IVF på egen hand efter uppbrott, hur vet man om längtan finns kvar
Hej,
jag vill gärna dela min historia och höra hur andra har tänkt i en liknande situation.
Sedan jag var runt 33 år har jag haft två seriösa relationer. I min första relation försökte vi få barn, och det var där min barnlängtan väcktes på riktigt. Men relationen höll inte.
Efter en tid funderade jag på att göra IVF på egen hand. Jag gick igenom utredning, samtal och psykologbedömning och blev godkänd men precis då träffade jag en ny man. Med honom kände jag för första gången att jag verkligen kunde vara mig själv. Jag ville ha barn med honom.
Han var osäker på barnfrågan. Vi hade oskyddat sex, men han ville inte ?försöka aktivt?, utan sa att om det händer så händer det. När jag var 40 blev jag gravid naturligt med honom, Jag var överlycklig. Tyvärr fick jag missfall efter sju veckor. Han stöttade mig, men jag upplevde också en viss ambivalens.
Efteråt ville jag försöka igen. Och under tiden vi var tillsammans blev barnfrågan nästan allt för mig. Jag tajmade ägglossning, räknade dagar och gjorde verkligen allt jag kunde. Längtan efter både barn och familj var stark och ständigt närvarande , ibland nästan på ett sätt som tog över hela relationen.
Samtidigt ville han fortfarande inte planera, och han var negativ till IVF. Tiden gick, och till slut tog relationen slut abrupt och på ett sätt som gjorde väldigt ont. Jag stod där, nyss fyllda 42, med både hjärtesorg och en känsla av att tiden höll på att rinna ut.
På råd från vänner kontaktade jag en klinik. Efter undersökningar fick jag veta att jag har bra värden för min ålder, men att IVF troligen är min chans bland annat på grund av misstänkt endometrios. Jag har gått igenom hela utredningen och psykologsamtalen, och är nu godkänd.
Det har nu gått nästan ett halvår. Sorgen över relationen finns fortfarande kvar men något har förändrats.
När jag var i relationen var barn allt. Nu när jag står ensam är jag plötsligt osäker.
Jag vet inte längre om jag faktiskt vill ha barn eller om det framför allt var familjen jag längtade efter? Jag undrar om sorgen och chocken efter uppbrottet har stängt av något i mig. Längtan känns inte lika stark längre, och det skrämmer mig eftersom jag ändå behöver ta ett beslut.
Min fråga till er är:
Är det någon som varit i en liknande situation mitt i sorg efter en relation? i början av 40-årsåldern , som tvekat inför IVF på egen hand?
Hur visste ni om längtan fanns kvar ? eller om den mest handlade om att få en familj tillsammans med någon?
Väntade ni tills ni mådde bättre, eller kände ni att tiden var viktigare?
Jag känner mig både rädd, avstängd och osäker och skulle verkligen uppskatta era erfarenheter och tankar. Har ingen direkt längtan längre. Men jag är rädd att allt som hänt påverkat detta och att jag ska ångra mig i framtiden om jag inte tar steget. Men samtidigt att ångra mig om jag väl tar steget.