När man inte längre vågar/orkar hoppas på någonting

Tar vara på de små bra stunderna som finns.

Sorgen pågår parallellt med den fina naturpromenaden, den trevliga fikastunden tillsammans med en vän eller när jag läser en tidskrift om något som jag är intresserad av.

Till en del är mitt liv definitivt sorgligt, men jag klappar grannens katt och växlar ett par ord med grannen i lite blek decembersol. Det vill säga, allt i mitt liv är inte sorgligt. 

Men så har jag också en lägenhet med en hyra som jag klarar av och pengar till mat, kläder och sjukvård. Kan fika på stan eller äta en lunch på stan ibland. Gå på museum eller en utställning. Vet alla sätt att få tag på billiga eller gratisbiljetter.  Så på ett sätt är jag lyckligt lottad, trots sjukdom. 

Jag har lärt mig att det finns dåliga år i livet. Själv har jag haft 3 riktigt massivt dåliga år på ca 50, där man precis som du skriver undrar om universum skojar med en, och när ska skiten ta slut?

Tex: Vad är oddsen att exakt samma dag som min son, bara 7 år, ska göra uteslutande (och jättejobbiga) undersökningar på barnsjukhus för att se så han inte har maligna tumörer, den dagen faller min mammas sambo död ner i massiv lungpropp i hemmet. Han hade inget känt problem med hjärtat eller så, ingen medicin för blodtryck eller nåt, han bara dog knall och fall.

Jag kunde inte vara med både mitt barn och mamma, och det kommer att plåga mig ibland tills jag dör men tack och lov hade mamma två stabila väninnor som kunde ta hand om henne första dygnen.

Absolut, så tänker jag också för att ta mig igenom dagarna. Jag har blivit bra på att uppskatta det vackra i det lilla och fokusera på det som faktiskt är bra. 

Jag har snarare svårt att tro på atg jag ska få någon form av långsiktigt lugn i min tillvaro utan ständigt drama, tragedier och olyckor. 

Jag drömmer om normalitet, lugn och rutin, sådant som många andra tycker är tråkigt. 

I mitt fall handlar det om ett helt liv där det har varit mer kaos än lugn från start och det verkar inte ta slut. 

Jag drömmer om att normala problem i en vanlig svenssontillvaro. Nu kanske någon invänder att jag skulle tröttna men tro mig, över 50 år av kaos räcker. 

Jag beklagar att du är sjuk och hoppas att du kan bli bättre, Jag har iaf hälsan i behåll (peppar peppar) och det är jag verkligen tacksam för. 

Det låter så fruktansvärt tungt det du har varit med om. Mitt barn har också fått genomgå många tuffa tester av samma skäl och höll på att stryka med på grund av en vårdskada. 

Det finns inget värre än när ens barn är sjuk och lider, Då har jag känt att jag inte klarar mer men samtidigt är det just då man måste vara som starkast. 

Jag kan relatera till när allt händer på en gång, precis när man tror att det inte kan bli jävligare. 

Ibland när jag ser tillbaka fattar jag inte hur jag tog mig igenom det men man måste ju, 

Hoppas att det gick bra för ditt barn. Mitt barn hade tack och lov inte cancer (vilket alla i min familj har haft förutom jag) men hon måste leva med en vårdskada. 

Vill bara säga att jag känner med dig. Sitter kanske inte i samma båt, men i en lika dåligt rustad båt kan jag tänka mig. Direkt det börjar kännas lite bättre så kommer något nytt. Mina bekanta måste tro att jag är mytoman och hittar på saker snart.

Jag har väldigt olika bra synsätt på livet olika dagar. Jag har också sjukdom och de dagarna jag mår sämre så funderar jag på hur jag ska kunna lära mig att acceptera att jag endast, fr.o.m. nu, kommer leva för mina barn. 

Däremot så har jag fått erfara i livet, få jag haft dippar, att något galet orimligt positivt händer. Antar att jag sitter och väntar på det.

Tack för fina ord! 

Jag känner igen det där med att folk ska tro att man hittar på. Under senare år har jag övervägt att inte säga någonting. Jag vill inte vara den där tragiska människan

Jag lever också helt ärligt för mitt barn. Jag är engagerad i hennes planer och peppar henne men för egen del känns det mest som om jag håller andan och hoppas att det inte ska hända något (igen).

Som jag skrev ovan är jag tacksam för att jag ändå har hälsan. Jag har för högt blodtryck som jag medicinerar för men det kan man ju leva med. Läkaren säger alltid att jag måste stressa mindre men stressen kommer utifrån och är ingen jag kan kontrollera. 

Hoppas att du får så många bra dagar som möjligt, 

Det händer förstås bra saker i mitt liv också precis som du skriver. Jag uppskattar dem så mycket mer på grund av allt annat. Jag har också otroligt fina vänner som jag är väldigt tacksam för. 

Det är inte så att jag har blivit bitter, det är mer att jag inte vågar hoppas och planera eller ens tänka på framtiden. 

Vad fint att du har vänner. Man vill ju gärna ha något eget att leva för med faktist. Jag tog mod till mig och började med en aktivitet som sker varje torsdag. 

Har fortfarande ångest för att gå dit (social ångest för jag inte känner någon) men det ger mig faktist positiva känslot när jag går därifrån.