Anonym (WBQD) skrev 2025-12-21 23:48:54 följande:
Låter fullständigt normalt. Barn skriker och kan få totalt sammanbrott för minsta lilla grej. Ikväll fick min 6-åring psykbryt och skrek så det ekade för att han glömt äta sin kalenderchokladbit men redan gått och lagt sig och borstat tänderna så han ville inte äta den, men han ville ändå äta den. Igårkväll skrek min 4-åring 1 timme på kvällen för han fick veta att jag skulle gå en liten promenad sen när han sov. Han ville dock absolut inte följa med, jag går ofta promenader och han har normalt inga problem med att vara ifrån mig. Samma 4-åring brukar skrika så man tror någon sticker kniven i honom när det blir potatis till maten. Förra veckan skrek han så igen för att det INTE var potatis till mat, för av någon anledning hade han bestämt att just den dagen ville han ha det. Barnen skriker sig hesa när jag säger att det är dags att städa eller gå och lägga sig. De skriker, stampar och smäller i dörrarna om de upplever att syskonet fick den större bananen, rödare äpplet eller en tesked mer sås till maten. Min 3-åriga dotter skriker skärande gällt när hon är glad, ledsen, arg eller leker. Om syskonet tar en leksak, som hon inte ens leker med, kommer skrik som skulle kunna skära glas. Hon skriker också dessutom ofta aj, aj, aj när hon bara är arg eller ledsen - utan att någon rör henne eller hon skadat henne. Kanske har hon ont inom sig.
Inget av det där låter direkt normalt från där jag står.
Vårt barn har visat vad han vill med gester från innan han kunde tala, och har gått att resonera med från 3 års ålder om varför man ska sova, borsta tänderna mm.
Enda gången det barnet har skrikit mer än 5 minuter var när han fick lillfingret brutet mellan karm och ytterdörr och vi fick åka till akuten.
Syskon ställer klart till en del av dramat men om inte föräldrarna själva skriker och gapar och slår i dörrar finns väl ingen anledning för barnen att börja göra så? Man gör inte så hos oss eller i släktens familjer i alla fall.