Är verkligen bebistiden så perfekt och lätt för vissa?

Alla tider i livet som i grunden var bra kommer att kommas ihåg som mycket mer underbara i efterhand, och det beror på att du har facit: att du överlevde. Om femton år när ditt barn är en hormonstinn tonåring så kommer det vara lätt att tänka tillbaka på just denna jul som väldigt enkelt och härlig, eftersom ditt barn där och då kommer att vara ett kvitto på att din oro just nu var obefogad, och den oron kommer därför att vara bortstädad från minnet. 

Obs att detta självklart inte innebär att din oro nu är obefogad, det är tvärtom den som gör det sannolikt att det kommer att vara så om femton år. Men det kommer vara lätt att glömma bort oron när du tänker tillbaka. Då, om femton år, kommer du troligen stå i en helt annan oro för samma barn, och om ytterligare femton då ditt barn förmodligen har ett vanligt vuxenliv kommer du ha ett romantiserat minne av tonårstiden också där den oron också är bortstädad. 

Detta beror helt och hållet på vilken typ av bebis du fått och innebär inte på något vis att du är sämre än någon av dina vänner med lugn bebis. Sånt är ju helt individuellt och du kan aldrig på förhand veta om just deras bebis är så lugn eller om de bara väljer att dela med sig av väluttvalda stunder av sig själva.

Ta ett djupt andetag och andas, sedan skiter du helt i dessa kompisar. Det är mitt tips!

Den bästa tiden på julen är juldagen enligt min åsikt. Julfirandet är över, det finns rester i kylskåpen och alla har fått sina presenter och tillbringar villigt dagen med dem.

Beträffande gnällig bebis som bara vill vara nära så rekommenderar jag valfri sjal/ergonomisk sele anpassad till barnets ålder (vävd sjal och vi bytte till toddlersele när yngsta var ca 10 mån). Släng upp bebisen på ryggen och sen kan man göra det mesta som du skulle kunnat göra med en vandringsryggsäck på ryggen. Inte optimalt men ca 1000 gånger bättre än att försöka laga mat med bebis i famnen

Alla som beskriver hur underbart det är att vara i ?bebisbubblan? lever helt enkelt inte samma liv som de som har bebisar med kolik, som inte får sova på natten och som spenderar nästan varje timme under dygnet med att lösa olika problem och att göra bebisen nöjd. Framförallt att inte få sova mer än 4h upphackat under 1-2 års tid gör att livet är otroligt tufft och jag tror att man blir än mer påverkad av bebisskrik och småbarnsviljor.

Ja, bebistiden var verkligen en helt perfekt och fantastisk tid. Men man får ju se till att anpassa sitt liv efter ett liv med barn. Man får se till att man inte har så extremt mycket att göra att man blir sönderstressad och inte kan njuta. 

Ja, skulle jag säga. En del har det så lätt. Det är de som skriver på Familjeliv att de behöver tips på saker att göra för att det blir så långtråkigt. Bebisen bara sover och de har inget att göra. Mammagruppens andra mammor orkar inte ses varje dag, för de har det ju som du.

En kompis till mig hade en bebis som nästan alltid var nöjd. Hon kunde lägga bebisen på en filt på golvet och så låg den där och såg sig omkring. Länge. Hon jobbade hemifrån och det gick utmärkt. 

Bebisar/människor är väldigt olika och ser jag till min kompis barn så är det barnet fortfarande likadan som tonåring. Förnöjd. Mitt barn, som alltid ville vara nära, lätt blev skrämd och hela tiden behövde stimulans är sån som tonåring också. Har varit ett krävande barn hela tiden. Behöver mycket närhet, pepp och stöd. Har svårt att sitta still och vill ha kompisar, tv, familj, idrott eller nåt annat som underhåller. 

Vi föds med våra personligheter och vissa ger föräldrarna mycket jobb, andra mindre. 

Håller helt med! Sjalen, och sen ergonomiska selen, var vår räddning! Och bära på ryggen är så skonsamt för kroppen jämförelsevis. 

Tack för era svar❤️ 

På ett sätt är hon ändå lugnare än många andra bebisar, Igår på julafton var vi först hos mig och hade släkt över den var vi hos en annan släkting på kvällen. Alla kommenterade hur lugn hon är. Och det är hon ju , bara hon får vara nära och sitta i någons famn, ofta vill hon vara hos mig men igår var hon hos pappa och gudmor också så jag kunde fixa det som behövdes och få lite tid själv också. 

Egentligen är det ju helt naturligt att en bebis vill vara nära men svårt när man har äldre barn och mycket att göra som man har runt jul.. Och så var det ju förkylningen också. 

Jo så är det ju. Men det är svårt när man har flera barn .. En supervild 3-åring och en 9-åring som ska på aktiviteter osv. Och ett vuxet barn har jag också. Mina två äldsta skrek mycket mer än de två yngsta men det var ändå mycket lättare eftersom jag helt enkelt inte hade så många barn då och det är nästan 10 år mellan äldsta och yngsta.

Jag har ju valt att skaffa alla barnen och jag tycker det är underbart med en bebis igen. Verkligen. Men det är ju mycket som är svårt också. Det var väl det jag tänkte, om det verkligen finns de som inte upplever det svåra alls , någonsin. Ingen sömnbrist, på benen och mår perfekt direkt efter förlossning (jag har själv fött både vanligt och med snitt, inget sätt är lätt), ingen babyblues, amming som funkar perfekt från dag 1 (det funkade iförsej nästan direkt med mina två äldsta men de yngsta tog ca en vecka) , ingen stress , ingen känsla av att ,ingen oro, ingen kolik osv osv.. 

Objektivt har ju iförsej mina två yngsta varit väldigt lugna bebisar , näst yngsta var nog lugnast fast han är jättevild nu. Yngsta är ju som sagt väldigt lugn bara hon får vara nära, det är när man måste göra annat som det blir svårt. 

Igenkänning på detta! Folk sa så till oss också, men det var ju för att vi bar hela tiden! Det ser ju hur lugnt och mysigt ut som helst om man ses på en fika eller promenad tex. Men att sköta ett hem, gå till tvättstugan, handla, duscha, borsta tänderna mm med en bebis på magen hela tiden är inte lika lugnt. Som tur är var vi ju två föräldrar. Men första tiden var bara jag, mamman, godkänd. 

Ja, det finns de som har lätta solstråliga bebisar. Mina två yngre var superlätta bebisar som sov 16-20 timmar/dygn de första året och helt nöjda på golvet mm. Men min äldsta höll på att ta kål på mig. Han skrek om han inte var i min famn eller i en rullande vagn. Han började (för) tidigt med hoppgunga för det var det ända andra stället han var nöjd mer än någon minut.

Min styvmor är läkare och var orolig att grannarna skulle tro att hon hade drogat sin tvåa, för han bara sov gott i babysittern bredvid henne en hel sommar medan hon låg och solade eller läste. Ammade på 8 minuter blankt bara ibland och sen sov han igen.

Och åt andra hållet: en kollega fick ett barn som föddes utan hungerkänslor och  inte hade någon vilja att äta. Alls. Barnet förstod inte/ accepterade inte att det behövde äta och fick sondmatas med olika grader av tvång eller ibland sjukhusinläggning tills det blev fem år. Kan man ens tänka sig ångesten?