När man inte längre vågar/orkar hoppas på någonting

Ett nytt år stundar och många tänker att det ska bli ett bättre år men jag vågar inte hoppas på någonting längre. 

När jag ser tillbaka på mitt liv börjar jag nästan skratta för det har hänt så mycket sorgligt och svårt att det blir tragikomiskt. 

Det är inte heller jag som har orsakat problemen. Det skulle på ett sätt vara lättare om jag hade varit en strulig typ som ställde till det för mig själv för då skulle det finnas en förbättringspotential. 

Men det som har hänt handlar om sådant jag inte har kontroll över - dödsfall i familjen, svår sjukdom, olyckor, stalking etc. Den ena händelsen avlöser den andra och jag börjar undra om kosmos driver med mig. 

Själv är jag en envis optimist som kämpar på och som alltid får höra hur stark jag är. Jag får också saker att hända så jag är inte passiv och självömkande, 

Jag tycker inte synd om mig själv och jag vill absolut inte vara en tragisk person även om jag tror att en del kanske ser mig så efter allt som har hänt. 

Jag kan inte tänka att nästa år ska bli bättre utan att skratta lite för mig själv. Jag är inte bitter men jag tror inte på det längre. 

Jag har alltid varit den som peppar andra, särskilt mitt barn, men jag kan inte ta det på allvar längre fast det säger jag inte förstås. Förhoppningsvis kommer mitt barns liv att bli bättre även om hon tyvärr redan har drabbats av flera svårigheter själv. 

Jag har några mål som jag vill uppnå och några drömresor som jag vill göra. Jag kommer att fortsätta sträva efter det, vad annat kan man göra? 

Men jag har svårt att tro att livet kommer att bli lättare och bättre. 

Är det någon som känner igen sig? Hur hanterar du sådana tankar?