Oro inför krig och samhällsutveckling

Absolut, skjutningarna sker ju lite överallt. Och utanförs-områdena ligger oftast geografisk närmare villaområden i förorten än innerstan. Så jag tror inte man är mer säker mot den typen av kriminalitet bara för att man bor i villa i finare förort. 

Det  har funnits hot i alla  tider, det mest idiotiska var när vi en gång i  tiden nedmonterade vårt försvar. Ett katastrofalt beslut som gjorde hoten större emot oss. 

TS, jag tycker du ska leva ditt liv som du egentligen har tänk, visst man ska inte vara naiv och strunta i omvärlden men det är mycket vi enskilda människor inte kan  och kommer att kunna påverka. Försök att lev så bra du kan så länge det går. 

Svenskar lever i synd, komsumerar överdådigt, frossar, är sexuellt lössläppta och bortskämda, samt ställer inte upp för människor i nöd eller som har det svårt för att det är viktigast att bara tänka på sig själv. Allt detta är styggelser i Guds ögon, och vi kommer att straffas för det.

Kärleken till sin nästa, precis. Och eftersom många svenskar inte bryr sig om människor som är i nöd eller har det svårt, så drivs man av självkärlek snarare än kärlek till medmänniskan. Och nu talar jag inte bara att bry sig om människor från krigshärjade länder som kommer hit, för svenskar bryr sig inte ens om andra svenskar längre.

Det är ingen skillnad på hur människor lever nu än tidigare.

Jag trivs med det livet jag fått. Tidigare när jag bodde i Sthlm så hade jag 45 minuter kanske till att träffa kompisar med kollektivtrafiken. Nu har jag 5-10 minuter till kompisar jämt. När folk pratar om långa restider där jag bor nu så kan det vara 12 minuter. För mig som stockholmare är en restid med bil på 12 minuter ingenting . Jag har dessutom när Stockholm så jag får allt jag vill ha, lugn och ro. Det har inte varit en enda sprängning eller skjutning i närheten av mig. Jag tycker bortsprungna katter är lagom. 

På 1800-talet och en bit in på 1900-talet var Sverige fattigt och folk var troende, gudfruktiga och arbetade hårt. Idag tänker svensken bara på nöjen och förlustelser.

Jag tror att du överdriver lite där. Svenskar är kända för sin solidaritet och anses därför av  somliga som naiva och aningslösa. 

Men visst har vi på senare år blivit mer själviska och då sätts solidariteten i samhället på prov. 

Men detta innebär förhoppningsvis inte att vi som individer blivit osolidariska med våra medmänniskor. 

Men missunnsamheten har liksom Jantelagen länge funnits i vårt samhälle och tenderar att öka i kapp med själviskheten. 

Jag tror att trenden är på väg att vända, vi såg det under Covid.  Även andligheten i vårt samhälle ökar, fler tonåringar än på länge konfirmerar sig och fler söker sig till kyrkorna.  

Jag tror att vi kommer ur den här själviska eran.

Själv är jag är mera rädd för hur vår omvärld förändras.

Kvinnor blev ofta våldtagna, kyrkan på söndagen var inget val utan ett tvång.
Alkoholen flödade, fylla och misshandel utbredd.

Som sagt, jag avsåg inte främst solidaritet mot invandrare utan mer svenskars brist på omtanke om varandra.

Julen t.ex. anser många vara en tid då man ska tänka på de som har det svårt, är ensamma och hemlösa, men hur många gör det i praktiken? Det är bara fina ord som inte betyder något så länge du inte t.ex.bjuder in en hemlös i ditt hem (Jesus brydde sig som bekant om de mest utstötta i vårt samhälle, samt de sjuka och döende) eller verkligen tänker på någon som du vet om är ensam och inte mår bra.

Ja, jag tror och hoppas att vi går mot ett paradigmskifte där, att vi börjar visa människor som har det svårt mer omtanke och empati,

Jag tror att du har en mycket mörk syn på dina medmänniskor. Hur många av de du möter säger att de struntar i hur andra har det? Om du skulle ställa frågan till första bästa du möter skulle du säkert få till svar att de tänker på andra och oroas över dem som inte har det bra. 

De flesta som har råd ger något till de som behöver. Om det är pengar eller engagemang varierar men de allr flesta ger någonting. de allra flesta av oss tycker också att det är OK att de som har det bäst i vårt samhälle dela med sig mer än andra.

När man som kristen talar om kärleken till sin nästa så gör man det ofta utifrån försoningen. Fiender måste kunna försonas med varandra, det kan kanske ta tid med tillslut vill och kan man försonas.  .

Vilket modernt samhälle lever som din gud vill?

Av nyfikenhet, vad anser du om Trumps leverne? Så många kallar sig kristna men lever tvärtemot medan mång icke-religiösa lever goda liv med omtanke om medmänniskor och miljö. Konstigt det där.

Väntar också på svar.

Många säger gärna att de bryr sig, särskilt under julen, lik förbaskat får hemlösa ändå sova ute i smällkalla vintern eller i trappuppgångar, där de snart blir bortkörda, och lik förbannat får en massa svenskar sitta ensamma under jul och nyår utan en kotte som bryr sig om dem. Som sagt, fina ord som ofta inte omsätts i praktiken.

Tror det hänger mera på samhällets attityd till dem som hamnat utanför. Det finns ingen politisk vilja att de ska få leva på sina villkor.

Missbrukare som gett upp hoppet om ett normalt liv får ingen bostad förrän de är nyktra. 

Om du frågar folket på gatan så tycker man att det vore bättre om dessa människor fick en bostad på sina villkor, än att de sover i trappuppgångarna. Men politiskt vinner man inga röster på det.
 
Många gånger kan ensamheten vara självvald men visst lämnas många äldre ensamma under julen när de inte längre kan fira jul med släkten som ofta bor långt bort. Men det finns kyrkor och andra organisationer som försöker hitta dessa ensamma och ge dem lite Julstämning så gott man kan men som alltid handlar det om pengar. 

Men som individ vill nog inga att någon ska sitta hemma ensam på Julen

Jag menar att vet man om någon person/ personer i sin bekantskapskrets eller som man kanske bara känner lite ytligt, som man vet sitter ensam på Jul och nyår är det ingen stor ansträngning att bara höra av sig till personen, önska God Jul och gott Nytt år och fråga hur personen mår, eller komma på ett kortare besök för att visa att man bryr sig. Det finns så mycket "litet" vi kan göra som kan göra stor skillnad, ändå undviker folk att göra det, trots de fina orden man säger.

Kyrkan ska ju liksom inte behöva ta allt ansvar för de som är ensamma. Och människor generellt som menar att de är goda och snälla, utan att behöva en kristen tro, bör väl kunna visa detta i handling med?

Det där med hemlösa är förstås en svår sak, eftersom den är självförvållad i de fall då det rör sig om missbruk. Samtidigt finns det ju anledningar till att en sådan person blivit utstött ur samhället från början. När en person hamnar i missbruk i unga år, bryr sig ofta inte de jämnåriga/ tidigare klasskompisarna om det, eftersom de är fullt upptagna med att bygga sina egna liv och kanske själva festar så pass att de inte märker någon större skillnad mellan dem och några enstaka som berusar sig lite för ofta.

Sen hamnar den unge missbrukaren snett på riktigt och slås ut och nekas jobb hen eventuellt söker, för att han har dessa problem, eller så vill personen festa istället för att jobba eller utbilda sig.

Sen på äldre dagar börjar de tidigare klasskompisarna/ kurskamraterna börja tänka lite på den där stackars killen som hamnade så snett i tidig ålder, och undrar lite försiktigt hur det är mer personen idag. Men det är så dags då, när allt redan är förstört.

Man ser och märker tidigt vilka som inte riktigt är med i de "vanliga" gemenskaperna. Men reagerar inte förrän det är försent.

Ibland kanske man måste bjuda till lite själv också. Är man ensam så kanske det inte är så bra taktik att förvänta sig att andra ska ta första steget.

Idag finns ju så mycket fler vägar till kontakt än vi hade förr, här fyller säkert forum som FL en funktion. Men nog om detta.

Din syn på Samhällets olycksbarn är lite naiv tycker jag. Det är lätt att hamna snett i livet än fast man har haft de bästa förutsättningarna i början. En skilsmässa med förlorat boende tillsammans med tillgång till droger och alkohol kan göra att många hamnar på gatan.

De som har en stökig ungdom kan ha turen att hamna på rätt ställe i livet och behöver inte alls hamna i utanförskap.

Visst vill de flesta av oss vara solidariska och att kärleken till våra medmänniskor ska råda, men visst finns det de som av olika orsaker inte klarar av detta. 

Min gamla mormor sa att man måste kunna ge för att få. Kanske ligger det någonting i det.

Hur som helst önskar jag dig och alla andra här en god fortsättning på det nya året.