IVF på egen hand efter uppbrott, hur vet man om längtan finns kvar

Hade själv starka tankar på att adoptera när jag var ensamstående och ca 40 år. Gjorde inte det och nu kan jag ångra det. 

Barn är en sak och relation är en annan. Du har ju velat ha barn mycket länge nu. Ja, det vara så att du är deprimerad efter separationen och därför är avtrubbad på känslor. Depression kan få en att känna sig tom och utan driv. 

Vad talar egentligen emot att du gör IVF? 

Att ha barn är ju också att ha familj. Känner till kvinnor som skaffar barn på egen hand och sedan bildar en kompisring med andra ensamstående mammor för att stödja varandra. 

Hej Anonym?
Det gör mig ledsen att höra att du ångrar dig idag. Om du vill berätta gärna mer om din resa. Det hade varit värdefullt att höra hur du tänker kring det nu.

När jag försöker svara på frågan vad som egentligen talar emot IVF för mig, så tror jag att det delvis handlar om att det kanske finns en underliggande sorg eller depression efter uppbrottet. Drömmen om relationen och familjen blev inte som jag hoppats och det påverkar hur jag känner.

En annan sak är att jag är osäker på om jag klarar hela ansvaret själv. Jag har alltid sett framför mig att vara förälder tillsammans med någon, som en trygghet och ett stöd. Är det någon mer som känt att just familjen tillsammans med en partner varit det viktigaste? Kanske är det där skon klämmer även om jag samtidigt vet att inte ens en familj är någon garanti i livet.

Och något som förbryllar mig är att den starka barnlängtan jag haft i så många år inte riktigt finns där just nu. Förut var den intensiv nu känns den mer dämpad. Jag vet inte om det är en sorts acceptans, eller bara en reaktion på sorgen.

När jag var gravid den gången kände jag en omedelbar anknytning till det lilla fröet i magen , ingen tvekan alls. Men då hade jag också en partner jag var lycklig över att få dela ansvaret med, och glädjen i att vi skapade något tillsammans.

Ja, det är definitivt  tyngre att vara ensam mamma, naturligtvis. Därför är det bra om man har någon  anhörig, vän eller andra ensamstående mammor som man känner, som t.ex.  kan ställa upp någon dag om det händer något oförutsett. 

Men det är inte omöjligt. Många har klarat det genom åren. 

Man kan ta livet i en annan ordning. T.ex. först barn och sedan relation. Det finns en hrl del ensamstående pappor t.ex.

Människor med barn är inte garanterat lyckligare än barnlösa, men enligt forskning upplever de livet som meningsfullare.

Är du säker på att du inte är deprimerad just nu?

Tycker ovanstående kommentar är klok, hur mår du? Kan sorg eller depression göra att du inte känner igen dig? Eller är det att situationen är annorlunda nu som du själv är inne på.

Att ivf är vad de rekommenderar beror på din ålder. Generellt avråds från insemination efter 35år. Chansen är så liten jmf med IVF. Vid din ålder skulle jag inte vänta, du har inte tiden på din sida tyvärr. Har du god ekonomi men känner att du tvekar för mycket just nu? Isf skulle du kunna göra ett ivf försök och frysa eventuella embryon som blir. Då vet du iaf hur kroppen svarar på behandling och om du får några ägg som efter befruktning kan bli embryon att frysa. Så kan du sätta in dem lite senare isf. Men det är dyrt, skulle tro kring 50 tusen för behandlingen nu och sedan kring 25 när du vill sätta in embryot i framtiden. 

Även om ivf är bättre än inseminationer i din ålder bör du också fråga kliniken hur de beräknar dina chanser. Efter 40 brukar de ligga på mellan 7-20% i Sverige om jag minns rätt, per insatt embryo. Skulle du vilja försöka kan det också vara bra att fundera över hur mycket du vill satsa på det. Ekonomiskt och tidsmässig. När man väl börjar försöka är det lätt att dras med i karusellen och många upplever det psykiskt och fysiskt påfrestande.

Vad säger dina vänner som känner dig? Bolla med dem och stäm av med din klinik om dina chanser.

Hoppas du kommer fram till vad du känner är rätt för dig!

/ har inte varit i samma situation men fått en sladdis på egen hand högre upp i ålder. Drevs dock av en stark längtan så den var aldrig hindret. 

"Blev godkänd" av psykologer.. WOW ! Måste ha känts bra? Samtidigt sitter jag här som vill skapa en familj... men du dreglar efter en snubbe som inte vill skapa barn med dig ? Hur FAN kan du bli GODKÄND hos en psykolog? Kan vi inte bara erkänna att psykologerna är människor med och har ingen rättighet eller högre kapacitet i frågan? För uppenbarligen så hade de inte behövts om du funnit rätt man.. eller hur ? Ts, du är så lost att det är fan oroväckande! 

Förstår i övrigt inte din fråga.. ville du enbart ha barn när du hade en partner eller har du drömt om att ha barn hela ditt liv ? Du verkar extremt beroende och o-självständig faktiskt.. 

Skulle inrikta mig på att bearbeta sorgen efter uppbrottet och depressionen efter det om jag var du. Man bör ju känna en glädje inför att få barn, innan man sätter igång. Inte bara gå på att man förut ville det så gärna.

Och visst det kan bli  jättetufft ibland, men också en spännande livsresa.