försvinna vid skolbyte. Det sällan gör även om vissa skolor kan ha andra filosofier. Montessori kan passa vissa men långt ifrån alla. Det finns inte så många alternativ alls när det gäller barn som bränner ut sig i skolmiljö.

Ja de borde ju spendera sin tid med att hemundervisa sina barn efter jobbet, så barnen iallafall har en rimlig chans att kunna tenta av skolämnena i framtiden, och inte spendera sin fritid som sk influencers. Har de svårt att hinna med att jobba, borde de inte hinna med att ständigt uppdatera sina internetkonton.

Och de 'influcensers som gjort en karriär på att ha barn som inte går till skolan' vill ju inte att barnen återvänder till skolan, då forlorar de ju sina jobb. 

Kassa foräldrar båda grupperna.

Jag blir ännu mer beklämd att läsa att det faktiskt finns föräldrar som gör "karriär" på att prata om sina barns problem officiellt. 

Kan några exempel länkas?

Tro mig, jag kan tycka att det känns långt över gränsen, även om inte alla dessa personer visar upp sina barns utbrott på film så kan jag tycka att det är rätt gränslöst. 

Jag har själv NPF och hade en tuff skolgång och hade allmänt tufft med mig själv. Men hade mina föräldrar pratat sådär med mig, om mig och lagt ut mitt psykiska mående på nätet och åkt runt och föreläst om hur det är att vara NPF mamma..? jag hade blivit galen på min mamma om hon gjort en sån sak. Förnedrande. 

Jag vill inte sprida sånt vidare. Men många skapar digitala utbildningar och föreläsningar både digitalt och praktiskt och det är deras jobb och innehållet är att ha barn med NPF och att ha problematisk skolfrånvaro och innehållet är att prata om sina barns svårigheter. Men det är väldigt kopplat till deras personliga resor.

Det finns ju faktiskt även utbildade psykologer som pratar om sitt jobb men även har barn med särskilda behov som de pratar om ibland också och det blir inte lika privat och så. 

Anledningen till att vi inte har bytt skola är:

att barnet har en massa kompisar där och kompisarna gör det lättare att kunna gå dit. De har varit till stor hjälp. Att som tonåring med psykisk ohälsa behöva börja om socialt från noll skulle vara otroligt tufft. Det är ju så att fokus trots allt primärt ligger på att barnet ska må bra. Att ta bort det som främjar psykiskt välmående (vänner, invanda och trygga miljöer mm) gör knappast återhömtningen och återgången till ett normalt liv lättare. 

Vi har byggt upp ett fungerande samarbete med klassmentor och elevhälsa och skulle vi byta skola hade vi behövt börja om från början med det. Nu känner skolpersonalen oss och barnet. Och barnet känner sig trygg med skolpersonalen - och det är en förutsättning för att kunna vända skutan. För många av de barn du pratar om tar det längre tid att bygga upp trygga relationer, så att ha långvariga trygga vuxenrelationer i skolan är jätteviktigt och finns de bör man inte ta dem ifrån barnet.

Det är också så att vi inte bor i en storstad och då finns det inte en massa skolor att välja mellan. Att flytta är inte rimligt med tanke på att familjens sociala liv - inklusive det aktuella barnets - finns här. Det känns verkligen inte ok att rycka upp syskon från hem, vänner, aktiviteter och skola för att det ska bli bättre för en familjemedlem. Syskon till barn med problem har också rätt till ett bra liv.

Barnets fritidsaktiviteter är också jätteviktiga för skapandet av ett normalt liv trots jobbiga omständigheter och även där finns goda relationer till tränare och klubbkompisar som är viktiga för den mentala hälsan. Att ta bort allt detta skulle vara väldigt kontraproduktivt. 

Skolan vårt barn går på har gott rykte och jag vet familjer som bytt till vårt barns skola av det skälet. 

Kort sagt: problematiken hos barnet finns där oavsett vilken skola hen än går på. Idag hemundervisar vi så gott det går. Man behöver inte bo på Åland för det. Men som sagt behöver vi ju jobba och få in lite pengar också. Vi skulle inte bli rikare av att bo på Åland utan även där skulle vi behöva jobba för att försörja oss. 

Sen det här med att fläka ut ens barns privatliv på nätet - det tycker jag är förkastligt oavsett om barnen har problem eller inte. 

Samtidigt är det bra att det blir synligt hur det är för de här familjerna. De har ju alltid funnits (om än i mindre omfattning), men tidigare har de inte synts. Men vill man synliggöra problemet måste det göras på ett sätt som inte drabbar barnet. Jag skulle aldrig, aldrig visa upp mitt barn offentligt och berätta en massa privata saker om hen. 

 

 

Det jag tycker är värst är att de utlämnar sina barn och barnens mående så fruktansvärt mycket. De kan skriva väldigt detaljerat om barnens tillstånd, utredningar, medicinering och annat. Helt utan anonymitet, och barnen kan inte varken samtycka eller neka samtycke. 

Överhuvudtaget människor som har sina barn som små cirkusapor att tjäna pengar på, det borde vara förbjudet. 

Sen är det inte så enkelt med dessa barn som du verkar tro, och byta skola är inte heller nåt man bara gör sådär lättvindligt. 

Så bra skrivet!
Jag känner igen mig precis i allt och framförallt det med att behöva börja om med nya mentorer osv.

För vår dotter hade det varit helt orimligt att byta skola i högstadiet då hon led av social fobi. En ny skola hade varit katastrof.