Reflektioner – söker perspektiv utanför min egen krets

Detta sticker ut, du borde inte tagit ansvaret själv utan insisterat på delat ansvar tidigare:

Ganska tidigt tog jag en roll som den som strukturerade vardagen, tog ansvar för praktiska saker och försökte lösa problem genom samtal och konkreta lösningar. Det fungerade till viss del, men med tiden blev ansvarsfördelningen allt mer ojämn.

Tack, jo jag har ju insett det nu och det är väl något jag får ta med mig i framtiden.  Tyvärr var jag väl rätt blåögd och trodde mer på vad som sas än vad som senare visades.

Förutom det som sgts om att vara tydlig med ett gemensamt ansvar flr relationen så undrar jag om du överhuvudtaget lät fin partner få ta plats i relationen ?  Av det du beskriver (vilket iofs kan vara fel) så får jag känslan att din partner gav upp nånstans på vägen för att dennes sätt inte dög, inte fick plats , inte accepterades.  Your way or the highway ....lite så..  

Att ta plats som projektledare har också tyvärr  en ful tendens att bli envåldshärskare där partnern inte får ta plats . 

Jag har varit den partnern som inte fick ta plats och jag gav upp till sist när jag liksom slutade synas och höras  och det blev med tiden en osund relation som gränsade till dysfunktionell.  

Jag var så ledsen och trött på att inte ses som jämlik.  Var jag ledsen av nåt problem oavsett hemms eller på jobbet eller barnen fick jag rätt snabbt en lösning i knät och jag blev automatiskt förminskad och klappad på huvudet... istället hade jag velat bli bemött med respekt,  ett lyssnande öra, en kram och en pepp att jag löser det ..För självklart kunde jag lösa det. Jag ville bara ha medkänsla och ha rätt att få sucka lite.  Håll käften och krama mig liksom.. 

Ja du fattar min tankegång...

Absolut, jag fattar din tankegång. Jag har själv varit i sådana relationer och funderat på om det var fallet här.
Men här var det partnern som var en idéspruta, var den med massor av ideér och önskningar, men väldigt lågt intresse då det kom till att genomföra eller förverkliga dem, speciellt om det innebar "tråkiga" moment.  

Bäddade säkert för det själv genom att inte sätta gränser tidigare och kräva ansvar i även genomförandet. Men som sagt, tar det med mig

Det skulle kunna varit jag.. det här med att man hamnar i ansvaret, både pga man vill o behöver men sen blir det till en vana o ett sätt att leva, man släpper kanske inte in o det blir större glapp. Jag hade själv önskat se hur någon annan hade hanterat min situation för att lite se hur någon annan hade hanterat o känt. Förändringsvilja, om viljan kanske finns men det finns en okunskap att lyckas.. kanske delvis från båda håll.. ifrånväxta.. du tog steget till slut?! Var orsakerna ansvarsfördelningarna?

Hm, jag undrar om din partner kanske har för stora förväntningar på sig själv och blir överengagerad ibland?

Jag har en stark prestationsmotivation på jobbet, och det har gått före allt i perioder. Jag har även andra engagemang av mer frivillig karaktär. Eftersom jag har ett krävande jobb men inte obegränsat med energi räcker då inte alltid energin till hemmaplan. Jag blir då den som har en massa idéer en pigg dag eller på en semestervecka och säger att saker borde göras, men inte alltid praktiskt orkar driva dem när jobbvardagen faller över mig som en betongvägg igen.

Min "bedömning" hade säkerligen låtit väldigt olika om det var chef och kollegor som uttalade sig, jämfört med min partner. Med ålder har jag reflekterat över detta och så klart fått det påtalat av min partner ett antal gånger, men det sitter så hårt i mig att jag knappast kan ändra på det nu. Eller rättare sagt, jag vill nog inte ändra det. Jag är helt okej med att inte staketet på landet blir bytt i år utan året efter.

Jag är tacksam för att min partner trots allt står ut med mitt beteende och inte pikar mig alltför ofta om det där hemmaprojektet som inte blev av.

Hm, läste din trådstart och blev lätt bedövad; här känns det som om relationen är ett projekt och inte en "safe harbour", ett vilsamt bo med rum för intellektuell stimulans.

Tryggheten ska finnas som en bro över mörka vatten men i förhållandet ska där också finnas moment av spänning och lidelse.                                                                                                                                                                  Att mötas i en analys av en ny bok eller ett musikstycke får oss att växa samtidigt som mötet skapar ett kitt. Diskussionerna kan egentligen röra vad som helst, politik eller en idrottsprestation, huvudsaken att man låter partnern utveckla sina teser i lugn och ro, det vill säga att man verkligen lyssnar på varandra. En relation måste också vara fysisk för att ha bärkraft, vilket förutom det uppenbara, kan innebära att njuta av god mat och vin och vokala insatser på en operascen.                                                                                                                                                                                                               Det du skriver om projekt tycker jag verkar lite luddigt. Du måste vara ytterst selektiv i ditt val av partner; vederbörande måste vara lite av en tankeläsare för att kunna möta dina behov.                                                                                                                                                         När det gäller att dela ansvar för allt praktiskt i vardagen måste en tyst överenskommelse växa fram; man kan inte detaljplanera allt. Vissa tjänster kan man köpa för att få mer tid för varandra och för stimulerande samtal. Att fylla diskmaskinen eller planera en weekend-resa är inget projekt utan ett kärt nöje. Jag tror att du hade för höga krav, partnerskap är ingen salstenta där man går och väntar på ett VG!