Min fru vill skiljas men jag vill inte släppa taget

Får ursäkta i förväg att jag är dålig på att formulera mig och har dyslexi på det...

Min fru vill skiljas och jag vill kämpa för oss.

Vi har varit ihop i mer än 10år och gifta 6år, vi har 3 barn (8,4 o 2 år) och bor i ett hus på landet och har det allmänt bra i livet, boende och ekonomiskt.

Vi var unga när vi träffades båda 18år och flyttade fort ihop och skaffade hus.

Vi har aldrig bråkat med ord eller pratat känslor med varandra, de få gångerna det har varit nåt på tok så har vi lagt oss och dagen efter (eller några dagar) har det varit bra igen. 

Men de senaste månaderna har hon varit allt mer frånvarande, bitter och kännts som hon har jobbat mot mig istället för med mig. Vi låg inte lika ofta och vardagen med jobb och barn har varit enformigt och utmattande för oss båda. Utöver det har huset vi bott i sedan 2016 varit ett uttaget renoverings projekt som jag mest håller i och stundvis ligger på is. Vi "bor" inte i renoveringen då det går i etapper så inget som påverkar mer än att stänga en dörr så syns det inte. 

Hon har varit mer med vänner senaste tiden ibland bara över dagen och vissa helg resor till gbg till en vän. Låter egoistisk men blir ledsen när hon åker och hittar på så mycket men jag visar inte det och säger aldrig nej. Särskild svårt då jag aldrig tar egen tid mer än att renovera på huset och då får jag skuldkänslor för att hon har barnen då. Men jag känner inte att jag behöver det och vill vara närvarande pappa. Sen hittade hon inte på så mycket under åren som mammaledig så jag unnar ju henne det. Då kunde jag ibland efter att barnen lagt sig åka till en granne och ta några öl. Men var för ca 4 veckor sedan som jag hade fått nog av att ha en känslomässigt frånvaro fru så jag börjar fråga henne vad som var fel. Och då kom de fram att hon inte älskar mig längre och vi båda bröja böla. Tydligen har känslorna för mig börjat försvinna sedan sommaren och nu var de borta. Hon drog några exempel varför, dels att jag har kort stubin mot barnen och hundarna (2 familje hundar). Tex spiller de ut ett glas mjölk kan jag sucka o säga "bra jobbat"... eller om hunden gå i vägen när jag ska nånstans att jag blir sur o suckar högt. Tog till mig det väldigt och har jobbat på de och inte haft ett "utbrott" sedan dess. Och med utbrott menar jag att jag inte är fysiskt, skriker eller svär mest suckar och drar en onödig kommentar. Sen dess har vi börjat prata känslor och hon har sett att jag har bättrat mig, stämningen hemma har blivit bra och vi stöttar varandra mer än någonsin. Vi har haft sex igen vid några tillfällen då hon har blivit sugen och jag har frågat om hon vill och vi har sagt att glömm inte vad vi har pratat om bara, innan det börjas. Så tyckte allt började bli bra tills nu i helgen då vi hade julbord samtidigt med våra jobb på samma ställe. Vi var knappt ihop något under kvällen och de brukar vi aldrig vara när vi är ute ihop annars men jag litade inte på henne på samma sett. När vi kom hem på natten var jag ledsen och vi skulle prata på morgonen när ruset var borta. Väl på morgonen sa hon att hon vill skiljas. Jag har ändå kännt att hon nånstans kan finna kärleken igen med tid och kommunikation men hon säger att hon inte vill prova. Det gör mig så arg och ledsen. Vi är överens om att gå på familjerådgivning men känns meningslöst om hon inte vill prova, vet att det kan vara bra ändå. Vi pratar i stort sett varje kväll om känslor och olika praktiska lösningar om de behöver bli skilsmässa och aldrig bråk eller dålig ton. Men igår hade jag tappat mig lite och hade lite sträng ton om att jag inte kan ta "den lätta vägen" och att hon måste gå på familjerådgivning utan att ha ett fast beslut om skilsmässa innan. Hon blev upprörd av det och jag ursäkta den tonen och formulerade mig också dåligt med vissa saker när jag var upprörd. Vi startade om samtalet lungt och tolka det ändå som att hon vill gå på rådgivning med öppet sinne. Tråkiga är att rådgivningen inte blir förs efter årsskiftet.... Vi är överens att om det blir skilsmässa att vi bor ihop umder vintern och inte drar in barnen förrs någon har annat boende. Jag har legat vaken om nätterna och tänkt på scenariot om att skiljas och att visst det hade vart lätt och kanske bra för mig med skilsmässa men jag vill prova för oss, barnen och familjen. Att ge de tid är vi överens om men det känns svårt om hon står fast vid sitt beslut och jag inte kan komma vidare med mina känslor då jag bor kvar med kvinnan jag älskar. Vi har ju ändå lovat varandra "i nöd och lust". Svårt att skriva allt och säker glömt vissa detaljer. Men finns det nån som har varit med om liknande och man har funnit kärleken igen eller ska jag bara acceptera hennes beslut och gå vidare? 

//ledsen familje far.