Ni som hade arbetarklassföräldrar som föraktade "finkultur", påverkar det er negativt idag?

Nej, jag har heller aldrig använt kultur för att det är fint, utan av en massa andra olika orsaker. Så är det för många, men visst finns det folk som använder kultur för att just verja "kulturella".

Låt tanken på vad din pappa skulle ha sagt dyka upp och passera, men fäst dig inte vid den. Ta för dig av det som passar dig! Han hade väl en egen orsak att tänka så. 

Men visst sysslar t.ex. teatern gärna med "medelklassfrågor" men inte alls alla pjäser gör det!

Kommer från en omgivning där många hade samma uppfattning som TS föräldrar. Mina egna hade aldrig det, jag var till exempel den första i släkten som hade studerat, det kanske är en bidragande orsak till deras fördragsamma hållning, och dessutom, min far spelade flera instrument oaktat sin arbetarklassbakgrund.                                                                                                                 Elakt, TS, din farsa hade jag blivit galen på! Det hela handlar om avundsjuka, de är bittra för att de ingenting lärt sig och för att de inte har förmåga att förstå poesi eller opera. De är medvetna om att de helt enkelt inte har förstånd nog att tillägna sig "de sköna konsterna". Egentligen ska man bara tycka synd om dem, ömka dem och inte bli arg. Det är lättare att tänka på detta vis, de kan inte hjälpa att det fattas dem några celler.

Ja, jag fick höra betydligt värre saker och är inget jag tänker på idag. Tycker det är ganska harmlöst ändå faktiskt.

Jag kommer från en sån omgivning, man såg ner på och hånade både akademisk utbildning och finkultur. Det har inte påverkat mig ett dugg, snarare tvärtom. Det har triggat nyfikenheten och aldrig att jag skämts men jag har inte heller stoltserat med mitt kulturintresse. Deras attityd beror på okunskap och avundsjuka, man ska inte ta intryck av sådant. Kan dina problem bero på att döttrar ofta har ett närmare förhållande till pappan än vad killar har?

Min mamma var samma, tyvärr!

Dåligt av din pappa att göra så, han borde ha varit glad att du hade intressen och att du vidgade dina vyer.

Jag är inte arbetarklass utan någon slags lägre medeklass. Mamma var sjuksköterska och pappa ingenjör.

De hånade inte finkultur alls, men gav den inte någon särskild uppmörksamhet heller. Mamma gick på balett med oss någon gång. 

Döremot var de kårt arbetande här hemma, upp tidigt och fixade mycket. Väldigt praktiska. Inga loja sovmorgonar här inte. De var bestämda annars om vad som bra, dåligt eller fel.

Min syrra köpte med vånda en hund när hon var 40 och var jätterädd för vad mamma skulle söga ( ni vet, kostnad, tid med hunden, alla hundhår osv) 

Jag tycker du ska släppa dina föräldrar. Gör det du är intresserad av. Ha roligt. De har ingen vetorätt.

Tycker din pappa lät som en elak och småsint man och jag förstår att det påverkar dig fortfarande. Han hånade ju faktiskt dig och dina intressen. Så gör inte en bra förälder. 

Jag tror du har svårt att skaka dig av detta just får att din egen far (och mor) hånade ditt jag och dina känslor och intressen, det påverkar självkänslan djupt. Men det fina är att nu är du vuxen och du kan jobba på de hål självkänslan har. Man kan lära sig att njuta i tillvaron, man kan bygga upp livslust och frigöra sig från det gamla. 

Ett sätt är att inte fästa sig vid tankar som någon skrev. Ett annat är att fråga sig själv om ens tankar/reaktioner är rimliga. 
Men jag tror mkt på att GÖRA. Tex för att ge sig hän (till konst och annan njutning) så behöver man öva sig på att njuta i tillvaron och man får börja i små skalor. Säg tex att du jobbar på att unna dig saker. Använda de fina kökshanddukarna i lin, använda fina handdukar efter dusch. 

Ett annat sätt är förebilder. Du låter som en sann konstnärssjäl, sök dig till andra sådana. 
Man kan tycka vad man vill om Micke Persbrandt, men han växte upp med en singel morsa i Jakobsberg och stack in till operan i Sthlm varje helg som tonåring. Nu kanske inte han är tyngsta förebilden, men ändå. 

Förakt = avund. 
Hån = dålig självkänsla, hotad självbild.

SKIT I JANTELAGEN!

Ha, jag växte upp med Matildas föräldrar i princip. De till och med beklagade sig för att jag inte var en pojke och kallade mig pojke. Böcker, det var fisförnämt och det skulle gå dåligt för mig, så mycket som jag läste. Opera, teater, till och med "fel" filmer, det blir ingen redig av.

Det sitter i än, deras ord och snörpningar på munnen osv. Men jag blir faktiskt mest arg och tyken och läser ännu mer, ser ännu mer på film, och bokar fler teaterbiljetter.