Om kvinnan som fick min oskuld och älskade mig
Jag vet inte riktigt varför jag skriver det här inlägget, men jag känner att jag behöver dela med mig av min historia, kanske främst till incels (inte i den negativa meningen av bittra kvinnohatare och kanske högerextremister, utan i ordets egentliga mening: personer som lever i ofrivilligt celibat, och framför allt er som ännu är oskulder), men kanske även andra kan finna den givande. Den innehåller både glädje och sorg.
Om du är en incel, som jag länge var, så finns det hopp för dig. Du kan också finna kärleken och bli älskad du också. Det gjorde jag. Men frågan är: kan du själv återgälda denna kärlek om du får den?
Jag är en man, numera 60+, ensamstående utan barn. Jag brukar skriva inlägg här på FL, ofta i trådar om mamliga oskulder, där jag försöker ge råd utgående från mina egna erfarenheter. Jag brukar då berätta att jag lyckades mycket väl med att sexuellt tillfredsställa min första kvinna, trots att jag inte hade någon erfarenhet. Igår kväll beslutade då att kolla upp detta i ett antal gamla kärleksbrev från henne, där bland annat detta framgick. Men när jag tog fram dessa brev och började läsa, och det var så många brev så jag blev tvungen att titta igenom nästan allihop innan jag hittade rätt, så blev jag alldeles gripen och även sorgsen, av skäl som kommer att framgå. Jag hade inte ägnat dessa brev något intresse på åratal, men nu gick de rakt in i hjärtat. Jag påmindes om vilka otroligt starka känslor hon hade för mig. Det hade jag egentligen vetat hela tiden, men ändå slog det mig nu som en bomb: Hon älskade mig verkligen, djupt och intensivt, till hela hennes kropp och själ.
Till att börja med har vi själva antalet brev. Noga taget inte bara brev utan också vykort och andra kort, men med skriven text av henne. Jag har just räknat dem och fått det till 137 stycken, skrivna
under period på drygt 16 månader! Ett skäl till att de var så många var att det var ett långdistansförhållande, hon bodde och arbetade i Stockholmstrakten och jag i Övre Norrland. Men ändå, de flesta föredrar antligligen att ringa istället för att skriva så många brev. Vi ringde varandra förstås också, men hon hade uppenbarligen ett starkt behov av att skriva brev till mig. Men det måste ha blivit ganska dyrt för henne. Frimärken, vykort och andra kort är ju inte gratis.
I breven skriver hon visserligen mest om sin vardag, men i nästan alla breven skriver hon också om hur mycket hon längtar efter mig och hon nämner ofta att hon lider av att jag inte är hos henne. Hon ger ofta uttryck för en rent fysisk längtan, och skriver ibland om hur skönt jag gjort det för henne sexuellt, och hur hon längtar efter mer när vi ska träffas.
Inte så illa pinkat av en kille som var oskuld när han träffade henne, eller hur? (Ok, förlåt, jag kan inte låta bli att skryta lite!)
Vi får gå tillbaka i tiden till sommaren då jag var 35 år. Jag var då alltså ännu oskuld. Jag hade visserligen ett högavlönat jobb, men var, och är, något av en nörd, med intellektuella intressen, som inte var/är road att gå ut på krogen och prata med främlingar och sånt. Jag hade och har ett fåtal ganska nära vänner, inte en stor vänkrets. Jag har alltid levat ensam och har alltid i grunden trivts med det. Men jag hade ju förstås behov av kärlek och sex, och där sket det sig alltid. Jag hade gjort några få försök att bjuda ut kvinnliga bekanta, utan framgång. Jag hamnade i tankar som jag tror incels ofta har: "Varför har jag ingen kvinna när den och den, som är en mycket sämre människa än jag, har en kvinna? Det är orättvist!"
Hur som helst, den sommaren satte jag in kontaktannonser i tidningar. Det här var innan det fanns dejtingappar, men man kunde ofta lyssna på dem och på svar i telefonen. Jag reste runt och träffade kvinnor som svarat på annonserna, och på en sån resa träffade jag Lisa (fingerat namn). Hon var 45 år, såg hyfsat bra ut, och var överviktig. Detta var emellertid precis vad jag ville ha då, eller trodde jag ville ha i alla fall. Hon hade två barn och arbetade i vården. Hon var gladlynt och visade ett tydligt intresse för mig, även sexuellt. Vi hade inte sex då, för jag var tvungen att resa vidare och träffa en annan av dem som svarat på min senaste annons. Men det stod klart att Lisa var den jag skulle välja, och nästa helg träffades vi för att bl.a. ha sex. (Jag hade strax innan försökt ha sex med en annan av kvinnorna som svarat på en annons, men det gick inte så bra, och jag fick inte sådana känslor för henne som jag fick för Lisa.)
Sexet blev misslyckat i den meningen att jag inte lyckades få upp den. Jag ville så mycket men Petterniklas strejkade! Men, och här kan jag glädja alla incels, det gjorde inget! Jag kunde nämligen använda händerna och tungan för att tillfredssttälla henne, och det gick alldeles utmärkt. Hon njöt väldigt mycket, hon fick under helgens lopp sju orgasmer, vilket hon sade var mycket för henne.
Det är faktiskt inte svårt att tillfredsställa en kvinna. Man behöver bara läsa på lite om kvinnans anatomi, inte mycket, vara lyhörd och uthållig, och det är en stor fördel om man tycker om att göra det skönt för henne, och inte ser det som en uppoffring. Sätt kvinnans behov i centrum så blir det jättebra, även utan stånd - tunga och händer räcker gott för det mesta! Jag klarade det galant, och det kan ni också göra, mina incelvänner!
Det var senast då som Lisa hade fallit handlöst för mig. Det framgår klart i breven. Det var säkert på gång redan innan vi träffades den gången, för under mellantiden mellan de två första gångerna vi träffades (vi hade ju inte sex första gången, när jag besökte henne eftersom hon svarat på min annons) skickade jag en bukett röda rosor till henne, och hon skrev att jag fick henne att känna saker som hon trott vara döda i henne.
Ett riktigt samlag med penetration och utlösning lyckades jag genomföra först vid vår nästa träff en dryg månad senare, när hon besökte mig. Det var en morgon när vi vaknade tidigt och kunde utnyttja mitt morgonstånd. Därefter hade vi sex många gånger. Jag ska säga att trots att jag haft ett par förhållanden och några tillfälliga träffar efter Lisa så är hon hittills den enda jag fullt ut lyckats genomföra ett samlag med.
Nu ska jag väl säga att jag nog såg hyfsat bra ut när jag träffade Lisa. Mitt ansikte har alltid sett trevligt ut. Jag har för det mesta varit överviktig (och är det nu), men när jag träffade Lisa hade jag lyckats banta ner mig till normalvikt (jag gick senare upp igen). Jag är lite över medellängd. Ett trevligt utseende hjälpte väl till antar jag.
Och så förstås, jag var alltid mig själv, försökte aldrig göra mig till för att imponera eller liknande. Detta ligger inte för mig och jag avråder bestämt från det!
Jag har berättat om Lisas starka känslor för mig, men, undrar ni nog, hur var mina känslor för henne? Älskade jag henne lika mycket som hon älskade mig? Och här kommer vi in på den mer tråkiga delen av berättelsen. Jag försökte verkligen, men jag lyckades aldrig bli lika kär i henne som hon var i mig. Detta är jag väldigt ledsen för, hon hade verkligen förtjänat det. Men det gick bara inte. Jag trivdes också att bo ensam, så jag behövde heller inte alltid ha henne i närheten som hon skrev i breven att hon alltid ville ha mig hos sig.
Därtill kommer att jag drabbades av vissa hangups som det är för jobbigt för mig att ens skriva om här, men det var inte roligt för varken henne eller mig.
Jag skulle tro att mina svårigheter berodde på min tidigare tillvaro som incel, på min oerfarenhet och de vanor jag tillägnat mig då. Detta bör mina incelvänner vara beredda på: ens känslor är inte alltid som man vill att de ska vara.
Eller är jag kanske så funtad att jag inte kan bli riktigt allvarligt förälskad i någon? Jag vet inte. Sant är att jag för det mesta inte är så känslosam, och kanske inte bryr mig tillräckligt mycket om mina medmänniskor. Lite egocentrisk är jag nog.
Vid ett tillfälle, i sängen, sa hon att hon inte visste om hon älskade mig eller inte, men jag tror att hon sa så bara för att hon inte ville att jag skulle känna press. Hon visste att mina känslor inte var lika starka som hennes. Nej, breven visar väldigt tydligt att hon älskade mig väldigt mycket.
Svarade jag på dessa brev? Jag minns tyvärr inte så noga. Att jag svarade på en del av dem är klart, men kanske inte på alla.
Trots att mina känslor inte var så starka som de borde vara så hade Lisa och jag en fin samvaro under några år. Jag besökte henne då och då. (Hon kom mer sällan till mig, hon hade bl.a. sämre ekonomiska möjligheter.) Vi hade sex, vi gjorde saker tillsammans, gick på bio, gick ut och åt, utflykter, ett par semesterresor tillsammans. Lisa var trevlig och glad för det mesta. Jag kom bra överens både med hennes barn och hennes föräldrar, och hon träffade mina föräldrar några gånger och de gillade henne också.
Men med tiden träffades vi alltmer sällan, vi kom ifrån varandra, och förhållandet rann ut i sanden, även om vi aldrig gjorde slut officiellt, typ. Sista gången jag träffade henne var för 18 år sedan. Vi blev vänner på facebook och hördes väl av någon enstaka gång.
Nu när jag läst breven och mer på djupet förstått hur mycket hon älskade mig så känner mig åter väldigt ledsen för att jag inte fullt ut kunde återgälda hennes kärlek. Jag önskar också att jag hade tänkt mer på henne under de många år som gått. Och breven, som jag haft hela tiden, har jag sällan återvänt till, förrän nu. Dessa brev har jag inte visat tillbörlig respekt. Jag hade dem i en kasse tillsammans med brev och kort från andra, allt i en salig röra, för jag är en obotlig slarver. Det har tagit flera timmar att sortera ut dem och lägga dem i tidsordning. Det är det minsta jag är skyldig henne.
Och nu önskar jag att jag kunde kontakta henne igen, ta upp i alla fall vänskapen igen om hon hade velat, kanske pratat igenom gamla tider och våra känslor för varandra då. Jag känner att jag skulle behöva henne nu, som vän i alla fall. För första gången på mycket länge känner jag en djup saknad efter henne.
Men jag kan inte kontakta henne igen, av det sorgliga skälet att hon är död.
Hon dog för några år sedan, ännu inte 70 år fyllda. Hennes dotter meddelade mig det på facebook (hon hade hittat mig på sin mammas facebook). Hon hade tydligen misskött sin hälsa, trots att hon jobbade inom sjukvården.
Jag tog inte dödsbudet så hårt då, eftersom det varit så längesen vi var ihop. Jag åkte inte till begravningen utan nöjde mig med att skicka blommor.
Det är först nu, när jag har läst breven, som jag känner en verkligt djup sorg över att hon är död. Jag gråter floder. Helvete vad jag saknar henne just nu! Jag undrar om hon var ensam och olycklig på slutet, och om det kan ha bidragit till att hon misskötte sin hälsa. Jag vill inte tro det, för hon var ju gladlynt, hade gott om vänner, och barn och barnbarn. Såvitt jag vet hade hon aldrig ihop det med någon annan man efter mig, men jag vet ju inte allt. Men hon sade en gång, efter att vårt intima förhållande var slut, att hon inte hade det behovet längre. Fast det trodde hon ju också att hon inte hade innan hon träffade mig.
Om jag ändå haft vett att kontakta henne innan hon dog! Kanske skulle jag då ha kunnat stå vid hennes sida, hjälpt henne att inte missköta sin hälsa (och hon kunde ha hjälpt mig att inte missköta min: överviktig, högt blodtryck, dåliga knän - men jag lever än, trots allt), och då kanske hon hade levt idag. Men detta får vi aldrig veta.
Nu är hon borta för alltid. Men hon har haft en avgörande betydelse i mitt liv. Det är tack vare henne jag inte kommer att dö som oskuld. Och tack vare henne har jag fått uppleva hur det är att vara älskad av en kvinna. Djupt och innerligt älskad. Det är inte alla som får uppleva något sådant.
Jag hoppas att ni, mina incelvänner, och alla andra, också får uppleva sådan kärlek, och att ni, i motsats till mig, fullt ut kan återgälda kärleken!
