Anonym (Styvdotter)

Sat 20 Dec 2025 23:07

24 svar

Trött på morsans män..

Jag har tagit avstånd från min mammas hem då vi (hennes barn) inte är omtyckta av hennes man.

Jag sa att hon alltid är välkommen hos oss, men jag vill inte träffa honom igen och kommer därför inte hälsa på något mer".

Det var efter senaste besöket hos dem som jag bestämde mig för att jag fått nog.

Han visar väldigt tydligt med nedlåtande och onödiga kommentarer så fort han får tillfälle.

Min mamma vet om det, hon vet dessutom att jag är den enda av oss syskon som säger ifrån - vilket jag har gjort. Det blir aldrig speciellt bra.

Han tyckte det var passande att kalla min syster fet när hon åt av hans chips, och han har knuffat undan min bror när han råkat stå i vägen. Han kallar oss värdelösa, korkade och en hel del annat.

Han är en översittare.

Jag accepterar inte det och har därför många gånger sagt ifrån - då är det jag som är "problem barnet".

Sen fick jag barn (nu ettåring) och ser en skyldighet till att min unge och min mamma får en bra relation med varandra.

Så jag vill inte göra det komplicerat för dem att träffas.

Dock så vill jag inte att mitt barn ska växa upp och se hans beteende och tro att det är okej att behandla familj på det sättet.

Med det så kommer jag alltså regelbundet behöva träffa den där karln och min fråga är; hur f* ska jag göra? Är verkligen den enda lösningen att låta honom bete sig illa mot oss, och låtsas som ingenting?

Givetvis är min mamma konfronterad med problematiken, men hon ser mig som problemet då jag "gör det till ett problem".

Jag vill inte ha någon dramatik, men jag lyckas ändå alltid ställa till med det.

Hur kan jag på bästa sätt hantera det här för allas bästa?

(Det här är inte den första styvpappan vi har haft som har behandlat oss illa. Missbruk, våld och sexuellt ofredande inkluderat.

Så jag personligen känner mig helt färdig med att behöva stå ut med mer.)

Anonym (E)

Mon 22 Dec 2025 15:31

#11

Anonym (Styvdotter) skrev 2025-12-21 23:30:07 följande:

Både ja och nej. Har gått i terapi för allt trauma och problem jag haft med psyket sedan uppväxten, men mamma har aldrig velat dra slutsatsen som psykologerna och även skolan gjort - att det är en produkt av en dysfunktionell familjesituation.
Istället har fokus varit på min ilska och att tämja den.
Så jag är fortfarande väldigt osäker på om jag överreagerar och är galen eller om det jag slagits för har haft en verklig orsak.
Jag har många gånger agerat utåt på hans beteende, det var visserligen väldigt många år sedan jag gjorde det men trots det kvarstår problemet. Då kan det väl inte vara jag som är roten?
Min strategi senaste åren är att jag åkt hem om han betett sig så pass illa att jag inte kan hålla käften.
Jag vill inte sjunka lika lågt som honom.
Men då åker jag alltid hem med skammen av att min mamma ser sin dotter överreagera och tjura så pass mycket att hon flyr därifrån.
Jag känner mig så j***la liten.
Men den lilla självkänsla jag har kvar i mig skriker att jag ska vägra ta hans skit. Eller är jag bara obstinat och envis? (Mammas ord)

Du överreagerar inte alls. Det måste vara en otroligt triggande situation för dig med tanke på din uppväxt, utöver att hans beteende är oacceptabelt för vem som helst.

Din mamma lägger skulden på dig eftersom alternativet är att hon måste erkänna för sig själv att hon har svikit sina barn något så fruktansvärt och att hon har slösat bort sitt liv på vidriga män.

Någonstans innerst inne känner hon antagligen en skuld som är så svår att leva med att hon hellre ljuger för sig själv och andra.

Det är inte konstigt att du känner dig liten när situationen är en repris av din uppväxt då din mamma prioriterar en man framför sina barn ännu en gång. Hon sviker er igen.

Det är du som betalar priset för att upprätthålla relationen med din mamma.

Jag tror att du behöver gå i terapi för att hitta ett förhållningssätt till din mamma som fungerar för dig, om du ens ska ha någon relation till henne.

Du har inga skyldigheter gentemot henne alls. Om hon bara kan träffa ditt barn hos dig så är det en direkt konsekvens av de val hon själv har gjort,

Anonym (kattan)

Mon 22 Dec 2025 15:51

#12

Lite arsenik i hans kaffe kanske? Digitalis (fingerborgsblomma) kan oxå funka.

Anonym (z)

Mon 22 Dec 2025 15:58

#13

Hon får träffa barnbarnet hos dig.

Anonym (Hmmm)

Mon 22 Dec 2025 16:22

#14

Prata med dina syskon och i bästa fall kan ni hålla enad front mot morsan . Ett ensamt syskon ska inte behöva vara det svarta fåret.
Kan inte tänka mig att dina syskon tycker att situationen är ok heller.

Jag har varit bonuspappa och har haft bonusmammor åt mina barn .
Att inte respektera sin nya partners barn finns inte i min bok.
Dock är det jävligt jobbigt när den nya partnern inte våga ställa kravet på sina barn att respekten bör gå åt båda håll. Men det är en annan story...

Anonym (Styvdotter) Trådstartaren

Mon 22 Dec 2025 21:17

#15

Anonym (kattan) skrev 2025-12-22 15:51:51 följande:

Lite arsenik i hans kaffe kanske? Digitalis (fingerborgsblomma) kan oxå funka.

Tro mig.. i de mörkaste stunderna har det nästan varit lockande.

Anonym (Styvdotter) Trådstartaren

Mon 22 Dec 2025 21:22

#16

Anonym (E) skrev 2025-12-22 15:31:29 följande:

Du överreagerar inte alls. Det måste vara en otroligt triggande situation för dig med tanke på din uppväxt, utöver att hans beteende är oacceptabelt för vem som helst.

Din mamma lägger skulden på dig eftersom alternativet är att hon måste erkänna för sig själv att hon har svikit sina barn något så fruktansvärt och att hon har slösat bort sitt liv på vidriga män.

Någonstans innerst inne känner hon antagligen en skuld som är så svår att leva med att hon hellre ljuger för sig själv och andra.

Det är inte konstigt att du känner dig liten när situationen är en repris av din uppväxt då din mamma prioriterar en man framför sina barn ännu en gång. Hon sviker er igen.

Det är du som betalar priset för att upprätthålla relationen med din mamma.

Jag tror att du behöver gå i terapi för att hitta ett förhållningssätt till din mamma som fungerar för dig, om du ens ska ha någon relation till henne.

Du har inga skyldigheter gentemot henne alls. Om hon bara kan träffa ditt barn hos dig så är det en direkt konsekvens av de val hon själv har gjort,

Ja, jag tror också att hon är kluven över vart skulden ska ligga.
Hon vet ju att skuldbelägger hon mig så blir vi oense regelbundet - inte mycket mer. Men skulle hon skuldbelägga honom så riskerar hon ett äktenskap - jag ser vart hennes största förlust ligger.
Jag vill verkligen inte förstöra deras äktenskap heller. Jag vill bara att det ska fungera. Det sista jag vill är att göra min mamma olycklig.
Men att ständigt vara prioriterad i andra hand sårar otroligt mycket, när det kommer från sin egen mamma.

Jag har idag bokat en tid med familjerådgivningen efter årsskiftet. Då det indirekt handlar om vårt barn också.
De kanske kan hjälpa mig att rita en enklare och mer konkret karta över hur jag ska gå till väga.

Anonym (Styvdotter) Trådstartaren

Mon 22 Dec 2025 21:27

#17

Anonym (Hmmm) skrev 2025-12-22 16:22:49 följande:

Prata med dina syskon och i bästa fall kan ni hålla enad front mot morsan . Ett ensamt syskon ska inte behöva vara det svarta fåret.
Kan inte tänka mig att dina syskon tycker att situationen är ok heller.

Jag har varit bonuspappa och har haft bonusmammor åt mina barn .
Att inte respektera sin nya partners barn finns inte i min bok.
Dock är det jävligt jobbigt när den nya partnern inte våga ställa kravet på sina barn att respekten bör gå åt båda håll. Men det är en annan story...

Mina syskon håller med mig.
Men jag vill helst inte blanda in dem i något större trassel som kanske dessutom leder till att jag gör mer skada än nytta.
Mitt ena syskon är mycket yngre, och det andra har autism och är väldigt konflikträdd.
De stöttar mig alltid, absolut.
Det är nog mer jag själv som hållit dem båda bakom mig för att de inte ska hamna i skottlinjen.

Anonym (Hmmm)

Mon 22 Dec 2025 21:27

#18

Anonym (Styvdotter) skrev 2025-12-22 21:17:53 följande:

Tro mig.. i de mörkaste stunderna har det nästan varit lockande.

Hahaha, walk solwley into the dark side of life .....

Goneril

Tue 23 Dec 2025 01:34

#19

Bortsett från arsenik, finns det någon som helst möjlighet att tala med mannen ifråga mellan fyra ögon? Han är ju i alla fall så pass känslomässigt utrustad att han kunnat inleda en relation med TS mamma, kan man då inte be honom lite försiktigt att vara lite snällare? Alla blir så ledsna och det kan väl inte vara roligt för honom heller! Kan man inte vädja till honom,
kan han inte försöka att ändra sin attityd?

Studentpappa

Tue 23 Dec 2025 06:32

#20

Det enda en sådan förstår är the way of the gun så att säga. Har du en pappa till barnet, gärna en stor och stark. Ta med honom och se till att han står upp för dig.

Han skiter ju i alla utom sig själv så det är ju bara om det blir ett negativt utfall för honom han håller käften.

Men jag kan dock tycka att din mamma gjort dåliga val tillräckligt länge för att visa att hon inte kommer ändra sig. Ställs det på sin spets vilka väljer hon? Är det värt att dra det så långt eller är det bättre att bryta en period och se om polletten trillar ner efter ett halvår?

Ride it like you stole it

Anonym (Bengt-Erik)

Tue 23 Dec 2025 16:51

#21

Du verkar hantera det hela på ett rimligt sätt. Om du inte gillar att träffa hennes man så slipper du. Lite kan man uppoffra sig, men inte stå ut med oförskämdheter.

(Läs för övrigt den roliga romanen "Jävla karlar" som nu blir teater på Dramaten. Handlar om en killes mammas jävla karlar.)

Anonym (Styvdotter) Trådstartaren

Wed 24 Dec 2025 19:50

#22

Goneril skrev 2025-12-23 01:34:22 följande:

Bortsett från arsenik, finns det någon som helst möjlighet att tala med mannen ifråga mellan fyra ögon? Han är ju i alla fall så pass känslomässigt utrustad att han kunnat inleda en relation med TS mamma, kan man då inte be honom lite försiktigt att vara lite snällare? Alla blir så ledsna och det kan väl inte vara roligt för honom heller! Kan man inte vädja till honom,
kan han inte försöka att ändra sin attityd?

Jag har gjort försök genom att be om ursäkt för de gånger jag har sagt onödiga saker.
Jag har mött honom med värme och uttryckt att hans kommentarer sårar oss, bland annat.
Jag upplever det lite som att prata med en vägg - han känner inte igen sig i något av den kritik han får av oss/mig. Han anser att vi är överkänsliga och inte har någon humor.
Jag blev lite provocerad av det och drog exakt samma skämt om honom som han tidigare dragit om mig, surprise han blev förbannad och förolämpad när det var jag som sa det..
Jag har vridit och vänt på mig mig många gånger, men jag kan inte göra vad som helst.
Det han vill är ungefär som att Ukraina skulle behöva ge bort sitt land till Ryssland - bara för att bli sams.

Det är klart att han inte tycker att det är kul. Men han sitter med armarna i kors och väntar på att vi ska foga oss.

Anonym (Styvdotter) Trådstartaren

Wed 24 Dec 2025 19:53

#23

Anonym (Bengt-Erik) skrev 2025-12-23 16:51:48 följande:

Du verkar hantera det hela på ett rimligt sätt. Om du inte gillar att träffa hennes man så slipper du. Lite kan man uppoffra sig, men inte stå ut med oförskämdheter.

(Läs för övrigt den roliga romanen "Jävla karlar" som nu blir teater på Dramaten. Handlar om en killes mammas jävla karlar.)

Nej precis, jag behöver egentligen inte träffa honom.

Tack! Jag behövde faktiskt boktips

Anonym (Styvdotter) Trådstartaren

Wed 24 Dec 2025 20:01

#24

Studentpappa skrev 2025-12-23 06:32:53 följande:

Det enda en sådan förstår är the way of the gun så att säga. Har du en pappa till barnet, gärna en stor och stark. Ta med honom och se till att han står upp för dig.

Han skiter ju i alla utom sig själv så det är ju bara om det blir ett negativt utfall för honom han håller käften.

Men jag kan dock tycka att din mamma gjort dåliga val tillräckligt länge för att visa att hon inte kommer ändra sig. Ställs det på sin spets vilka väljer hon? Är det värt att dra det så långt eller är det bättre att bryta en period och se om polletten trillar ner efter ett halvår?

Hur menar du menar du med om det ställts på sin spets?

Min unges pappa är redig karl och står upp för mig i vått och torrt.
Jag har undvikit att ta med honom till mamma och hennes man pga att jag skäms över hur det blir.

Senast idag när jag ringde och hälsade god jul till min mamma så påpekade hon besvikelsen över att inte ha sitt barnbarn hos dem när julen skulle firas.
Hon vet precis varför, men låtsas som att det inte gått in i huvudet på henne.

Men det är inte omöjligt att det föder lite ödmjukhet av att hålla distansen ett tag.
Hon har ändå ett intresse för sitt barnbarn, så då borde ju motivationen finnas att komma och hälsa på det barnbarnet (hennes enda barnbarn).

Så konfrontation fungerar inte med min kära mor. Då lägger hon bara lock för öronen :/

Trött på morsans män..

INNEHÅLL