Lite smådeppig trots att jag egentligen är världens lyckligaste!

Jag är nöjd, absolut! Men kan ju ändå inte rå för vad jag känner. Ta idag som ett exempel. Jag vet inte om vi ska träffas, sa ju till honom igår att om han inte har något för sig idag, kan vi träffas. Han vet att jag är ensam sen så vi får se vad som händer. Det är sånt här jag tycker är lite jobbigt, att vi inte har något planerat. Och jag ska inte behöva fråga igen, tycker jag. 

Jag föreslog igår kväll att om han inte har något för sig idag kan vi träffas. Upp till honom nu då att faktiskt respondera på det.

Den här frågan kan aldrig vara lika för män och kvinnor, eftersom man som kvinna - när mannen bromsar de olika stegen som normalt tas i ett förhållande - alltid har den där oron att han kanske bara utnyttjar en för sex, medan han väntar på någon som är mycket bättre än man själv är, och som då duger till att flytta ihop och gifta sig med nästan genast.

Många av oss har till och med en sådan erfarenhet i bagaget, och det verkar ju TS också ha. Då vill man inte bli utnyttjad och sedan bortkastad ännu en gång.

Ni verkar ha det bra och inte stå still alls såhär ett år in. Att sakna någon är inget konstigt. Förstår inte riktigt vad problemet är.

Nej, det är inget problem egentligen men en dag som juldagen hade jag kanske trott att jag skulle spendera tillsammans med den man jag älskar. Nej, förhållandet står inte still, jag som bara kände så när jag skrev inlägget. 

Enligt min erfarenhet är kvinnor betydligt mer känslostyrda. Dom sunda och logiska tankarna, som att ni verkar ha det jättebra i er relation, trycks undan av en tillfälligt känsla.

Ja, så är det, väldigt dumt men jag rår inte för det. Vi träffades inte igår, jag låg hemma krasslig hela dagen och han hemma i sin soffa. Vi pratade dock i telefon i 1.5 timme och där konstaterade vi båda att dagen varit fruktansvärt tråkig och att vi såg fram emot morgondagen (idag) då vi ska träffas igen. 

Du tolkar fel.

Detta är inget val vissa kvinnor har i klimakteriet ens. Hormonförändringarna gör att många kan få känslor av depression och ångest, lite när som helst, oavsett hur lyckliga de är. Kroppen bestämmer då tillfälligt hur du mår. Dina signalsubstanser vacklar p.g.a. att hormonbalansen är off.

Det är inget man kan "bestämma sig ur", men man kan klart konstatera att känslan inte är rimlig.

Jag har noll anledning att vara olycklig- vi har det gott ställt, bra jobb, det går lysande för vårt barn, vi är friska och har det bra men jag har ändå fått pulsrusningar och ångestattacker från ingenstans som ett symptom av ca 20 olika under klimakteriet.

Det närmaste jag har att jämföra med är känslan av rampfeber när jag var 10 år och skulle sjunga solo i domkyrkan och det kan komma precis när som helst, inte kopplat till något som jag håller på med för stunden.

Att träna hjälper en del men egentligen borde jag troligen skaffa behandling. Men man tror klart att eländet ska gå över någon gång.

Jag påstår inte att det är ett medvetet val. Men att bara passivt validera denna känsla och tro att alla andra ska rätta sig är ett omoget/destruktivt beteende. Då ser man sig som ett offer.

Att fundera ett varv till, trots den dåliga känslan, möta den och ta ansvar för den är däremot ett vuxet beteende. Låt den vara där och ta ansvar, lär dig förstå att kroppen och huvudet spelar dig ett spratt. Sitt ner i båten så att säga.

Både jag och TS har redan ifrågasatt/konstaterat att det vi känner i respektive situation kanske inte är rimligt, så här finns inget "passivt validerande".

Hade du ens fattat hur ofta majoriteten kvinnor håller tillbaka, reflekterar och ifrågasätter sina reaktioner både före, under och efter konflikter så hade du blivit helt trött.

Håller tillbaka? Jag tycker många kvinnor pratar om precis varenda liten känsla som kommer upp. Män däremot gör det inte. Grovt generaliserat.

Detta beror ju på att män och kvinnor är olika. Kvinnor agerar mer på känslor, inget konstigt alls. Men, jag håller ofta tillbaka mina känslor, har inte berättat för min partner vad jag kände när jag släppte av honom på julafton. Istället blir jag ledsen inombords och funderar massor. 

Du kanske har att vinna på att vara lite mer tydlig när du försöker boka in saker. Inte ställa lösa frågor som får hänga i luften som "om du inte har nåt för sig så kanske vi kan ses.. bla bla." Fråga istället "Ska vi ses imorogn?" så får du ett svar att förhålla dig till på en gång istället för att gå och vänta på att han kanske hör av sig och vill ses. Om han slingrar sig, säg att det är okej att tacka nej men att du gärna vill veta på en gång så att du har möjlighet att planera din morgondag.