Anonym (Älskad en gång i tiden)

I förrgår 03:52

26 svar

Om kvinnan som fick min oskuld och älskade mig

Jag vet inte riktigt varför jag skriver det här inlägget, men jag känner att jag behöver dela med mig av min historia, kanske främst till incels (inte i den negativa meningen av bittra kvinnohatare och kanske högerextremister, utan i ordets egentliga mening: personer som lever i ofrivilligt celibat, och framför allt er som ännu är oskulder), men kanske även andra kan finna den givande. Den innehåller både glädje och sorg.

Om du är en incel, som jag länge var, så finns det hopp för dig. Du kan också finna kärleken och bli älskad du också. Det gjorde jag. Men frågan är: kan du själv återgälda denna kärlek om du får den?

Jag är en man, numera 60+, ensamstående utan barn. Jag brukar skriva inlägg här på FL, ofta i trådar om mamliga oskulder, där jag försöker ge råd utgående från mina egna erfarenheter. Jag brukar då berätta att jag lyckades mycket väl med att sexuellt tillfredsställa min första kvinna, trots att jag inte hade någon erfarenhet. Igår kväll beslutade då att kolla upp detta i ett antal gamla kärleksbrev från henne, där bland annat detta framgick. Men när jag tog fram dessa brev och började läsa, och det var så många brev så jag blev tvungen att titta igenom nästan allihop innan jag hittade rätt, så blev jag alldeles gripen och även sorgsen, av skäl som kommer att framgå. Jag hade inte ägnat dessa brev något intresse på åratal, men nu gick de rakt in i hjärtat. Jag påmindes om vilka otroligt starka känslor hon hade för mig. Det hade jag egentligen vetat hela tiden, men ändå slog det mig nu som en bomb: Hon älskade mig verkligen, djupt och intensivt, till hela hennes kropp och själ.

Till att börja med har vi själva antalet brev. Noga taget inte bara brev utan också vykort och andra kort, men med skriven text av henne. Jag har just räknat dem och fått det till 137 stycken, skrivna

under period på drygt 16 månader! Ett skäl till att de var så många var att det var ett långdistansförhållande, hon bodde och arbetade i Stockholmstrakten och jag i Övre Norrland. Men ändå, de flesta föredrar antligligen att ringa istället för att skriva så många brev. Vi ringde varandra förstås också, men hon hade uppenbarligen ett starkt behov av att skriva brev till mig. Men det måste ha blivit ganska dyrt för henne. Frimärken, vykort och andra kort är ju inte gratis.

I breven skriver hon visserligen mest om sin vardag, men i nästan alla breven skriver hon också om hur mycket hon längtar efter mig och hon nämner ofta att hon lider av att jag inte är hos henne. Hon ger ofta uttryck för en rent fysisk längtan, och skriver ibland om hur skönt jag gjort det för henne sexuellt, och hur hon längtar efter mer när vi ska träffas.

Inte så illa pinkat av en kille som var oskuld när han träffade henne, eller hur? (Ok, förlåt, jag kan inte låta bli att skryta lite!)

Vi får gå tillbaka i tiden till sommaren då jag var 35 år. Jag var då alltså ännu oskuld. Jag hade visserligen ett högavlönat jobb, men var, och är, något av en nörd, med intellektuella intressen, som inte var/är road att gå ut på krogen och prata med främlingar och sånt. Jag hade och har ett fåtal ganska nära vänner, inte en stor vänkrets. Jag har alltid levat ensam och har alltid i grunden trivts med det. Men jag hade ju förstås behov av kärlek och sex, och där sket det sig alltid. Jag hade gjort några få försök att bjuda ut kvinnliga bekanta, utan framgång. Jag hamnade i tankar som jag tror incels ofta har: "Varför har jag ingen kvinna när den och den, som är en mycket sämre människa än jag, har en kvinna? Det är orättvist!"

Hur som helst, den sommaren satte jag in kontaktannonser i tidningar. Det här var innan det fanns dejtingappar, men man kunde ofta lyssna på dem och på svar i telefonen. Jag reste runt och träffade kvinnor som svarat på annonserna, och på en sån resa träffade jag Lisa (fingerat namn). Hon var 45 år, såg hyfsat bra ut, och var överviktig. Detta var emellertid precis vad jag ville ha då, eller trodde jag ville ha i alla fall. Hon hade två barn och arbetade i vården. Hon var gladlynt och visade ett tydligt intresse för mig, även sexuellt. Vi hade inte sex då, för jag var tvungen att resa vidare och träffa en annan av dem som svarat på min senaste annons. Men det stod klart att Lisa var den jag skulle välja, och nästa helg träffades vi för att bl.a. ha sex. (Jag hade strax innan försökt ha sex med en annan av kvinnorna som svarat på en annons, men det gick inte så bra, och jag fick inte sådana känslor för henne som jag fick för Lisa.)

Sexet blev misslyckat i den meningen att jag inte lyckades få upp den. Jag ville så mycket men Petterniklas strejkade! Men, och här kan jag glädja alla incels, det gjorde inget! Jag kunde nämligen använda händerna och tungan för att tillfredssttälla henne, och det gick alldeles utmärkt. Hon njöt väldigt mycket, hon fick under helgens lopp sju orgasmer, vilket hon sade var mycket för henne.

Det är faktiskt inte svårt att tillfredsställa en kvinna. Man behöver bara läsa på lite om kvinnans anatomi, inte mycket, vara lyhörd och uthållig, och det är en stor fördel om man tycker om att göra det skönt för henne, och inte ser det som en uppoffring. Sätt kvinnans behov i centrum så blir det jättebra, även utan stånd - tunga och händer räcker gott för det mesta! Jag klarade det galant, och det kan ni också göra, mina incelvänner!

Det var senast då som Lisa hade fallit handlöst för mig. Det framgår klart i breven. Det var säkert på gång redan innan vi träffades den gången, för under mellantiden mellan de två första gångerna vi träffades (vi hade ju inte sex första gången, när jag besökte henne eftersom hon svarat på min annons) skickade jag en bukett röda rosor till henne, och hon skrev att jag fick henne att känna saker som hon trott vara döda i henne.

Ett riktigt samlag med penetration och utlösning lyckades jag genomföra först vid vår nästa träff en dryg månad senare, när hon besökte mig. Det var en morgon när vi vaknade tidigt och kunde utnyttja mitt morgonstånd. Därefter hade vi sex många gånger. Jag ska säga att trots att jag haft ett par förhållanden och några tillfälliga träffar efter Lisa så är hon hittills den enda jag fullt ut lyckats genomföra ett samlag med.

Nu ska jag väl säga att jag nog såg hyfsat bra ut när jag träffade Lisa. Mitt ansikte har alltid sett trevligt ut. Jag har för det mesta varit överviktig (och är det nu), men när jag träffade Lisa hade jag lyckats banta ner mig till normalvikt (jag gick senare upp igen). Jag är lite över medellängd. Ett trevligt utseende hjälpte väl till antar jag.

Och så förstås, jag var alltid mig själv, försökte aldrig göra mig till för att imponera eller liknande. Detta ligger inte för mig och jag avråder bestämt från det!

Jag har berättat om Lisas starka känslor för mig, men, undrar ni nog, hur var mina känslor för henne? Älskade jag henne lika mycket som hon älskade mig? Och här kommer vi in på den mer tråkiga delen av berättelsen. Jag försökte verkligen, men jag lyckades aldrig bli lika kär i henne som hon var i mig. Detta är jag väldigt ledsen för, hon hade verkligen förtjänat det. Men det gick bara inte. Jag trivdes också att bo ensam, så jag behövde heller inte alltid ha henne i närheten som hon skrev i breven att hon alltid ville ha mig hos sig.

Därtill kommer att jag drabbades av vissa hangups som det är för jobbigt för mig att ens skriva om här, men det var inte roligt för varken henne eller mig.

Jag skulle tro att mina svårigheter berodde på min tidigare tillvaro som incel, på min oerfarenhet och de vanor jag tillägnat mig då. Detta bör mina incelvänner vara beredda på: ens känslor är inte alltid som man vill att de ska vara.

Eller är jag kanske så funtad att jag inte kan bli riktigt allvarligt förälskad i någon? Jag vet inte. Sant är att jag för det mesta inte är så känslosam, och kanske inte bryr mig tillräckligt mycket om mina medmänniskor. Lite egocentrisk är jag nog.

Vid ett tillfälle, i sängen, sa hon att hon inte visste om hon älskade mig eller inte, men jag tror att hon sa så bara för att hon inte ville att jag skulle känna press. Hon visste att mina känslor inte var lika starka som hennes. Nej, breven visar väldigt tydligt att hon älskade mig väldigt mycket.

Svarade jag på dessa brev? Jag minns tyvärr inte så noga. Att jag svarade på en del av dem är klart, men kanske inte på alla.

Trots att mina känslor inte var så starka som de borde vara så hade Lisa och jag en fin samvaro under några år. Jag besökte henne då och då. (Hon kom mer sällan till mig, hon hade bl.a. sämre ekonomiska möjligheter.) Vi hade sex, vi gjorde saker tillsammans, gick på bio, gick ut och åt, utflykter, ett par semesterresor tillsammans. Lisa var trevlig och glad för det mesta. Jag kom bra överens både med hennes barn och hennes föräldrar, och hon träffade mina föräldrar några gånger och de gillade henne också.

Men med tiden träffades vi alltmer sällan, vi kom ifrån varandra, och förhållandet rann ut i sanden, även om vi aldrig gjorde slut officiellt, typ. Sista gången jag träffade henne var för 18 år sedan. Vi blev vänner på facebook och hördes väl av någon enstaka gång.

Nu när jag läst breven och mer på djupet förstått hur mycket hon älskade mig så känner mig åter väldigt ledsen för att jag inte fullt ut kunde återgälda hennes kärlek. Jag önskar också att jag hade tänkt mer på henne under de många år som gått. Och breven, som jag haft hela tiden, har jag sällan återvänt till, förrän nu. Dessa brev har jag inte visat tillbörlig respekt. Jag hade dem i en kasse tillsammans med brev och kort från andra, allt i en salig röra, för jag är en obotlig slarver. Det har tagit flera timmar att sortera ut dem och lägga dem i tidsordning. Det är det minsta jag är skyldig henne.

Och nu önskar jag att jag kunde kontakta henne igen, ta upp i alla fall vänskapen igen om hon hade velat, kanske pratat igenom gamla tider och våra känslor för varandra då. Jag känner att jag skulle behöva henne nu, som vän i alla fall. För första gången på mycket länge känner jag en djup saknad efter henne.

Men jag kan inte kontakta henne igen, av det sorgliga skälet att hon är död.

Hon dog för några år sedan, ännu inte 70 år fyllda. Hennes dotter meddelade mig det på facebook (hon hade hittat mig på sin mammas facebook). Hon hade tydligen misskött sin hälsa, trots att hon jobbade inom sjukvården.

Jag tog inte dödsbudet så hårt då, eftersom det varit så längesen vi var ihop. Jag åkte inte till begravningen utan nöjde mig med att skicka blommor.

Det är först nu, när jag har läst breven, som jag känner en verkligt djup sorg över att hon är död. Jag gråter floder. Helvete vad jag saknar henne just nu! Jag undrar om hon var ensam och olycklig på slutet, och om det kan ha bidragit till att hon misskötte sin hälsa. Jag vill inte tro det, för hon var ju gladlynt, hade gott om vänner, och barn och barnbarn. Såvitt jag vet hade hon aldrig ihop det med någon annan man efter mig, men jag vet ju inte allt. Men hon sade en gång, efter att vårt intima förhållande var slut, att hon inte hade det behovet längre. Fast det trodde hon ju också att hon inte hade innan hon träffade mig.

Om jag ändå haft vett att kontakta henne innan hon dog! Kanske skulle jag då ha kunnat stå vid hennes sida, hjälpt henne att inte missköta sin hälsa (och hon kunde ha hjälpt mig att inte missköta min: överviktig, högt blodtryck, dåliga knän - men jag lever än, trots allt), och då kanske hon hade levt idag. Men detta får vi aldrig veta.

Nu är hon borta för alltid. Men hon har haft en avgörande betydelse i mitt liv. Det är tack vare henne jag inte kommer att dö som oskuld. Och tack vare henne har jag fått uppleva hur det är att vara älskad av en kvinna. Djupt och innerligt älskad. Det är inte alla som får uppleva något sådant.

Jag hoppas att ni, mina incelvänner, och alla andra, också får uppleva sådan kärlek, och att ni, i motsats till mig, fullt ut kan återgälda kärleken!

Anonym (Älskad en gång i tiden) Trådstartaren

I förrgår 17:50

#11

Ezmeraldah skrev 2025-12-30 15:44:53 följande:

Du kallar dig "Anonym (Älskad en gång i livet)". Du är bara 60-nånting så det är inte försent än. Om du skulle vilja träffa nån alltså. Men då får du nog försöka släppa det som hände för 20 år sen. Du är värd kärlek och du är inte skyldig "Lisa" nånting. Sortera klart breven nu och köp en fin låda åt dem. Åk till graven och lägg dit en lika fin bukett rosor som den du skickade till henne efter er första träff. Bjud hennes dotter på en fika. Sök sen samtalskontakt och försök gå vidare.

Tack, det var ett trevligare inlägg. Ditt första inlägg kändes rätt så hårt och jag förstår att Dr, Kärlek reagerade. Men jag förstod att du menade väl.

Jag kommer att komma över det. Det var först i förrgår jag tog fram breven och reagerade så starkt. Det känns väl bitterljuvt på något sätt, och jag kände att jag behövde komma ut med mina känslor och min historia. Jag kommer inte att älta det i evighet.
Fin idé med att köpa en fin låda till breven. Slänga dem kommer jag inte att göra. De kommer inte att slängas så länge jag lever. Lägger blommor på hennes grav kanske jag också gör. Men jag vet inte vad jag skulle tala med hennes döttrar (de är två) om, ifall jag skulle träffa dem.

Nej, jag anklagar mig väl inte för hennes död, och kanske var hon inte alls ensam och olycklig på slutet, det var bara en tanke jag fick. Det kanske var tvärtom: att hon var levnadsglad och dog för att hennes kropp inte klarade en sådan livsföring, om ni förstår vad jag menar. Men man vet aldrig. Kan ju fråga döttrarna iofs. Jag fick faktiskt information om hur hon dog, men, och här skäms jag faktiskt, jag kommer inte ihåg detaljerna. Jag minns bara detta med att hon i ett avseende misskötte sin hälsa. Jag skriver inte i viiket avseende, utan jag är sparsam med biografiska detaljer. Skriver man för många detaljer kan det finnas risk för outning: Om någon av döttrarna råkar läsa detta och det finns många detaljer kanske de kan gissa att det är deras mamma som avses, och Lisa kanske inte hade velat att de skulle känna till de intima detaljer om henne som jag skrivit om. Risken är förstås liten, men, men...
En sak dock: det var redan i slutet av 90-talet som vi träffades.

Men om Lisa hade levat idag, då hade jag kunnat ta kontakt med henne, vi kunde ha pratat om gamla tider och återknutit åtminstone vänskapen, om hon velat det. Men nu kan jag inte det, får aldrig veta om hon hade velat det. Det gör mig så sorgsen, och jag önskar att jag tagit kontakt innan hon dog, inte bara för hennes skull utan och också för min skull. Jag saknar henne, nu. Det är när jag läser breven, som är så levande och så fulla av kärlek till mig, och samtidigt vet att hon inte finns mer, som mina känslor flödar över. Men som sagt, det har bara gått två dagar sedan jag tog fram breven. Det går över.

Sen är det fel att säga att jag inte hade några känslor för henne och inte brydde mig. Jag hade vissa känslor men de var inte på långa vägar så starka som hennes, och jag brydde mig, svarade säkert på många av breven, om inte annat av artighet, men jag borde ha brytt mig mer.

Och visst, jag kan inte hjälpa att jag inte blev lika kär i henne som hon var i mig, men det skulle ha varit bättre om jag blivit det: hon hade varit lyckligare, jag hade varit lyckligare, och vi hade antagligen hållit ihop längre än vi gjorde.
Nu rann det ut i sanden, och visst, det var bådas beslut (eller icke-beslut). Hon fortsatte med sitt liv och jag med mitt. Hon kunde ha hört av sig till mig om hon velat återuppta kontakten, eller jag kunde hört av mig till henne. Nu blev det inte så.

Det får räcka för nu. Jag återkommer senare till de sexualla bitarna, och min eventuella kompetens som sex- och samlevadsrådgivare...

Anonym (Älskad en gång i tiden) Trådstartaren

I förrgår 19:35

#12

Anonym (Dr, Kärlek) skrev 2025-12-30 10:50:47 följande:

Tack för att du delar med dig! Jag blev berörd. Alla människor blir inte älskade i livet. Du har blivit det, en gång. Och du har burit henne och hennes kärlek med dig, på ett eller annat sätt, sedan dess.
Döm inte dig själv. Hur skulle du ha kunnat veta vad som hände henne många år efter det tog slut? Ni bodde långt ifrån varandra och vad jag förstår det var det någon slags gemensam handling att låta kontakten ebba ut. Hon hörde faktiskt inte av sig till dig heller.
Jag har också begravt en älskad person, men skillnaden var att vi var tillsammans när han dog. Det är en smärta, men den blir mer hanterlig med tiden. Du har just återupptäckt en smärta som kanske inte fått värka ut när du fick veta att hon var död.

Återigen, tack för att du delar med dig!

Tack för dina fina ord. Jag beklagar verkligen din sorg när du miste den du älskade. Din sorg måste ha varit betydligt större än min.
Nej jag dömer väl inte mig själv för hennes död. Jag önskar bara att det varit annorlunda, att vi åternknytit kontakten, och framför allt att hon hade varit i livet idag.
Ja det var just när jag läste breven, som var så fulla liv och av kärlek till mig, som sorgen över att hon inte längre finns slog till som ett hammarslag. Men det var bara två dagar sedan jag tog fram breven, Jag kommer över det.

Anonym (Älskad en gång i tiden) Trådstartaren

I förrgår 19:50

#13

Anonym (T) skrev 2025-12-30 09:28:02 följande:

Intressant, men acceptansen för en äldre oskuld var helt annan då än idag.

Är det så? Kan du utveckla. Det är ju inte bra, i så fall.

Anonym (Älskad en gång i tiden) Trådstartaren

I förrgår 20:01

#14

KimLinnefeldt skrev 2025-12-30 17:28:30 följande:

Vilken vacker och vemodig historia, tack för den. Den skulle räcka till ett väldigt fint filmmanus.

Det finns sånger om det där: "Fan, fan, fan, det skulle vart du..." sjunger Thåström. Och "tänk så oerhört dum jag var ... som inte vågade", sjöng Peter Lundblad.

Säkert finns både romaner och dikter på temat "kärleken som inte fortsatte".

Ångrar du dig? Men det borde du nog inte. Jag tror att varje människa gör sitt bästa i just det rådande ögonblicket. Sen kan man i efterhand önska något annat, men vi förfogar bara över Stunden.

Hoppas att du njuter av minnet, inte plågas av det. Och det låter som om det är ett kärt minne. Jag har också såna, känner igen känslan. Och ibland kanske till och med att minnet är mer ljuvt än verkligheten var.

Önskar dig allt gott.

Tack för dina fina ord!
Filmmanus, tror du verkligen det? Vad smickrad jag blir. Jag har alltid trott att mitt liv varit tråkigt och ointressant för andra, men det kanske inte stämmer då...

Vad jag ångrar är att jag inte tog kontakt med henne igen innan hon dog, så att vi fick återknyta kontakten, om hon hade velat det.
Minnet är bitterljuvt. Det svåra när jag läser breven, så fulla av liv och kärlek till mig, är vetskapen att hon inte längre finns.
Men jag kommer över det. Det vara bara två dagar sedan jag tog fram breven.

philly

I förrgår 20:42

#15

Anonym (Älskad en gång i tiden) skrev 2025-12-30 19:50:03 följande:

Är det så? Kan du utveckla. Det är ju inte bra, i så fall.

Jag skulle tro att många i alla fall svenska kvinnor skulle betrakta någon som är en bit upp i åren och aldrig haft sex som en person som kanske har svårt med det sociala, kanske till och med som lite konstig om man får säga så (menar abslout inget illa). Jag tror helt enkelt inte de blir så attraherade av en sådan person. Kvinnor ser nog gärna att man har en skapligt social förmåga och ett i alla fall lite socialt nätverk. Säg t ex att man är upp i åren med så gott som noll socialt liv, därför aldrig haft sex, man kanske sitter hemma och kollar serier, sperlar tv-spel eller vad man nu gör. En sådan person blir troligen inte så attraktiv bland kvinnor och det är kanske så de tänker att en person som är ädre och aldrig haft sex lever. Acceptansen skulle förmodligen vara lite större i en del andra länder, men i Sverige kan det nog bli svårt att locka till sig kvinnor om man är långt upp i åren och helt oerfaren av relationer och sex. Jag är man och kvinnor kan kanske ge bättre svar. men jag tror inte jag har helt fel här.

Anonym (Älskad en gång i tiden) Trådstartaren

I förrgår 22:01

#16

Ezmeraldah skrev 2025-12-30 07:39:29 följande:

4. Du vill ge andra män råd om relationer och sex eftersom du tycker att du lyckades så bra då för 25 år sen. Alltså "Lisa" är EN kvinna. Som dessutom var djupt förälskad i dig, enligt dig själv. När man är nyförälskad påverkar det ofta huruvida man tycker att nån är "bra i sängen" eller inte. Hon var 45 år, ensamstående med barn, i början på 00-talet innan nätdejting slog igenom och hon svarade på en kontaktannons, så hon var kanske lite desperat efter kärlek, kan jag tänka mig. Det låter ju inte som att hon blev överdrivet ledsen när ni slutade ses. Och även om hon tyckte att du var en fantastisk älskare så betyder det inte att alla kvinnor fungerar som hon. Att du håller på som nån sorts samlevnadsexpert och babblar om "hur man tillfredställer kvinnor" känns lite märkligt. "Gör bara si och så, då blir det jättebra!" Öh, okej... Vi pratar om EN kvinna nu alltså. Du har haft flera förhållanden efter det men inte lyckats genomföra ett samlag. Ändå tycker du dig vara rätt person att komma med råd om sex. Nej, det låter inte riktigt normalt. Lägg ner den biten. Dela gärna dina erfarenheter men sluta lajva samlevnadsexpert.

Var hon "lite desperat efter kärlek" när hon träffade mig? Kanske. Hon hade haft en hemlig relation med en gift man före mig, men jag vet inte hur lång tid innan hon träffade mig som den relationen avslutades. Troligen hade det gått ett ganska långt tag. Men att hon sökte kärlek är klart. Min kontaktannons var utformad på ett ovanligt, nästan lite provokativt sätt (men jag säger inte hur), så att den stack ut, och den passade in på henne. Kanske svarade hon mest på skoj och tänkte "Ja, för tusan, varför inte!". Jag minns inte om vi pratat om detta.

Det är sant att Lisa redan var attraherad av mig när vi hade sex första gången, och det har säkert påverkat hennes njutning. Om hon inte tyckt om mig hade hon nog inte njutit hur tekniskt skicklig jag än varit. Å andra sidan, om jag varit helt värdelös, om jag t.ex. som hon skämtsamt uttryckte det en gång, efter akten "pruttat, vänt mig om och somnat" utan att bry mig om hennes behov, då hade hon säkerligen inte njutit ändå, och hennes kärlek till mig hade nog minskat betydligt. Men det är faktiskt inte bara Lisa som uppskattat min förmåga att göra det skönt med tunga och händer. Även ett par kvinnor jag haft sex med efter henne har njutit av detta. Problemet har inte varit kvinnornas njutning utan min potens. Som jag skrev har jag, troligen till följd av ovana och att jag velat för mycket, haft svårigheter att få upp den, och till dags dato är det bara med Lisa jag haft samlag med en kvinna så att jag själv kommit, även om jag haft den inne i ett par kvinnor till.
Men alla kvinnor gillar ju inte att bli slickade, eller de är så inriktade på samlag att eventuellt oralsex är ointressant för dem. Om en manlig oskuld träffar en sådan kvinna så fungerar inte mina råd, det är sant, och det borde jag ha varit tydlig med. Men nog är det väl ändå så att de flesta kvinnor gillar att bli slickade?
Och visst, alla kvinnor gillar inte att bli slickade på samma sätt, men då är det väl bra att jag skriver att man ska vara lyhörd och sätta kvinnans behov i centrum? Låt vara att det jag skrev om hur man tillfredsställer kvinnor var onödigt generaliserande och väl hurtfriskt, men jag tycker det är överdrivet när du skriver att jag "pratar om kvinnors sexualitet och kroppar som om vi vore produkter med bruksanvisning". Det var i alla fall absolut inte min mening att det skulle uppfattas på det viset.

Du kanske tycker att jag betonat känslor för lite, att det är viktigt att man tycker om varandra för att det ska bli bra sex. Kanske har jag betonat det för lite. Självklart blir det mycket bättre sex om man tycker om varandra.
En annat problem som jag inte tagit upp är att alltför ensidig inriktning på kvinnans njutning också kan bli problematiskt. Självklart vill mannen också njuta, och självklart vill kvinnan känna att hon kan ge honom njurning. Har mannen svårt att njuta kan det alltså leda till problem för båda. Så är det förstsås!

Du tycker att jag har för lite erfarenhet och för stora problem med potens och känslor för att kunna ge råd om sex och samlevnad. Men mina råd riktar sig till just manliga oskulder, och just det har jag erfarenhet av att vara. Jag vet hur det känns. Jag vet vad man oroar sig för som sådan. Därför borde inte mina erfarenheter vara helt utan nytta för andra manliga oskulder.
Och en viktig erfarenhet jag fick det var hur lätt det var att tillfredsställa en kvinna. Detta överraskade mig, för man hade ju hört så mycket om hur svårt det skulle vara, att det krävs mycket erfarenhet för detta etc. etc. Nej, man behövde inte jättemycket erfarenhet, det gick bra ändå! Och som sagt, inte bara med Lisa. Och jag är naturligtvis inte någon unikt skicklig älskare, jag hade bara rätt attityd och en del teoretiska kunskaper. Och jag är övertygad om att de flesta manliga oskulder skulle kunna göra lika bra ifrån sig. Det fungerar naturligvis inte med alla kvinnor, men med många. Och den kunskapen, denna min erfarenhet, tycker jag att manliga oskulder behöver. De ska inte behöva tro att de kommer att vara värdelösa i sängen. Sånt är annars vanligt, även här på FL. Det finns t.o.m. de som funderar på att besöka prostituerade för att lära sig. Det är så tragiskt, och jag tycker det är viktigt att försöka övertyga dem om att detta inte behövs. Kan min erfarenhet hjälpa till med detta, så tycker jag att jag gör en insats.

Jag känner stor empati med manliga oskulder, just för att själv varit en och vet hur det känns. Jag känner det som min uppgift att försöka hjälpa och råda dem och det tänker jag fortsätta med.
Om du tycker att mina råd är dåliga, kom då med bättre råd, istället för att bara säga att jag borde lägga ned!

Anonym (T)

I förrgår 22:06

#17

Anonym (Älskad en gång i tiden) skrev 2025-12-30 19:50:03 följande:

Är det så? Kan du utveckla. Det är ju inte bra, i så fall.

Det är bara att läsa trådar här på FL, finna massor där ensamma män (som inte tjatat eller gnällt) bett om råd för att träffa någon då de misslyckats och de blir överösta av hur dåliga chanser de har då att vara oskuld är en gigantisk varningsflagga. Några tycker det Är osexigt medan andra avråder för att männen inte har relationserfarenhet, andra menar att det är risk att han är socialt handikappad och bara vill knulla, alternativt blir kvinnans enda hobby, osv. Finns hur många anledningar som helst till varför en kvinna ska akta sig för manliga oskulder.

Anonym (Älskad en gång i tiden) Trådstartaren

I förrgår 23:59

#18

Anonym (T) skrev 2025-12-30 22:06:10 följande:

Det är bara att läsa trådar här på FL, finna massor där ensamma män (som inte tjatat eller gnällt) bett om råd för att träffa någon då de misslyckats och de blir överösta av hur dåliga chanser de har då att vara oskuld är en gigantisk varningsflagga. Några tycker det Är osexigt medan andra avråder för att männen inte har relationserfarenhet, andra menar att det är risk att han är socialt handikappad och bara vill knulla, alternativt blir kvinnans enda hobby, osv. Finns hur många anledningar som helst till varför en kvinna ska akta sig för manliga oskulder.

Jo framför allt är det väl att incels anses socialt inkompenta. Men är var det verkligen bättre förr?

Anonym (Älskad en gång i tiden) Trådstartaren

Igår 00:06

#19

philly skrev 2025-12-30 20:42:41 följande:

Jag skulle tro att många i alla fall svenska kvinnor skulle betrakta någon som är en bit upp i åren och aldrig haft sex som en person som kanske har svårt med det sociala, kanske till och med som lite konstig om man får säga så (menar abslout inget illa). Jag tror helt enkelt inte de blir så attraherade av en sådan person. Kvinnor ser nog gärna att man har en skapligt social förmåga och ett i alla fall lite socialt nätverk. Säg t ex att man är upp i åren med så gott som noll socialt liv, därför aldrig haft sex, man kanske sitter hemma och kollar serier, sperlar tv-spel eller vad man nu gör. En sådan person blir troligen inte så attraktiv bland kvinnor och det är kanske så de tänker att en person som är ädre och aldrig haft sex lever. Acceptansen skulle förmodligen vara lite större i en del andra länder, men i Sverige kan det nog bli svårt att locka till sig kvinnor om man är långt upp i åren och helt oerfaren av relationer och sex. Jag är man och kvinnor kan kanske ge bättre svar. men jag tror inte jag har helt fel här.

Ja jag tror att det sociala är nyckeln. Man tror, rätt eller fel, att incels har dålig social förmåga. Det värsta är att det förstärks: Om man ogillar att vara på krogen i sällskap man inte känner, då går man inte dit, blir isolerad. Försöker man bryta det så är man ovan och det böir misslyckat om man försöker prata med folk, så man isolerar sig ännu mer..etc. Och allra mest misslyckas man då med att få kontakt med motsatta könet, särskilt om man är man.

Anonym (M40)

Igår 08:40

#20

Anonym (Älskad en gång i tiden) skrev 2025-12-31 00:06:58 följande:

Ja jag tror att det sociala är nyckeln. Man tror, rätt eller fel, att incels har dålig social förmåga. Det värsta är att det förstärks: Om man ogillar att vara på krogen i sällskap man inte känner, då går man inte dit, blir isolerad. Försöker man bryta det så är man ovan och det böir misslyckat om man försöker prata med folk, så man isolerar sig ännu mer..etc. Och allra mest misslyckas man då med att få kontakt med motsatta könet, särskilt om man är man.

Efter att ha läst dina inlägg i tråden känns det som att vi till viss del har liknande historier gällande kärlek och relationer. Jag var själv oskuld fram tills att jag i samma veva jag fyllde 30 fick kontakt med en kvinna via nätet där det kändes som att vi klickade direkt. Precis som du hade jag initialt problem med potensen när vi väl träffades på riktigt men jag hade inga problem med att tillfredsställa henne på andra sätt fram tills att det plötsligt fungerande fullt ut med samlag efter några veckors dejtande. Sen är det här jag känner att våra historier skiljer sig åt. För min del växte del förälskelsen till något annat, djupare som fortfarande finns kvar och jag är idag lyckligt gift med kvinnan som tog min oskuld.

När det kommer till dina råd till män som är oskulder eller har svårt att hitta kärleken skulle jag vilja komplettera lite gällande ett par punkter.

1. Definitionen av incels - Det känns som att du klassar alla som är oskulder eller har begränsad erfarenhet av sex med kvinnor som incels. Om jag inte misstar mig helt är incels en benämning på män som blivit bittra och kvinnofientliga. Jag tror därför att just den gruppen som benämns som just incels behöver jobba med sig själva och sin kvinnosyn innan de kan hoppas på en hälsosam relation med det motsatta könet.

2. Hur man tillfredsställer en kvinna - Precis som du har skrivit om är det inte fel att som äldre oskuld läsa på om hur man faktiskt tillfredsställer en kvinna och om vilka erogena zoner som kan finnas och sedan vara lyhörd med vad som fungerar för just den kvinnan man lyckas hamna i säng med. Med det sagt och med viss risk för att jag är helt ute och cyklar eftersom jag bara varit med en kvinna tror jag att nyckeln ligger i förälskelse, attraktion och sexuell upphetsning. Om jag nu har dragit rätt slutsatser utifrån min egen ringa erfarenhet gissar jag att din upplevelse av att det är enkelt att tillfredsställa kvinnor snarare handlar om vad du gjort och sagt innan ni hamnade i säng än vad du faktiskt gjort när ni haft sex.

I övrigt hoppas jag att du kan hitta ett sätt att få ett avslut gällande kvinnan som skrivit breven så att du kan gå vidare med ditt liv igen

Anonym (T)

Igår 12:18

#21

Anonym (Älskad en gång i tiden) skrev 2025-12-30 23:59:38 följande:

Jo framför allt är det väl att incels anses socialt inkompenta. Men är var det verkligen bättre förr?

Jag var själv en äldre oskuld som hade svårt att hitta en kvinna när jag startade en tråd här på FL 2010. Jag fick massor av stöd, pepp och tips från kvinnorna som var här då. Och 2 st erbjöd sig att träffa mig för att få en bättre bild kring vad som var huvudproblemet (Jag träffade en av dem). Det ledde till att mitt självförtroende stärktes till den grad att jag träffade min första kvinna inom ett år och vi var tillsammans i 6 år. Hade ett kortare förhållande för ett par år sedan och emellan har jag haft ett par ons som inte gav hälften så mycket som sex med kvinnan man älskar.

När jag ser liknande trådar från män idag (inkluderar inte gnällande misogyna incels) som har svårt att träffa kvinnor är de flesta väldigt fientligt inställda. Några få försöker ge bra råd och tips men de är verkligen en minoritet.

Anonym (Kanske)

Igår 12:26

#22

Anonym (T) skrev 2025-12-31 12:18:23 följande:

Jag var själv en äldre oskuld som hade svårt att hitta en kvinna när jag startade en tråd här på FL 2010. Jag fick massor av stöd, pepp och tips från kvinnorna som var här då. Och 2 st erbjöd sig att träffa mig för att få en bättre bild kring vad som var huvudproblemet (Jag träffade en av dem). Det ledde till att mitt självförtroende stärktes till den grad att jag träffade min första kvinna inom ett år och vi var tillsammans i 6 år. Hade ett kortare förhållande för ett par år sedan och emellan har jag haft ett par ons som inte gav hälften så mycket som sex med kvinnan man älskar.

När jag ser liknande trådar från män idag (inkluderar inte gnällande misogyna incels) som har svårt att träffa kvinnor är de flesta väldigt fientligt inställda. Några få försöker ge bra råd och tips men de är verkligen en minoritet.

Det kanske är för att många kvinnor här har tröttnat på att ge råd och tips till män som ändå inte tar dem till sig eller anstränger sig. Du var förmodligen ett av de få undantagen. Personligen skulle jag aldrig våga träffa någon man på FL, med tanke på vilka misogyna och offerkoftiga män här finns. Jag vill inte riskera att bli utsatt för våld eller något annat obehagligt.

Här har även funnits en man som kartlagt kvinnor på forumet i syfte att "hämnas" på dem pga att han ansåg sig vara "mobbad" av dem. Samt en man som mer eller mindre spammat forumet i flera år med kvinnofientliga inlägg. Då kanske du förstår om kvinnor är försiktiga.

Anonym (T)

Igår 12:34

#23

Anonym (Kanske) skrev 2025-12-31 12:26:06 följande:

Det kanske är för att många kvinnor här har tröttnat på att ge råd och tips till män som ändå inte tar dem till sig eller anstränger sig. Du var förmodligen ett av de få undantagen. Personligen skulle jag aldrig våga träffa någon man på FL, med tanke på vilka misogyna och offerkoftiga män här finns. Jag vill inte riskera att bli utsatt för våld eller något annat obehagligt.

Här har även funnits en man som kartlagt kvinnor på forumet i syfte att "hämnas" på dem pga att han ansåg sig vara "mobbad" av dem. Samt en man som mer eller mindre spammat forumet i flera år med kvinnofientliga inlägg. Då kanske du förstår om kvinnor är försiktiga.

Och som jag skrev så inkluderade jag inte den typen av män. Det var andra män som skrev samtidigt som jag och som också blev bra bemötta. Det existerar inte idag.

Anonym (Älskad en gång i tiden) Trådstartaren

Igår 17:37

#24

Anonym (M40) skrev 2025-12-31 08:40:07 följande:

Efter att ha läst dina inlägg i tråden känns det som att vi till viss del har liknande historier gällande kärlek och relationer. Jag var själv oskuld fram tills att jag i samma veva jag fyllde 30 fick kontakt med en kvinna via nätet där det kändes som att vi klickade direkt. Precis som du hade jag initialt problem med potensen när vi väl träffades på riktigt men jag hade inga problem med att tillfredsställa henne på andra sätt fram tills att det plötsligt fungerande fullt ut med samlag efter några veckors dejtande. Sen är det här jag känner att våra historier skiljer sig åt. För min del växte del förälskelsen till något annat, djupare som fortfarande finns kvar och jag är idag lyckligt gift med kvinnan som tog min oskuld.

När det kommer till dina råd till män som är oskulder eller har svårt att hitta kärleken skulle jag vilja komplettera lite gällande ett par punkter.

1. Definitionen av incels - Det känns som att du klassar alla som är oskulder eller har begränsad erfarenhet av sex med kvinnor som incels. Om jag inte misstar mig helt är incels en benämning på män som blivit bittra och kvinnofientliga. Jag tror därför att just den gruppen som benämns som just incels behöver jobba med sig själva och sin kvinnosyn innan de kan hoppas på en hälsosam relation med det motsatta könet.

2. Hur man tillfredsställer en kvinna - Precis som du har skrivit om är det inte fel att som äldre "oskuld läsa på om hur man faktiskt tillfredsställer en kvinna och om vilka erogena zoner som kan finnas och sedan vara lyhörd med vad som fungerar för just den kvinnan man lyckas hamna i säng med. Med det sagt och med viss risk för att jag är helt ute och cyklar eftersom jag bara varit med en kvinna tror jag att nyckeln ligger i förälskelse, attraktion och sexuell upphetsning. Om jag nu har dragit rätt slutsatser utifrån min egen ringa erfarenhet gissar jag att din upplevelse av att det är enkelt att tillfredsställa kvinnor snarare handlar om vad du gjort och sagt innan ni hamnade i säng än vad du faktiskt gjort när ni haft sex.

I övrigt hoppas jag att du kan hitta ett sätt att få ett avslut gällande kvinnan som skrivit breven så att du kan gå vidare med ditt liv igen

Tack för att du delar med dig av detta, och jag är verkligen glad att det gått så bra för dig och din fru, att du lyckades där jag misslyckades med känslorna. Det är viktigt med sådana postitiva exempel på att även lite äldre manliga oskulder kan finna kärlek och lycka. Jag tycker du ska skriva ett inlägg och berätta om detta i tråden "Nervös oskuld på 30år. Hur borde jag hantera detta?" som finns här i Sex och samlevnad och är ett par dagar gammal. Även T borde skriva i den tråden. Också han har något positivt att berätta. Eller har ni redan skrivit i den?

1. Ja, som ordet incel används mest numera betyder det en man som inte lyckas få till det med någon kvinna och som blivit en bitter kvinnohatare, ofta högerextremist,. Det finns en spridd subkultur med sådana män, som kan bli samhällsfarlig, och som samhället måste bekämpa på något sätt.
Men jag använder ordet i den ursprungliga betydelsen av en person (kan även vara en kvinna, det lär det ha varit när uutrycket myntades) som lever i ofrivilligt celibat: "INvolultary CELibate", och som kan vara en god människa, men vad jag i första hand tänker på är väl i något äldre manliga oskulder. De kvinnohatande incelmännen är knappast mottagliga för råd som du och jag kan ge.

Själv hade jag kanske, med en annan bakgrund, kunnat bli en sådan bitter kvinnohatare. Men min intellektuella och politiska medvetenhet skyddade mig från det. Jag har alltid varit socialist, och feminist (måste man väl säga), har alltid följt med i samhällsdebatten, bl.a. vad gäller sexualpolitik. Hade det inte varit så hade jag kanske kunnat lockas in i det högerextrema kvinnohatande träsket. Eller kanske inte, jag är nog i grunden för snäll och ärlig för att kunna hata på det viset. Och det träsket fanns ju inte på 90-talet och tidigare på samma sätt som nu. Men de flesta av de män som hamnat i det träsket har inte alltid varit sådana, och på något sätt måste samhället försöka förebygga att de hamnar där.

2. Du har förstås helt rätt i att man måste ha betett sig bra och lämpligt innan man kommer till sängen för att det ska bli bra sex. Om upphetsning helt saknas från början lär det inte hjälpa hur tekniskt bra i sängen man än är. Man har utan tvivel nytta av att läsa om sexualupplysning och sånt, men allra viktigast, när man väl kommit till sängen och man tycker om varandra och upphetsning finns, är att man har en bra attutyd, tror jag. Som man är det en stor hjälp om man verkligen vill att kvinnan ska njuta, att det har ett värde i sig för mannen, och inte ses som en uppoffring eller "betalning" för den egna njutningen. Om man har den positiva attityden då anstränger man sig för att kvinnan ska njuta, och hon märker det och kan tacksamt ta emot det, tror jag. Så var det för mig. Jag tänkte då i början: "Okej, jag får inte upp den. Synd, men jag har en tunga och två händer som jag kan göra det skönt för henne med. Hon ska inte behöva vara otillfredsställd bara för att jag inte får upp den. Det känns bra för mig också att hon njuter." Och det funkade utmärkt för mig och Lisa (och ett par andra kvinnor), och så småningom släppte det även för mig och jag kunde genomföra samlag. Visst, Ezmeraldah, om du läser detta: detta funkar inte för alla kvinnor. Alla kvinnor gillar inte att få oralsex, t.ex. Men jag tror det funkar för många kvinnor, och helt klart är en metod att i alla fall försöka, om hon vill det.
Men som sagt, har man inte gjort rätt innan man kommer till sängen, och om kvinnan eller mannen känner sig arg, eller besviken, då blir det inte bra sex vad man än gör.
Det kan också finnas en risk om man är alltför ensidigt inriktad på kvinnans njutning. Jag är väl lite åt det hållet, är nästan extremt intresserad av kvinnans njutning. Det kan bli jobbigt för kvinnan, som kanske känner att hon måste prestera njutning för min skull och inte för hennes egen, och som också vill kunna ge njutning tillbaka. Det ledde aldrig till problem med Lisa, tror jag, men jag är medveten om den tendensen hos mig själv och måste hålla den i schack.

Ezmeraldah

Igår 20:13

#25

Anonym (Älskad en gång i tiden) skrev 2025-12-30 17:50:15 följande:

Tack, det var ett trevligare inlägg. Ditt första inlägg kändes rätt så hårt och jag förstår att Dr, Kärlek reagerade. Men jag förstod att du menade väl.

Jag kommer att komma över det. Det var först i förrgår jag tog fram breven och reagerade så starkt. Det känns väl bitterljuvt på något sätt, och jag kände att jag behövde komma ut med mina känslor och min historia. Jag kommer inte att älta det i evighet.
Fin idé med att köpa en fin låda till breven. Slänga dem kommer jag inte att göra. De kommer inte att slängas så länge jag lever. Lägger blommor på hennes grav kanske jag också gör. Men jag vet inte vad jag skulle tala med hennes döttrar (de är två) om, ifall jag skulle träffa dem.

Nej, jag anklagar mig väl inte för hennes död, och kanske var hon inte alls ensam och olycklig på slutet, det var bara en tanke jag fick. Det kanske var tvärtom: att hon var levnadsglad och dog för att hennes kropp inte klarade en sådan livsföring, om ni förstår vad jag menar. Men man vet aldrig. Kan ju fråga döttrarna iofs. Jag fick faktiskt information om hur hon dog, men, och här skäms jag faktiskt, jag kommer inte ihåg detaljerna. Jag minns bara detta med att hon i ett avseende misskötte sin hälsa. Jag skriver inte i viiket avseende, utan jag är sparsam med biografiska detaljer. Skriver man för många detaljer kan det finnas risk för outning: Om någon av döttrarna råkar läsa detta och det finns många detaljer kanske de kan gissa att det är deras mamma som avses, och Lisa kanske inte hade velat att de skulle känna till de intima detaljer om henne som jag skrivit om. Risken är förstås liten, men, men...
En sak dock: det var redan i slutet av 90-talet som vi träffades.

Men om Lisa hade levat idag, då hade jag kunnat ta kontakt med henne, vi kunde ha pratat om gamla tider och återknutit åtminstone vänskapen, om hon velat det. Men nu kan jag inte det, får aldrig veta om hon hade velat det. Det gör mig så sorgsen, och jag önskar att jag tagit kontakt innan hon dog, inte bara för hennes skull utan och också för min skull. Jag saknar henne, nu. Det är när jag läser breven, som är så levande och så fulla av kärlek till mig, och samtidigt vet att hon inte finns mer, som mina känslor flödar över. Men som sagt, det har bara gått två dagar sedan jag tog fram breven. Det går över.

Sen är det fel att säga att jag inte hade några känslor för henne och inte brydde mig. Jag hade vissa känslor men de var inte på långa vägar så starka som hennes, och jag brydde mig, svarade säkert på många av breven, om inte annat av artighet, men jag borde ha brytt mig mer.

Och visst, jag kan inte hjälpa att jag inte blev lika kär i henne som hon var i mig, men det skulle ha varit bättre om jag blivit det: hon hade varit lyckligare, jag hade varit lyckligare, och vi hade antagligen hållit ihop längre än vi gjorde.
Nu rann det ut i sanden, och visst, det var bådas beslut (eller icke-beslut). Hon fortsatte med sitt liv och jag med mitt. Hon kunde ha hört av sig till mig om hon velat återuppta kontakten, eller jag kunde hört av mig till henne. Nu blev det inte så.

Det får räcka för nu. Jag återkommer senare till de sexualla bitarna, och min eventuella kompetens som sex- och samlevadsrådgivare...

Vad var det du tycte var otrevligt? Vill du bara ha medhåll eller?

Jag tycker som sagt att du ska fokusera på nuet och framtiden i första hand och se till att det blir fler än en gång - om det är det du vill.

Jag har inte sagt att du var dålig på sex. Jag tror att Lisa dels var färgad av sin attraktion till dig och/eller uppmärksamheten du gav henne genom att skicka blommor osv. Du vet uttrycket "att gå på rosa moln". Sånt påverkar sexet. Därmed inte sagt att man måste ha känslor, det har man ju inte på andra träffen. Och dels tror jag att det var en slump att ditt sätt i sängen råkade passa just Lisa. Ibland blir det rätt bara som av en händelse. Jag förstår att det var en boost för självförtroendet. Och det låter som om du verkligen ansträngde dig, vilket är positivt i mina ögon. Men det innebär fortfarande inte att "de flesta kvinnor" fungerar som Lisa och dina andra partners.

Nej, jag är inte skyldig att ge egna råd om sex bara för att jag tycker att du är fel person till det. Dessutom finns det olika sätt att ge råd och jag personligen gillar inte ditt sätt och jag har förklarat varför.

Jag tror inte att sex är ditt problem. Det låter ju som om det har fungerat bra för dig över lag. Huruvida du tycker att din sviktande potens är ett problem eller inte kan bara du svara på. Om ja: då är det nog vårdcentralen du ska vända dig till för medicinsk utredning och/eller terapi, om du inte redan gjort det. Om nej: då är det nog inget hinder för dig. Jag håller med dig om att många kvinnor inte ser det som nåt problem och att en del kvinnor till och med ser fördelar med att allt inte kretsar kring mannens stånd. Du är nu 60+ och då är det så pass vanligt att man som kvinna heit enkelt får acceptera det om man vill ha sex med en man, som jag ser det. Om man generaliserar alltså (undantag finns förstås men det tycker jag är irrelevant just i det här sammanhanget).

Jag har inte sagt att du inte brydde dig om Lisa överhuvudtaget för det är jag övertygad om att du gjorde. Men just detta att du kommer på allt det här när du läser om hur mycket HON tyckte om dig, får mig att tänka att det handlar om nån sorts tacksamhetsskuld? Du saknar hennes vänskap och önskar att du tagit upp kontakten - efter att ha läst i breven om HENNES starka känslor för dig. Du har ju vetat i flera år att hon var död men du tänkte då att "det var ju så länge sen ni var ihop", du minns inte detaljerna kring hennes död och du gick inte på begravningen. Inget fel med det, var och en sörjer på sitt sätt. Jag menar inte att du ska skämmas, absolut inte. Det jag är ute efter är att du kommer på att du sörjer och saknar henne så pass mycket först efter att ha läst om hur HON kände för dig. Jag menar inte att du skulle ha gjort nåt fel. Jag tänker att det här i första hand handlar om att du inte tycker att du duger eller är värd kärlek och att borde ha blivit kär i henne av tacksamhet eller att du borde stöttat henne mot slutet eftersom hon var den enda kvinnan som gav dig kärlek. Det kanske inte bara handlar om det men en stor del i detta verkar vara just tacksamhet och skuld och så ska du inte behöva känna.

En massa saker hade varit bättre om du blivit kär i kvinnan som var kär i dig. Ja, kanske det. Men - med risk för att uppfattas som otrevlig och hård nu - så har vi nog alla tänkt ibland men livet funkar helt enkelt inte så. Just den biten önskar jag verkligen att du kunde släppa. Man kan inte styra vem man blir kär i - incel eller ej.

Jag träffade min första pojkvän på våren i nian. Ja, jag vet, jag var 15 och inte 35. Det är ju inte alls samma sak! Nej, såklart inte. Men jag försöker sätta mig in i hur jag tror att du kan ha känt. Jag kände mig totalt värdelös och skämdes fruktansvärt mycket för att jag gick i nian och aldrig hade kysst nån och min självkänsla var i botten. Jag blev ihop med första bästa kille som ville ha mig. Han var ingen dålig person utan snäll mot mig och han hade många bra egenskaper som jag gillade. Jag mådde inte dåligt av att vara med honom utan vi hade det ganska bra ihop oftast. Jag gillade honom som vän och vi hade ganska kul ihop. Den fysiska biten var inte dålig utan helt okej och jag tyckte att han var attraktiv på vissa sätt. Men vad jag tyckte eller kände var inte viktigt. Jag var i första hand tacksam över att nån ville ha mig. Ibland ville jag göra slut för jag var inte kär i honom och han hade vissa egenskaper och beteenden som jag inte tyckte om. Men samtidigt kändes det fantastiskt att äntligen få känna mig älskad och åtrådd och känna att jag "dög" och att nån ville vara min pojkvän. När han till slut dumpade mig så blev jag fruktansvärt olycklig och deprimerad och klandrade mig själv för allt som jag tyckte att jag borde ha gjort annorlunda. "Om jag bara... så hade jag ju haft nån som älskade mig". Men det handlade egentligen inte om honom utan om själva grejen att nån ville ha mig. Nu hade jag ju sabbat allt! Varför var jag så klantig? Hur kunde jag lyckas sjabbla bort allt när nån äntligen ville ha mig? Varför hade jag inte sett till att sköta allt bättre så att han hade stannat? För tänk om ingen annan nånsin skulle vilja ha mig? Tänk om han var den enda som kunde älska mig?

När jag skrev "släng breven och gå vidare" menade jag inte nödvändigtvis bokstavligt. Det kanske låter gulligare att skriva "köp en fin låda blablabla" men innebörden är densamma. Jag är inte ute efter att gulla med dig utan jag vill ge dig rådet att inte fastna i tacksamhetskuld och ältande utan fundera över vad du vill nu och i framtiden. Vill du träffa nästa kvinna som kommer att älska dig? Tänk om du blir lika kär i henne som hon i dig? Det vore kanske spännande att ta reda på? Exakt var du lägger Lisas brev - sopkorg eller fin låda - är inte det viktiga här. Men så länge du har dem på nattduksbordet eller annan synlig plats i hemmet så finns risken att dessa brev och historien om Lisa gör att du går misste om chansen att träffa nästa kvinna som kommer att älska dig. Och det vill jag inte, även om jag inte uttrycker mig riktigt så gulligt som du kanske föredrar.

Ezmeraldah

Igår 20:40

#26

Ytterligare en fundering:

Om du hade träffat Lisa redan i tonåren och sen träffat andra kvinnor efter Lisa, som älskat dig och som du älskat lika mycket tillbaka och om du i dagsläget hade haft en lycklig kärleksrelation med en kvinna som du älskade och som älskade dig - tror du att du hade blivit lika berörd och känt på samma sätt när du läste Lisas brev? Tror du att du hade startat en tråd om Lisa då? Handlar det här om Lisa i första hand eller handlar det mer om att ni träffades när du var 35 och oskuld och att hon var den första och enda (hittills) som gav dig kärlek? Är det kanske så att det här i första hand handlar om dig och din självkänsla och dina tankar om dig själv?

Om kvinnan som fick min oskuld och älskade mig

INNEHÅLL